Jag tvekade ett ögonblick men det gjorde inte familjens yngsta medlem, som från början hade varit tveksam till att gå på galleribesök. Han tryckte snabbt och i samma ögonblick blev pojkens mamma träffad av en kraftig vattenstråle. Vattnet, som aktiverades av ringklockan, kom ut ur munnen på ett ansikte gjort i keramik som hängde på baksidan av bussen. Masken delade för övrigt ansiktsdrag med Margret Thatcher. Och så hade nivån lagts.Omgivningen var fylld av konstiga och roliga saker, bl.a. en postlåda formad som en ca en meter stor val (”whale-mail” stod det), