Bokus har sålt böcker online sedan 1997. I utbudet på över 10 miljoner böcker hittar du både fysiska och digitala böcker till låga priser. Läs hur du vill – på papper, på skärm eller streama i Bokus Play – abonnemanget för ljudböcker och e-böcker. Vi klimatkompenserar alla kundfrakter genom Vi-skogen.Under kontinuerlig uppdatering. Alla låtarna är utskrivna i kronologisk ordning. Gatuslang började innehålla musik från och med avsnitt 18, innan dess endast i introt. Låtlistorna till bonusavsnitten finner du längst ned på denna sidan. När Sonya Hedenbratt, Masthuggets Ella Fitzgerald, lämnade den här världen för tio år sedan förlorade jazz-Sverige en av sina största och mest personliga artister någonsin. Märkligt nog var det länge sedan man kunde hitta någon av hennes skivor. Därför är detta album dubbelt välkommet. Det består av en timslång cd med 20 av Sonyas mest hörvärda och intressanta inspelningar under början och mitten av 50-talet och en ”bonus-cd” med tio låtar från samma period i vilka hon sjunger enbart på svenska. 22 nummer har man lyckas pressa in. De tidigaste spelades in redan1951 och de färskaste så sent som för 13 år sedan, då Dompan fortfarande kunde göra sig själv full rättvisa.Under slutet av 60-talet hade den jovialiske Cannonball från Florida i någon mån börjat överge den utåtriktade och mycket populära blues- och gospelbaserade budskapsjazz han huvudsakligen hade ägnat sig åt tio år tidigare. Han hade börjat utforska sina afrikanska rötter och var heller inte främmande för att ta till ett och annat elektroniskt grepp om han tyckte att det behövdes. Fast bluesen höll han förstås fast vid – inte en konsert utan ett riktigt präktigt bluesnummer. I Stuttgart klippte han bland annat till med ”Oh Babe” som det nästan rök om. Givetvis var kvintetten även tvungen framföra Zawinuls ”Walk Tall” och broder Nats ”Work Song”. Annars hade väl publiken sagt ifrån. Dessvärre bjöd man också den entusiastiska publiken på en smäktande, för att inte säga svulstig, version av Leonard Bernsteins ”Somewhere” ur West Side Story med kapellmästaren själv i huvudrollen. Den hade vi lätt klarat oss utan.
Den här återblicken på ett av jazzens mest revolutionerande band är hämtad från LP-skivor från 1971-1982. Weather Report med sin rock-jazzfunk bildades av saxofonisten Wayne Shorter och basisten Miroslav
Kalaset inleds med fyra alster serverade av vibrafonisten och pianisten Johnny Whites kvartett. Ett par av dem är tidstypiska noveltynummer i välkänd King Cole-anda och med käck refrängsång. Kul och fint klarinettspel dock av Åke. Men upptagningarna med trumslagaren Jackie Mills kvintett är nog ändå av större intresse. De gjordes i januari 1948, omedelbart efter det att musikerfacket hade klippt till med sitt famösa inspelningsstopp. De kunde lyckligtvis ändå realiseras, eftersom de var avsedda för ”militärt bruk” i Europa. Där får vi också höra Åke hälsa till sina svenska vänner, eftersom han visste att vi under den här tiden gärna lyssnade på amerikanska radiostationer som AFN här hemma i Svedala.
Järnberg själv spelar utmärkt både trombon och trumpet, bättre än de flesta gjorde i vårt land för drygt 40 år sedan. Men allra mest imponeras jag ändå av Keijser, drygt 20 år på den tid det begav sig. Hans spel är oerhört friskt och personligt och pekar fram emot hans oefterhärmliga insatser i Arbete och Fritid några år senare.Första skivan lockar med tre evergreens, Night And Day, Goodbye och When The Sun Comes Out. Rena jazzkompositioner är Dave Brubecks In Your Own Sweet Way, Oscar Pettifords Köpenhamnshyllning Café Monmartre Blues och Erik Norströms Pammie´s Tune.
På den avslutande skivan är Maini tillsammans med tenoristen Jack Montroses grupp med vibrafonisten Red Norvo. De vänder ut och in på arton-minutaren – den fugaliknande Concertino da Camera. Ett skolexempel på smidigt vispkomp fås av Shelly Manne. Sedan kommer två ointressanta nummer med Sax Maniacs. Samma sak med Shorty Rogers And His Giants från 1962. Gäller ej för I´m Gonna Go Fishin´ där Mel Lewis trumspel imponerar. Resterande nummer är i Mainis namn – kvintett och sextett där vibrafonisten Victor Feldman och tenoristen Richie Kamuca ingick.
Barnets lätt vibrerande alt-sopransax ligger ofta i främsta solistledet. Altsaxen har en starkt påbrå från Johnny Hodges och sopransaxen måste ha varit nog så revolutionerande i storbandssammanhang vid den här tiden och detta i danssammanhang. Det var ju först när Thad Jones började använda den i sina modernare arrangemang som instrumentet blev accepterat om man nu inte hette Sidney Bechet.Tillsammans med violinisten Stephane Grappelli och ytterligare tre franska musikanter bildade Django 1934 Franska Hotkvintetten, en grupp som hade enorma skivframgångar över hela världen. I början av 1949 tillbringade Reinhardt och Grappelli en månad i Rom, där de hade engagerats att underhålla och bjuda på dansmusik för gästerna på restaurangen Il Rope Tarpea. I samband med det besöket spelade italienska radion in inte mindre än 67 nummer med den franska duon, ackompanjerad av tre inhemska musiker. Något missvisande gavs de flesta inspelningarna senare ut med det något tveksamma påståendet att det var Franska Hotkvintetten som musicerade. Det var det alltså inte utan snarare herrar Reinhardt och Grappelli med italienskt komp. Trumslagaren Dannie Richmond betydde mycket i Mingus musik. Han passade perfekt in i upplägget, som i Gunslinging Bird där hans snärtiga virveltrumma är en laddad dynamo. Things Ain´t What They Used To Be är ett energiklimax som färgas av Kneppers plunger. Orientalisk är stämningen i Far Wells, Mill Valley genom Richardsons sublima flöjt. New Now, Know How har bebopinfluenser där Knepper gör ett av sina många attraktiva solon. I Mood Indigo är Hanna imponerade i sin elegans. Melodin spelas även i dubbeltempo där Mingusbasen står i centrum. Mer ellingtonsk karaktär skapar Handys altsax med spel a ´la Johnny Hodges. Boxen är till formen en smidig ask, behändig till omfånget. Varje skiva finns i ett tunt pappfodral med originalomslag, ljudet är bra och priset lågt. Liknande boxar har också släppts med Charlie Haden (5 CD), Enrico Rava (5 CD) och pianisten Enrico Pieranunzi (6 CD). Ytterligare boxar är dessutom utlovade, så håll ögonen öppna.
grupper. I den senare kategorin finns gitarristen Dick Garcias kvartett, George Russells And His Small Tet, Tony Scotts, Joe Pumas, Jimmy Kneppers, Eddie Costas och Cannonball Adderleys smågrupper. Sticker ut gör Gunther Schullers stora orkester och framför allt Miles Davis sextett med Coltrane och Cannonball i Straight No Chaser från Newportfestivalen 1958. Stark är också Blue In Green som gruppen spelade in i New York året efter. Strax därefter lämnade Evans Miles.
Norman Granz fattade tycke för den ytterst begåvade gitarristen, vars egentliga namn var Joseph Anthony Passalagua, och sammanförde honom med Oscar Peterson i vars trio han kom att ingå. Dessutom sammanförde Granz honom med en rad av sina Pablo-artister, till exempel Ella Fitzgerald, Benny Carter, Dizzy Gillespie och Milt Jackson. Han fick också göra en rad inspelningar under eget namn, bland dem mästerverket ”Virtuoso” från 1973. Och virtuos var han. Han kunde lekande lätt, verkade det som, spela ”walking bass” på sitt instrument samtidigt som han begav sig ut i de mest äventyrliga och harmoniskt personliga improvisationer. Och hans tekniska och ytterst eleganta ackordspel har gjort honom till förebild för en rad av dagens yngre gitarrister.Pass gjorde tre album tillsammans med kollegan Herb Ellis, de två första på Concord-etiketten. Men på ”Two for the Road” var det första och enda gången de bägge spelade på tu man hand, d.v.s. utan bas och trummor. En betydligt större utmaning alltså. De båda, oftast med Ellis i förgrunden och Pass strax bakom, kompletterade varandra alldeles utmärkt, trots – eller kanske tack vare – att de hade helt olika sätt att uttrycka sig på. Bland topparna: en fullständigt formidabel ”I´ve Found a New Baby”.
Snart insåg Pettiford att basens möjligheter inte utnyttjades fullt ut, främst solistiskt. Han blev den store banbrytaren, som snart kom att höras med Charlie Barnet, Dizzy Gillespie, Duke Ellington, Billie Holiday, Woody Herman och Miles Davis. Även cellon attraherade honom. Han ändrade helt enkelt instrumentets stämning till att bli identisk med kontrabasens fast en oktav högre. Hans kompositioner blev riktiga jazz-hits som spelades flitigt på femtiotalet. Boxen ger en utmärkt inblick i OP:s drivna spel. Han lyfte fram basen och cellon i en position som inte funnits tidigare.
Ray Brown behöver inte dissekeras. Få basister har lämnat sådana avtryck efter sig. Under ett par decennier var han instrumentets överstepräst i walking bass. Idag är också Shelly Manne sorgligt nog ett namn som håller på att glömmas men skivan kan vara en befogad påminnare om hans höga kompetens.Andra melodier är Good Bait, Blue´N´Boogie och Shaw´ Nuff. Bland medspelarna finns tenoristen Don Byas och Charlie Parker. Dizzys revolutionerande storband representeras med nummer som Emanon, Cubana Bop och Lover Come Back To Me . Tvärsnittet avslutas med Dizzy i Parkers band med Thelonius Monk som pianist.
Det är uppfriskande att höra Redds snärtigt ljusa altsax som ger en effektiv kontrast till Adams mörka djup. De två pianisterna tillhör stilens verkliga eleganter – deras storhet har inte dalat med åren – tvärtom. Skivan är verkligen något att gå tillbaka till i sin offensiva renodlade femtiotals anda.
Den tempoväxlande Novotec visar Gilbert i en delvis annan omgivning. Tonen beredd till bröl kan även förvandlas till en intagande gracil och vacker frestelse. Att Coltrane är välbekant kan inte förnekas. Men det finns en egenprofil hos Gilbert som eggar och stimulerar. Pianisten Åke Johansson, redan då en färdigutvecklad jazzmusiker, svarar för grandiost spel. Sven Hessle lämnar även från sig ett hörvärt solo och Anders Söderling stärker sin status från de tidigare inspelade numren.På ”California Sessions” får vi möta vår svenske jazzviking vid inte mindre än sex olika inspelningstillfällen under perioden november 1947-februari 1948. Det mesta har hittills varit mer eller mindre omöjligt att få fatt i och Lars Westin, som har producerat, har gjort ett fantastiskt jobb. Tidigare känner vi förstås till de fyra klassiska numren (nu kompletterade med två alternativa tagningar) med Stan Hasselgard All Star Six, innehållande bland andra Red Norvo, Barney Kessel och Arnold Ross. De har valsat runt i olika utgåvor men är naturligtvis välkomna igen.Hösten 1955 var ingen höjdarperiod i Stan Get
z karriär. Förutom att han hade svåra missbruksproblem drog han också på sig lunginflammation och hamnade, bland alla ställen, på Lunds lasarett. Han vårdades ömt av en Syster Monica, som strax därefter kunde byta ut sitt efternamn Silverskjöld mot Getz.
När Getz sammetston blandas med Jan Johanssons kongeniala spel är det lätt att säga att stor musik uppstår. Det är två måleriska lyriker som formar en intim sfär som väcker beundran även dryga femtio år längre fram i tiden. Getz och Jan inspirerade varandra utan att ta till storsläggan. De var samma andas barn där harmoni och en finslipad melodisk känsla var kännetecken.
André Francis & Jean Schwartz serie Jazz Characters porträtterar nu pianisten Bill Evans (1929-1980). I två skivor inspelade under perioden 1955 och 1969 presenteras ett collage med den egna trion och i andras
Efter att ha gjort stor lycka med sina Royal Swingers och hos Simon Brehm och Arthur Österwall lämnade Åke Hasselgård Sverige sommaren 1947 för att studera journalistik i USA. Han var då 24 år gammal. Men det blev aldrig några studier. Åke föredrog i stället att ägna sig åt sin klarinett och sin älskade jazzmusik. Först i New York och sedan ute på den amerikanska västkusten.Benny var en komplett trumpetare. Improvisationerna var av genuint femtiotalsstuk med en frasering som höll högsta klass. Hans fraseringskonst gav sig också tillkänna när han var leadtrumpetare – en suverän sådan. Det hördes i Harry Arnolds radioband och sedermera i Quincy Jones europeiska storband. Kenny Clarke-Francy Boland Big Band följde upp. Med sordin visade Benny sin harmoniska sida. Med öppet klockstycke var han en brännhet skärbrännare vilket bland annat hörs på två spår med en tjugotvåårig Bernt Rosengren.Bandets mest kända LP-album, ett dubbelt och fullständigt formidabelt sådant, spelades in 1969 på Ronnie Scott´s i London och har nu äntligen återutgivits på cd. Det är makalös jazzmusik som bjuds, med solister som trumpetarna Benny Bailey och Idrees Sulieman, ”vår egen” Persson och tenorsaxofonisten Johnny Griffin i högform. Jisses så det svänger! Den som kan ta sig igenom den elva minuter långa ”Sax No End” utan att gå i taket av fröjd bör snarast uppsöka närmaste läkarstation!
Vi får höra Sonya Hedenbratt i en rad högklassiga omgivningar: Gunnar Johnsons kvintett förstås, Malte Jonssons orkester, Simon Brehms kvintett, Nils-Bertil Dahlanders kvartett, Gunnar Svenssons septett, Kenneth Fagerlunds kvintett och Putte Wickmans sextett. Det innebär att vi inte bara får rika tillfällen att lyssna till härliga Sonya utan dessutom till en rad av vårt lands mest uppmärksammade och begåvade unga jazzmusikanter för ett drygt halvsekel sedan. Förutom redan nämnda herrar Svensson och Wickman visar bland andra Erik Norström, Arne Domnérus, Rolf Ericson, Lars Gullin, Bengt-Arne Wallin, Rune Gustafsson, Åke Persson och Hacke Björksten upp sig i helfigur. Dessutom en rad förnämliga pianister med Jan Johansson, Bengt Hallberg, Reinhold Svensson och alltför sällan omtalade Ingemar Westberg i spetsen.
För gitarrfreaks måste “Echoes of Indiana Avenue” vara rena rama våta drömmen! Wes Montgomery (1925-1968), jazzgitarrens främste stilbildare och ikon efter Charlie Christian, i högform i nio hittills både okända och outgivna nummer! Upptagningarna, förmodligen avsedda för någon form av promotion, är gjorda vid tre olika tillfällen under åren 1957 och 1958 i Montgomerys hemstad Minneapolis. Alltså innan den ”officiella” skivdebuten ägde rum på Orrin Keepnews Riverside-etikett. Att de hittades och så småningom, i remastrat och digitaliserat skick, letade sig ut är mer eller mindre en lycklig slump. Ska vi tacka någon, så får det bli producenten Zev Feldman, den överallt närvarande Michael Cuscuna och inte minst det tämligen nystartade skivbolaget Resonance, som har tagit som sin uppgift att spåra och ge ut tidigare okänt material. arrangerad där Zawinul ofta hänger sig åt att spela basstämmor på sin ARP Quadra synthesizer. Något som Pastorius reagerade mot. I slutänden ledde detta till att han lämnade gruppen för att koncentrera sig på sin grupp World Of Mouth. Dit kom också Peter Erskine. Skiva två består av melodier inspelade 1959. Här omges Nina av en stor orkester. Ödesmättade Blue Prelude öppnar och följs upp av gospelmelodin Children Go Where I Sent You. Jazzmusikern Nina kommer fram i Stompin´ At The Savoy och i Exactly Like You. It Might As Well Be Spring sjungs komplett med den inledande versen vilket inte många artister mäktat. Vackert inramad blir hon i Ann Ronells Willow Weep For Me. Billie Holidays succé Fine And Mellow bildar en värdig avslutning på tillbakablicken meden annorlunda och vidrörande artist. Att Nina Simone fått epitetet The High Priestess Of Soul är ingen tillfällighet.
Den uttrycksfulla sångerskan Nina Simone 1933- 2003 var en av scenens mest betydande sångerskor. Repertoaren innehöll melodier från soul, jazz, gospel och klassisk musik. En politisk touch färgade hennes engagemang där hennes temperamentsfulla kontraalt kunde trollbinda lyssnarna. Var inte publiken koncentrerad på hennes budskap kunde hon avbryta sitt framträdande vilket skedde mer än en gång. I Sverige var hon en uppskattad artist vilket märktes vid konserter i Stockholm. Boxen, som innehåller hela sju cd, spelades in på vårkanten 1991. Alltså bara några månader innan Stan lämnade den här världen. Den är helt fantastisk, och för mig innehåller den just det som jag skulle vilja kalla sommarjazz. Kanske beror det på att jag huvudsakligen upplevde Stan Getz livs levande just under några somrar, då han både turnerade i folkparkerna och dök upp på både klubbar och festivaler. Men lika mycket kan det bero på Stans musik, som var både sval och varm på en och samma gång. ”Cool and hot” brukade man säga förr i världen. Weather Report spelades in 1981 men släpptes året efter. Här dominerar Zawinuls kompositioner med en färgsprakande synthpalett. Musiken är inte lika fri improvisationsmässigt som tidigare utan är merDizzy Gillespie och hans kvintett med altsaxofonisten/flöjtisten Leo Wright, pianisten Lalo Schifrin, basisten Bob Cunningham och trumslagaren Mel Lewis gästade Europa hösten 1961. Även Sverige fanns med på turnéplanen. Konserterna i Stuttgart och Frankfurt spelades in av Südwestrundfunk, som nu har plockat fram banden ur sitt arkiv och putsat upp dem med utmärkt resultat. Och musiken är kort sagt magnifik!
Benny var alltså även i Tyskland i prima form och spelar genomgående magnifikt. I ett nummer, ”Gotta Be This Or That”, bryter han till och med ut i sång, vilket han nog inte borde ha gjort. Även Norvo, Phillips och Harris gör gott ifrån sig men får alltför lite utrymme kan man tycka. Speciellt Phillips spel ger mersmak. En som däremot får breda ut sig ordentligt är Anita O´Day, som fortfarande, 1959, sjöng alldeles utmärkt för det mesta. Det får hon göra i inte mindre än sju nummer. Bland annat ett par av sina paradlåtar, ”Honeysuckle Rose” och ”Let Me Off Uptown”. I det senare numret har Roy Eldridges roll från den legendariska originalinspelningen med Gene Krupas orkester övertagits av Jack Sheldon. Vad som inte framgår av den ganska slarviga baksidestexten på albumet, där man har glömt att nämna att även spelar ”Sing Sing Sing” stod på repertoaren, är att John Poole ersätter Markham varje gång Anita tar ton.
Visserligen återfinns han på åtskilliga inspelningar med Stan Kenton och en hel del med, till exempel, Benny Carter, Bob Cooper, Art Pepper, Bill Holman, Terry Gibbs och The Lighthouse All-Stars. Men i eget namn hann Frank tyvärr inte göra särskilt mycket, innan hela hans tillvaro till alla hans många vänners stora förvåning och bestörtning av någon outgrundlig anledning totalt brakade samman en dag i november 1978.
Unik var kvartetten från 1950. Hank Jones spelade piano. Basist Ray Brown och Buddy Rich var trumslagare. De hörs i Star Eyes och Blues. Latinfärgad blir Parker åter i My Little Suede Shoes. I de avslutande numren från 1951 är trumpetaren Red Rodney med. Pianisten John Lewis, basisten Ray Brown och trumslagaren Kenny Clarke täcker här upp bebopens obestridlige kung, bland annat i Swedish Schnapps och Si Si.
Under mitten och slutet av 60-talet ledde Kurt en kvintett som lät tala om sig inte bara i Sverige utan även utomlands. Den bestod, förutom Järnberg själv, av tenorsaxofonisten Roland Keijser, pianisten Thomas Jutterström, basisten Curt Andersson och trumslagaren Leif ”Gus” Dahlberg, alla hemmahörande i Gävle-Uppsala-regionen. På kvintettens repertoar stod den tidens ”moderna” jazz, den man kunde ta del av på skivor av märket Blue Note och som skapades av hardbop-giganter som Art Blakey, Hank Mobley, Freddie Hubbard, Kenny Dorham & Co. Allt är således ytterst tidstypiskt. Men det finns också här och var en nordisk touch som är ytterst tilltalande. Bland upphovsmännen till det material den Järnbergska kvintetten ägnade sig åt kan nämnas Fats Navarro, Dizzy Gillespie, Joe Henderson och Jimmy Heath, vilket ger en fingervisning om hur det mesta låter. Men här finns också några utmärkta Järnberg-kompositioner och ett Keijser-opus, ”Strövtur”, som kanske är albumets höjdpunkt.”Gershwin Live” är ett samarbete från 1982 mellan Sassy och Los Angeles Philharmonic, förstärkt med Sarahs ordinarie trio och anförd av Michael Tilson Thomas. För arrangemangen svarar ingen mindre än Marty Paich. Smakfullt och maffigt för det allra mesta och stundtals riktigt svängigt med Miss Vaughan i högform. Att plattan blev Grammybelönad är knappast något att förvånas över. Drygt en timme med Gerry Mulligans sextett av 1976-77 års modell har Jazzhaus nu släppt ut på sin allra första utgåva. Det är samma grupp som Gerry gjorde sitt fina album ”Idol Gossip” (Chiaroscuro) med och som han visade upp bland annat i Kristianstad och Köpenhamn hösten 1977. Den bestod förutom Maestro Mulligan själv på barytonsaxofon av vibrafonisten Dave Samuels, pianisten Tom Fay, gitarristen Mike Santiago, basisten George Duvivier och trumslagaren Bobby Rosengarden. En stark laguppställning således, i vilken framför allt Samuels lyste, förutom Gerry själv. Och duon Duvivier-Rosengarden var förmodligen så nära idealet man kunde komma för 35 år sen. Dels får vi höra Wes tillsammans, som just började finna sitt eget sound, med en del alldeles utmärkta, lokala förmågor och dels med sina bröder Buddy och Monk. Den förre pianist och den senare basist. Exakt manskap och plats för inspelningarna har man inte lyckats fastställa med hundraprocentig säkerhet. Men det kan förstås göra detsamma, eftersom det är Wes och ingen annan som är huvudperson.
Den väldige basisten Charles Mingus dirigerar med välkänd myndighet hela trakteringen. Han är i centrum som ledare, kompositör och dynamisk hetlevrad domptör och driver sina musiker till stordåd. Något annat alternativ stod inte till buds under hans konserter med tanke på hans fysiska egenskaper som han knappast dolde. Ah Um är ett av de viktigaste album som producerats under den här epoken. Hyllningen till Lester Young med suggestiva Goodbye Pork Pie Hat med John Handy som tenorsolist. Jag har svårt att tänka mig en mer lyrisk tolkning.
Med lyhörde Schiöpffe hade Getz försäkrat sig om den tidens attraktivaste skandinaviska trumslagare. Getz hade för vana att få fram det bästa ur sina trumslagare. Billy Hart kan berätta. Ett bra komplement har Schiöpffe i Jordan som mönstergillt följer spelarnas intentioner och även skapar en flytande puls.
Gitarristen Joe Pass gick ur tiden i maj 1994, 65 år gammal. Hans musikerkarriär var en bergochdalbana med fantastiska toppar men också med hisnande bråddjup. Efter att ha
På ”After Hours”, med inspelningar gjorda mellan 1949 och 1953, får vi höra Sassy tillsammans med olika större orkestrar, ibland med stråkar, anförda av dugliga ledare och arrangörer som Pau Weston, Percy Faith och Tadd Dameron. Sångerna är hämtade ur den tidens fenomenala populärrepertoar och Vaughan gör dem all tänkbar rättvisa med sitt personliga sätt att tolka dem, sitt fantastiska röstomfång och oefterhärmliga och alltid lika behärskade vibrato. Och första klassens jazzsång handlar det genomgående om, även om inspelningarna var avsed
da för en bredare publik på den tid det begav sig. Bland topparna kan nämnas ”Black Coffee”, ”I Cried for You” och den definitiva vokalversionen av ”Perdido”.Saxofonisten och flöjtisten Henry Threadgill tillhör de senaste decenniernas mera betydande musiker, även om han kanske inte fått den stora uppmärksamhet som han i mitt tycke är värd. Han är född 1944, kommer från Chicago och tillhör samma krets av musiker som Art Ensemble of Chicago, Muhal Richards Abrams och Anthony Braxton. Han skapar fortfarande mycket självständig musik, och han har efter hand mer och mer också uppmärksammats för sitt originella komponerande. Skivorna i boxen innebär sju spännande nedslag i Threadgills musikaliska utveckling och en finfin introduktion för den som missat denne mycket personlige musiker.
Bägge dessa plattor, inspelade 1974 och 1978, har länge varit svåra att få fatt i. Men nu finns de åter att inhandla. Gör det innan de försvinner igen! För gitarrister är båda albumen ett måste!Hur som helst: Grappelli är lika elegant som någonsin och Reinhardt är stundtals lysande i de 23 nummer från de italienska radioupptagningarna man har valt att ta med på ”Djangology”. Men vill man ha ”the real thing”, alltså några av de legendariska låtarna med Franska Hotkvintetten, bör man nog leta upp ett annat album. Det finns massor i handeln till överkomliga priser.
Nalenupptagningen är av bättre ljudkvalité jämfört med den skiva som släpptes med Stan Getz i fjol. Byas är på ett lysande spelhumör. Med utsnidad frasering och balans formar han en uppvisning som griper tag. Harmonisinnet är utsökt. En lyriskt värmande tolkning får I Remember Clifford. Här går flaggan i topp med musik direkt från hjärtat. I snabbare tempon har Byas smidigt flyt och en smidig teknik som frapperar. Jan Johansson är likaledes en begivenhet som också hördes på Getzinspelningen. Tillsammans med de övriga i kompet ger han Byas en förnämlig assist.
Trumpetaren Benny Bailey (1925-2005) spelade under flera perioder i Sverige. Det började med Seymor Österwalls orkester och på Nalen med Carl-Henrik Norins band. Han blev en stor inspirationskälla för femtiotalets jazzmusiker varför den här retrospektiva utgåvan känns välbefogad. Spåren är hämtade från inspelningar på etiketterna Gazell, Sonet samt Metronome. Åtta nummer är överförda från EP-skivor medan skivans sista fem spår är inspelade på LP där Quincy Jones skrivit alla melodierna. Att skivans material har mer än femtio år på nacken förtar inte dess förtjänster, tvärtom den är en påminnare om hur stor Benny Bailey och flera andra musiker var.43-årige Dizzy hade fortfarande krutet torrt och spelar fantastisk trumpet. Hans tolkning av Vernon Dukes ”I Can´t Get Started” är fräsch som en vårmorgon. Han kanske har spelat lika fulländat i en del andra sammanhang, både förr och senare, men aldrig bättre och mer formfulländat än här. Vi får också höra en drygt 16 minuter lång version av Duke Ellingtons ”The Mooche”, utmärkt arrangerad av Dizzy och med massor av grandiost spel av samtliga. Leo Wright, som under den tid han bodde i Europa blandade tämligen slätstrukna insatser med mer minnesvärda, har nog aldrig låtit mer skärpt och inspirerad än han gör här. Och Schifrin, född och skolad i Argentina, ger musiken en lätt sydamerikansk touch, som är både spännande och originell och som givetvis passar Gillespies lynne som hand i handske. Hans häftiga blockackord är också något alldeles extra. Dessvärre försvann den ultrabegåvade Lalo Schifrin så småningom mer eller mindre från jazzen för att ägna sig åt att komponera och arrangera musik för film och TV, något som givetvis betalade sig bättre.
I en box på fyra skivor visas han upp med egna smågrupper och ett antal med andra grupper. Främst exponeras hans altsax men tenorsaxen kommer också till användning i några nummer. Inspelningsåren är mestadels från mitten av 1950-talet, de yngsta spåren är från 1962. Totalt antal spår är sextiofyra. Tyvärr ändades karriären abrupt. Maini dog i samband med att han spelade rysk roulette.Allra bäst är nog de fyra alster som hämtats från de smått legendariska Jazz At The Pawnshop-plattorna från 1976. På köpet får man också Bengt Hallberg och Lars Erstrand i toppform. Andra sköna praliner i Memories of You-asken är, till exempel, ”Poor Butterfly”, där Arne backas upp av Jan Lundgren, Hans Backenroth och Rasmus Kihlberg, och den innerliga tolkningen av ”Sometimes I Feel Like a Motherless Child”, där Domnérus sammusicerar med körledaren Gustaf Sjökvist spelandes orgel.
Det handlar till största delen om lite moderniserad, frisk och framåt swingmusik, hämtad ur bland annat Benny Goodmans repertoar. Att just Goodman fått släppa till några nummer beror säkert till stor del på att bandet förfogade över en av vårt lands allra bästa och svängigaste klarinettister, Bengt Öslöf, något som till och med Putte Wickman brukade påpeka. Men det finns fler goda solister i bandet. Bland dem klaviaturgeniet Ola Höglund, sorgligt bortglömd idag, trombonisten Olle Lind och trumpeteleganten och kraftkarlen Ernie Englund.
Skivan Weather Report från 1971 som öppnar boxen blev utnämnd av jazzmagasinet Down Beat till Album Of The Year. Där ingick som här Milky Way som Shorter och Zawinul komponerat. Basist är Miroslav Vitous. Skivan Tale Spinnin´ kom till fyra år senare. Där märks i kompositionerna Man In The Green Shirt, Badia och Five Short Stories. Här spelas basen av Alphonse Johnson. Vilka basister man hade i bandet under sin stilbildande existens! Men högst på pallen står den fabulöse Jaco Pastorius. Med facit i hand konstateras att han utan vidare aspirerar på en plats bland decenniets mest utvecklande musiker. Vem hade tidigare så skicklig utnyttjat instrumentets möjligheter till flageoletter och övertoner som han gjorde? Tyvärr dog han 1987 endast trettiosex år gammal i sviterna från ett slagsmål med en vakt på en klubb i Florida.
Jan Johansson var en av svensk jazzmusiks mest egensinniga musikanter. Han kombinerade på något märkligt och högst personligt sätt allvar och humor. Samtidigt som han var en traditionalist var han också en sann avantgardist. Därför känns varje nytt album med Jan just nytt. Och det faktum att materialet på dessa Hamburg-upptagningar är hämtat från flera inspelningstillfällen borde kunna innebära att det finns mer att hämta. Hoppas ACT letar vidare!
På pianopallen alternerar de breda grabbarna Bengt Hallberg, Jan Lundgren och Ulf Johansson Werre. Kjell Öhman spelar orgel på ett imponerande sätt. Gitarrvirtuosen Frank Vignola hörs också. Stilriktigt trumspel levereras av bland annat Egil Johansen och Gus Dahlberg. Det finns också nummer med från skivan Live In Japan med japanska musiker.
Inspelningarna är gjorde mellan 1952-56. Bandets varierande trumpetsektioner innefattar många kända namn. Pete Candoli, Maynard Ferguson, Conrad Gozzo, Doc Severinsen, Al Porcino och Charlie Shavers finns med. Bland saxofonisterna finns Bill Holman, Willie Smith och George Auld. Kompmusiker är bland annat pianisten Hank Jones, trumslagarna Don Lamond och Alvin Stoller. Barney Kessel, då jazzens mest efterfrågade gitarrist, får också visa sin höga klass.Skivans första halva är spelad av en sextett där Collette växlar mellan flöjt, klarinett, alt och tenorsax. Trumpetare är John Anderson. Gerry Wiggins är pianist Jim Hall spelar gitarr. Basist är Curtis Counce och trumslagare är Chico Hamilton. Resten spelas av en oktett där Max Albright är trumslagare och Dave Wells är bastrumpetare framför tre saxofonister. Colettes melodier dominerar men även John Anderson har bidragit i komponerandet. Kompositörer från den amerikanska sångboken som Irving Berlin, Hoagy Carmichael och George Gershwin har också alster med som Top Hat, White Tie And Tails, One Morning In May och How Long Has This Been Going On.
Kända melodier, närmare bestämt nitton stycken, som ”Stompin At The Savoy”, ”Sweet Georgia Brown” “Memories Of You”, “Stardust” och “Flying Home” finns med i kollaget. Utöver Lars schvungfulla spel kan man med stor behållning även njuta av klarinettisten Ove Lind som alltför sällan dyker upp på återutgivningar. Han och Lars stod varandra mycket när – de var som ler och långhalm. Den här bagen var Oves hemmaplan. Arne Domnérus, Antti Sarpila, Ken Peplowski och Gunnar Siljabloo Nilsson är andra subtila rörblåsare som svarar för välljud. Siljabloo låter också sin karakteristiska stämma höras i You Driving Me Crazy. Men borde inte Sittel efter alla år kunna stava till Peplowskis efternamn?Nu är det Monica Zetterlunds tur att bli ihopbuntad till en box i serien ”Original Album Classics”, vilket innebär att man kan inhandla fem av hennes album för RCA för sådär 200 kronor! Ursprungligen, och var för sig, hette plattorna ”Monica Z”, ”Varsamt”, ”The Lost Tapes”, ”Det finns dagar” och ”Bill Remembered”. Inspelningarna är gjorda mellan 1960 (”The Lost Tapes”) och 1997 (”Det finns dagar”).Trots att Stan Getz då och då alltså gör alldeles utmärkt ifrån sig, är det ändå allra mest för Bengt Hallbergs skull man skaffar ”Stan Getz in Stockholm”. Bengts raffinerade harmoniuppfattning, melodiska fantasi, spänst och klurighet är av absolut yppersta klass. Vid inspelningstillfället var han endast 23 år gammal, och det var fortfarande drygt ett år kvar, tills han – tillsammans med Johnson och Burman – skulle spela in sin legendariska ”Dinah”-LP, en av de mest anmärkningsvärda jazzskivor som någonsin spelats in i vårt land.Bland många toppar på albumet kan nämnas två Monk-nummer, ”Straight No Chaser” och ”Round Midnight”. Den senare förtjänar väl att, i Montgomerys vackra och mycket personliga tolkning, upphöjas till klassiker. Avslutande ”After Hours Blues” är också något som sent ska glömmas. Jisses så det svänger!
Vad som gör denna, nya, utgåva ett dubbelalbum – alldeles extra ha- och köpvärd är, att vi förutom den gamla välkända monoupplagan även får ta del av stereovarianten, som strax efter releasen 1957 drogs in av Columbia. Anledningen till det var att så få hade stereospelare i mitten och slutet av 50-talet att de flesta skivorna fick ligga osålda. Men nu är de alltså, efter ett drygt halvsekel, tillgängliga, och ljudet är magnifikt!
Skivtiteln ”80-talets jazz på Gotland”, låter kanske inte särskilt upphetsande. Men det är ett riktigt festligt album, innehållande radioinspelningar gjorda mellan 1980 och 1986 med Visby Storband och några mindre formationer, rekryterade ur orkestern, som under lång tid var ett av Skandinaviens allra mest hörvärda.I sin ypperliga Original Album Classics-serie har Sony vaskat fram fem högintressanta album med Dave Brubecks legendariska kvartett, alltså den med Paul Desmond, Gene Wright och Joe Morello. Sedan har man förpackat dem i en liten box, som kan inhandlas hos platthandlaren för ungefär samma pris som en enda reguljär cd brukar betinga. Fodralen till alla fem plattorna har naturligtvis samma utseende som de gamla original-LP-skivorna, och tydligen har man inte valt boxens innehåll på måfå. De fem cd-skivorna innehåller nämligen Brubeck-kvartettens samtliga fem så kallade Time-inspelningar, alltså de som spelades in mellan 1959 och 1965 och i tur och ordning hette ”Time Out”, ”Countdown Time in Outer Space”, ”Time Further Out”, ”Time Changes” och ”Time In”. Sedan några år har Black Saint och Soul Note tagits över av skivbolaget Cam med adress i London, och de har ambitionen att ge ut allt på nytt i CD-boxar och i ”remastrade” versioner. Varje box är till formen en smidig ask som är behändig till omfånget och varje skiva finns i ett tunt pappfodral med originalomslag. Ljudet är bra och priset förhållandevis lågt. Saxofonisten Charlie Barnets storband var en av de amerikanska orkestrar som kunde konsten att smakfullt kombinera melodisk jazz med dansmusik. Båda lägren fick här sitt lystmäte under den intensiva storbandsepoken. Redan åren före fyrtiotalet var han en av dansparens favoriter och det fortsatte fram till sextiotalets senare år.
Det är svårt att inte ge tillbakablicken högsta betyg. e.s.t. är på en av de personligaste grupper som existerat i vårt land. Oavsett materialet presterade trion en öppen improviserad musik som alltid kommer att vara levande.
Gerry var uppenbarligen i gott slag under sitt besök i Stuttgart, precis som i Kristianstad, och spelade inspirerat, formfulländat och med massor av pondus. ”Live Legends” är kanske inte hans mest oundgängliga platta. Men den är definitivt värd att skaffa och lyssna på för alla som gillade eleganten, stilbildaren och f.d. tonårsidolen Gerry Mulligan (1927-1996). Och vem gjorde inte det?”Låt hjärtat va´ me´” var något av en signatur för Sonya. Den är inte med här, men hjärtat är ändå i allra högsta grad me´. Som alltid. Kanske var just det hennes mest markanta kännemärke. Hennes lätt rökiga röst, utsökta fraseringsförmåga och en enorm utstrålning var andra attribut som gjorde henne lika älskad som unik. På ”Chops” fick Pass ta ton tillsammans med en annan virtuos, den danske basisten Niels-Henning Örsted Pedersen, även han hemmahörande i Norman Granz Pablo-stall. De två var nära bekanta, bland annat från Peterson-trion, och bägge var ytterst lyhörda för varandras intentioner. Resultatet av deras samövningar blev förstås därefter: en yster, ekvilibristisk lek, där teknik och virtuositet oupphörligen ledde till stor musik. Tämligen omedelbart efter ankomsten till Staterna moderniserade Åke – eller Stan som han kom att kallas ”over there” – sitt spel. Han övergav i och för sig aldrig sina tydliga Goodman-influenser, men han blev tydligt påverkad även av bebopikonerna Parker och Gillespie. I Los Angeles blev han omedelbart efter ankomsten mycket uppmärksammad inte minst bland sina musikerkollegor – för sitt friska och raffinerade spel och musicerade flitigt tillsammans med, bland andra, gitarristen Barney Kessel. Han blev också mer eller mindre ”adopterad” av sin idol, Benny Goodman, i vars ”moderna” septett han var medlem våren 1948.I de tidigare inspelningarna är inte Evans lika sirligt elegant som han kom att bli. Möjligen kan omgivningen ha varit lite obekväm. Då syftar jag mest på samarbetet med Scott vars klarinettspel helt enkelt låter för pyton. Den vassa koleriskt irriterande tonen verkar vara hämtad från något plågsamt djurförsök. Betydligt intressantare är spåret med Cannonballs femma i Nardis där kanonkungen och trumpetaren Blue Mitchell drar till sig uppmärksamhet vid sidan av Evans. Så är även fallet i Russelnumret Billy The Kid där Art Farmers trumpet visar klass efter Evans smakfulla broderier. Repertoaren var under sextettens Europa-turné, och därmed även i Leiderhalle i Stuttgart, där innehållet på Live Legends spelades in, en blandning av gamla skivbekanta och en del nyare alster. ”My Funny Valentine” och ”Line for Lyons” var som vanligt givna inslag i spellistan liksom ”Satin Doll”, som på den tiden hade efterträtt ”Utter Chaos” som någon slags signaturmelodi. Lite färskare var bland annat ”Idol Gossip”, som var en något omarbetad version av ”Bernie´s Tune”, den fascinerande ”K-4 Pacific”, som först dök upp 1971 på ”The Age of Steam” (A&M) och som är en hyllning till ett lok(!), som brukade fara förbi den mycket tågintresserade Gerrys hus i Ohio på den tid det begav sig. Och så klippte han naturligtvis till med den funkiga och minst sagt svängiga ”Out Back of The Barn”, som alltid drog ner stora publi
kovationer. Ett par fantastiskt fina ballader avverkades även, ”Night Lights”, som då och då har dykt upp under namnet ”The Lonely Nights”, och Mulligans innerliga komposition tillägnad minnet av Billy Strayhorn, ”Song for Strayhorn”. Idag är tyvärr saxofonisten Joe Maini (1930-1964) en bortglömd musiker. Han var en utomordentlig solist där speciellt hans altsaxspel a´la Charlie Parker väckte beundran. Men mest känd blev han som en fantastiskt skicklig saxledare med en superb frasering. I vibrafonisten Terry Gibbs Dream Band var han en viktig stöttepelare. Andra storbandsledare som använt sig av hans kunnande var Johnny Bothwell, Claude Thornhill, Gerald Wilson, Bill Holman, Ray Anthony och Louis Bellson.Jag minns fortfarande när vi nåddes av budskapet om att Stan hade gått hädan. Det var en fredagskväll i juni 1991. Min gode vän på Sveriges Radio Inge Dahl och jag befann oss i Sandviken och höll på att spela in den jazzmusik som bjöds på Bangen, som den trevliga festivalen kallas.
I den omväxlande repertoaren finns sällan nyttjade nummer som Kurt Weils Bilbao Song, Chick Coreas Sometime Ago och Miles Davis Swing Spring. Allt som allt en höjdarplatta som klarat åldrandet med glans.
Let´s Make It är ett mästerverk som just har nått platthandlardiskarna. Huvudperson är trombonisten Frank Rosolino, som i 17 nummer bjuder på makalöst fint spel med ungefär lika delar värme, humor och ekvilibristik.Vad som är alldeles speciellt glädjande för en obotlig svängentusiast är att ”As Time Goes By” är en ren och oförfalskad jazzplatta. Och jag vet inte när jag hörde Alice bättre, mer avspänd och faktiskt fräckare(!). Med Swe-Danes kanske någon gång. Det hon gjorde med Ellington är av ett helt annat slag och jämförelser med det känns lite småkorkat att göra. En som kryddar anrättningen lite extra, vid sidan av Alice, Bengt och Dompan, är Svend Asmussen, som dyker upp med elektrisk fela i ett par av storbandsnumren. I John Lewis ”If I Were Eve”, spelar han så stråken glöder!Det är två av jazzens mest utmanande och omtumlande inspelningar från femtiotalet som Mingus band levererar. Inspelningarna gjordes 1959. Nu presenteras musiken som dubbelplatta där några bonusspår plussats på.
Leonard Feathers Esquire All Stars inleder exponeringen med två spår. OP & His 18 All Stars med Dizzy Gillespie och trumslagaren Shelly Manne från1945 fyller på. Den bebop-musicerande OP kom så med i Boyd Raeburns stora band vilket hörs i Night In Tunisia.. Kontrastrikt blir det när han 1946 spelar två nummer med Duke Ellingtons band. Innan flytten till Woody Hermans orkester kamperar han ihop med trumpetaren Red Rodney, tenoristen Al Och, barytonsaxofonisten Serge Chaloff och vibrafonisten Terry Gibbs i Swamp Fire. Herman perioden markeras med More Moon och Not Really The Blues. Stor solist är tenoristen Gene Ammons som avlöst Stan Getz.
På sjuttiotalet startade Giovanni Bonandrini två tvillingskivbolag, Black Saint och Soul Note. Dessa bolag fick stor betydelse för många av oss jazzlyssnare i en tid då de större amerikanska skivbolagen satsade allt mindre på jazzskivor, speciellt med den nya jazzen. Sammanlagt producerade de här två italienska bolagen en bra bit över fem hundra plattor, och det är glädjande att delar av detta material nu görs tillgängligt på nytt i nya, ”remastrade” utgåvor. Den här boxen innehåller 7 CD-skivor med Henry Threadgills musik som, titeln till trots, samtliga gavs ut på Black Saint. På ”Spirit of nuff…nuff” (1990) känner vi igen mycket av den Threadgill som vi kan höra i dag. Hans grupp kallas här Very Very Circus och består förutom Threadgill av en trombonist, två gitarrister, två tubaister och en trumslagare. Tillsammans skapar de en puttrande brygd bakom Threadgills originella melodier och musiken drivs framåt av en stark rytmisk puls. I mitt tycke är det här musik som pekar framåt mot jazzens framtid, och som fortfarande känns rykande aktuell. ”Song out of my heart” (1993) bygger vidare på samma intentioner, men är lite annorlunda till karaktären. Skivans fem spår har samtliga olika instrument- och personbesättning, och ingen musiker är med på alla spår, inte ens Threadgill själv. Resultatet blir mer varierande, eller om man så vill mer splittrat, men Threadgills personliga musikskapande känns igen genom hela skivan. Bland instrumenten finns cembalo, dragspel och hammondorgel och medmusiker är bland annat Myra Melford, Amina Claudine Myers, Ted Daniel, Brandon Ross och Jerome Harris. Nu har de två första skivorna satts samman på cd vilket ger nästan åttio minuter med kammarjazz av bästa sort. Fyra och en halv stjärna fick inspelningarna i Down Beat, den nivån behålls även femtio år senare. Tala om kvalité. Kessels skönklingande gitarr ger en varm intimitet där hans vackra ackordspel fortfarande ger rysningar. Måste påstå att han idag hamnat lite i skymundan till förmån för ett gäng betydligt snabbare yngre kolleger men innehållsmässigt är han konstnärligt minst sagt jämbördig. Han var också den som tog över Charlie Christians fallna mantel och blev en av instrumentets mest betydelsefulla innovatörer.
I mitten av december tyckte i alla fall Stan, 28 år vid det laget, att han var frisk nog att kliva in i en skivstudio igen. Och det gjorde han i Stockholm tillsammans med sina gamla blågula kollegor Bengt Hallberg, Gunnar Johnson och Anders Burman. Resultatet letade sig så småningom ut på en LP, som inte alldeles oväntat döptes till ”Stan Getz in Stockholm”. Den fick ett tämligen blandat mottagande i svensk fackpress. En och annan förstå-sig-påare klagade bland annat över att Stan spelade för svalt och orkeslöst. Precis samma kritik som Lars Gullin utsattes för alltså.De tre första numren spelas med en kvintett där altsaxen Sonny Redd och Pepper Adams delar på ledarskapet. Briljant pianospel kommer från Wynton Kelly. Basist är Doug Watkins och Elvin Jones är trumslagare. Sedan följer fyra nummer där Adams medspelare är euphonium-spelaren Bernard McKinney [Kiane] som senare kom att spela med Sun Ra, James Moody och McCoy Tyner bland annat. Pianist är nu Hank Jones, brodern Elvin är fortfarande med och George Duvivier spelar bas. Sammantaget är det två toppgrupper som bjuder på en schvungfull föreställning med melodier från spelarna som kompletteras med Fats Navarros Stop och Barry Harris Seein´Red. En blandning från stenkakor och LP-skivor innehåller de här dubbelskivorna med klassiska inspelningar från 1944-1956. Ljudet har sina brister men äktheten och det stilbildande spelet uppväger detta väl. För den oinvigde som är beredd att ge sig i kast med jazz är samlingen ett bra avstamp på vägen. Dessutom är det en lågprissamling som håller klass. Men varför måste man placera texten med musikernas namn och inspelningsplats under skivorna? Hur det nu hade blivit med det får vi aldrig veta. Men en sak är säker: ”California Sessions” är en väsentlig och ytterst välkommen platta, ett stycke lysande svensk jazzhistoria!
Få turnéer har väl blivit så väl dokumenterade som Thelonious Monks och hans kvartetts rundresa i Europa vårvintern 1961. Tack vare Orrin Keepnews vet vi, genom två välproducerade Riverside-album, precis hur det lät i Milano och Paris. Och på en dubbel-cd på skivmärket Dragon kan vi höra både det första och andra framträdandet i Stockholms Konserthus den 16 maj. Nu har danska Storyville tagit över Danmarks Radios upptagning i Köpenhamn från kvällen därpå och givit ut den på platta.
Det hände saker inom den göteborgska jazzen i mitten på sextiotalet. Kalla det gärna progressiv musik där man sökte nya banor som idag är självklarheter inom jazzen. Man låg helt enkelt på G. Tenorsaxofonisten Gilbert Holmström var en av dem som gick i bräschen. 1965 spelade hans kvintett in Utan Misstankar (MegMFLLp6), som länge varit en eftertraktad LP-raritet.
Mingus Dynasty gör en rivstart med gospelmelodin Slop där Mingus bas och påhejande rop manar fram solisterna Åter visar Handy sin solistiska attraktion, nu med altsaxen. Mingus med stråke och Jerome Richardsons flöjt ger klangfylld stämning i den vackra balladen Diane. Roland Hannas spel ger associationer till klassiska uttryck som han gör med stil och känsla utan honung på tangenterna. Han har även en framskjuten roll i Song With Orange där Knepper och Mingus arbetar fram en tornadoliknande grundpuls och Richard Williams trumpet går loss med och utan sordin.
Laguppställningen den där smått magiska måndagskvällen gick inte av för hackor. Eller vad sägs om Dizzy Gillespie och Roy Eldridge trumpet, J.J. Johnson trombon, Cannonball Adderley, Benny Carter och Leo Wright altsax, Stan Getz, Coleman Hawkins och Don Byas tenorsax, Lalo Schifrin och Victor Feldman piano, Art Davis bas, Chuck Lampin, Louis Hayes och Jo Jones trummor och Candido Camero conga? Wright dubblade på flöjt och Feldman på vibrafon.Med tunga namn som trumpetaren Kenny Dorham och tenorsaxofonisten Sonny Rollins presenterar hon genuina jazztolkningar av My Man, Porgy, Don´t Explain och Happiness Is A Thing Called Joe. Förnämlig omgivning får hon också av pianisten Wynton Kelly och saxofonisten Benny Golson i Exactly Like You och Love.
För min personliga del gläds jag allra mest åt innehållet på klassikern ”Time Out” och på ”Time Further Out”. Där har sannerligen inget damm samlats. Men jag lyssnar även på de tre andra plattorna nu när 5/4-, 7/4- och 9/8-delstakt har blivit mer eller mindre vardagsmat – med mycket stor behållning.Vitous men under bandets tjugoåriga existens blev det många förändringar i gruppen av olika skäl. Keyboardisten Joe Zawinol och Vitous drog åt olika håll och Alphonse Johnson kom att ersätta. Sedan kom Jaco Pastorius till gruppen. Men den största omsättningen hade posterna som trumslagare och percussionist. De sysslorna hade genom åren bland annat Alfonso Mouzon, Peter Erskine, Omar Hakim, Tony Williams, Steve Gadd, Don Alias, Airto Moreira, Alex Acuna, Mino Cinelu, Dom Um Romano och Jose Rossy innehaft.Flitigaste beledsagare är dock George Treadwells orkester som bildar bakgrund till sången i som Don´t Blame Me, I Cover The Waterfront, Body And Soul och I Thought About You.
Vibrafonisten Lars Erstrand dog i mars 2009. Han lämnade ett stort tomrum efter sig och jazzen blev en personlighet fattigare. Lars var den svenska swingens mest kända musiker och hade en mycket hög status världen över.
Tubabandet från 1949 spelar Move, Jeru, Godchild och Budo. Året senare hade bandet med några förändringar åter samlats. Det resulterade i vackra Moon Dreams och Darn That Dream samt de intrikata Deception och Rocker. Skiva två öppnar med Miles sextett från 1951. Med är Sonny Rollins och trombonisten Bennie Green, trumslagare är Roy Haynes. Miles är lysande i bluesen Down och Whispering som ej går över i sin bebopvariant, Groovin´High.Att sammanföra två av den moderna jazzens giganter, vibrafonisten Gary Burton och pianisten Chick Corea, var naturligtvis ett snilledrag. Bägge hyllar samma ideal, är lysande ekvilibrister och skapar fantastisk musik både var för sig och tillsammans. Ett problem kan möjligen vara att de ibland är alltför lika. Tre duoalbum gjorde de tillsammans mellan 1972 och 1979, två i studio och ett, dubbelt, live. På repertoaren stod kompositioner av Corea, Steve Swallow och Mike Gibbs. Och givetvis ingick Chicks välkända ”La Fiesta”, ”Señor Mouse” plus en rad ”Children´s Songs”.
I en omväxlande melodiflora hörs Ray Charles Black Jack, Van Heusens I´ll Only Miss Him When I Think Of Him. Blue Monk, Willow Weep For Me, All The Things You Are, Don´t Explain, Your Love Is So Doggone Good, Lover Come Back To Me, Quiet Nights och That´s All There Is. Nannies sång är hudnära och känslig även när rösten ligger på gränsen till att intonationen går lite snett. Hon förmedlar en genuin jazzfeeling som många av dagens sångerskor är i avsaknad av.
Med ett lätt vibrato smeker Getz fram Johnny Mandels ballad Just A Child i skivans ouvertyr. Som balladtolkare var han en titan. Lyfter gärna fram spelet i Jerome Kerns The Folk Who Live On The Hill och He Was Too Good To Me som Chet Baker lanserade. Born To Be Blues som sångaren Mel Tormé var delaktig i hör också dit och finalnumret The Thrill Is Gone tillhör samma kategori. Balladtemat bryts i Harold Lands komposition Lands End och Richard Rodgers Younger Than Springtime. börjat sin knaggliga bana hos bland andra Tony Pastor och Charlie Barnet fastnade Joe djupt nere i missbruksträsket och tillbringade under drygt ett decennium åtskilligt mer tid innanför än utanför fängelseportarna. Så småningom lyckades han dock bemästra sina problem och kom så sakteliga tillbaka till rampljuset igen, inte minst tack vare några lyckade grammofoninspelningar på Pacific-etiketten. Gitarristen Jean ”Django” Reinhardt (1910-1953) var tveklöst jazzens störste europeiske stilbildare. Han var zigenare, född i Belgien, uppvuxen i Paris och helt självlärd. Som 18-åring blev han svårt brännskadad och kunde därefter endast använda tre av fingrarna på sin vänstra hand. Trots detta övade han upp en fantastisk teknik, vilket gjorde att han kunde spela de mest komplicerade passager utan att som det verkade anstränga sig alls. Hans melodisinne var minst sagt imponerande och hans ton lika kraftfull som vacker.
Genom Moserobies försorg har nu vinylen hamnat på cd vilket noteras med glädje. CD:n har dessutom utrymme för Gilberts tjugominuter långa svit Novotec som spelades in i Radiohuset 1968. Övrig musik spelades in hos Sveriges Radio i Göteborg. Gilberts kvintett bestod av kornettisten Arne Larsson, pianisten Clas Fehling, basisten Hans Löfman samt trumslagaren Anders Söderling. Med kvartetten spelar Gilbert tillsammans med pianisten Åke Johansson, basspelaren Sven Hessle samt Anders Söderling trummor.
Kenny Clarke-Francy Boland Big Band är tveklöst Europas bästa storband någonsin. Det bildades 1961 av den i italienske glassmiljonären Gigi Campi och trumslagaren Kenny Clarke och existerade i drygt tio år. I laguppställningen ingick en rad exilamerikaner och några av våra mest framstående europeiska jazzmusikanter. Bland dem trombonisten Åke Persson. De flesta arrangemang, och även en rad kompositioner, skrevs av den belgiske pianisten Francy Boland.
Det är mestadels härlig musik, den som kvartetten bjuder på. Fantasifull, svängig och tämligen annorlunda. När den nådde oss första gången, för så där ett halvt sekel sedan, tyckte vi kanske att den, åtminstone ibland, var lite väl komplicerad och artificiell med sina ständiga taktartsbyten och ideliga kontrapunktövningar. Men idag, med några år på nacken, känns det nästan som om musiken har vuxit. Och det är en sann fröjd att ta del av det närmast telepatiska samspelet mellan Brubeck och Desmond.Vad som drar ner helhetsintrycket på ”Monk in Copenhagen”, precis som på de andra albumen från samma period, är de alltför många och långa bas- och trumsolona. John Ore, som var basist Monks kvartett i tre år, 1960-1963, är en prima tråkmåns, och hans fantasilösa ”walking bass” tillför absolut inte något. Även trummisen Frankie Dunlop är onödigt stereotyp och trist och gör att man längtar efter Blakey och Haynes, som kunde lyfta sin omgivning flera meter om det behövdes. De tio låtarna på ”Monk in Copenhagen” tillhör kategorin ”The best of”, eller ”Gamla skivbekanta” om man hellre vill. Samtliga, utom ”I Mean You”, återfinns även på Riverside- och Dragonupplagorna i likartade tappningar. All Nancy Wilksons (född 1937) musik har hämtats från hennes Capitalkatalog. Hennes stämma fångas upp av orkestrar med utmärkta arrangemang på notställen. Dit hör Billy Mays förnämliga stora band. I det mindre formatet återfinns pianisten George Shearings åtsittande kvintett. Det här är således före hennes samarbete med altsaxofonisten Julian Cannonballs grupp.
Under 1950- och 1960-talen kunde vi, inte bara en gång utan ibland två gånger om året, glädja oss åt besök av Norman Granz jazzcirkus JATP, alltså Jazz At The Philharmonic. Den 21 november 1960 gav man två konserter i Stockholm. Nästan allt – en eller ett par låtar plockades bort av kvalitetsskäl – gavs så småningom ut på fyra Verve-LP. Nu har hela kalaset blivit tillgängligt på nytt, för första gången på cd. Dessutom har man, som bonus, på platta nummer tre, klämt in sex nummer, ett komplett set, med Roy Eldridge, Stuff Smith och Oscar Petersons kvartett från 1957 även det inspelat i Stockholms Konserthus och, såvitt jag vet, aldrig tidigare utgivet.
Lite onödigt kan man kanske tycka, om man inte är en maniskt inbiten Monk-freak. Därmed inte sagt att plattan är dålig. Det är den långt ifrån. Thelonious var under den här perioden av sin något brokiga karriär oftast i lysande form, och det är han här också. Han spelar inspirerat och precis så oortodoxt som bara han kunde. Och hans radarkompis, tenorsaxofonisten Charlie Rouse är superb. Dessvärre gjorde dock de tio år Rouse tillbringade i Monks skugga att han oftast hamnade lite i bakgrunden. Personligen tycker jag att han är väl värd att placeras i samma division som, till exempel, Hank Mobley.
1953 turnerade Clifford med Lionel Hamptons band i Europa och i Paris gjorde han under egendomliga omständigheter en inspelning med en kombination av musiker från Hamptons band och franska musiker. Sex nummer har plockats fram däribland Come Rain Or Come Shine, It Might As Well Be Spring och The Song Is You.
Vi får också stifta bekantskap med en grupp som kallar sig The International All Stars med, förutom Hasselgård, tenorsaxofonisten Wardell Gray, den utomordentlige pianisten Dodo Marmarosa, gitarristen Al Henrickson, den danskättade basisten Frank Bode (Uffe Baadh) och sångerskan Frances Wayne. Här är svenske Stan på ett strålande humör liksom både Gray och Marmarosa. Frances Waynes sånginsatser kan vi lämna därhän. Slutligen får vi också, i en konsertupptagning från Pasadena med Gene Norman som ordningsman, höra Åke som gäst i pianisten Arnold Ross kvartett, som förutom Ross innehåller Barney Kessel, basisten Billy Hadnott och trumslagaren Don Lamond. En annan gäst är Billy Eckstine som både sjunger i sin egen ”Jelly Jelly” och trakterar ventilbasun. Honom hade säkert både Åke och vi klarat oss utan, men Hasselgård är magnifik.
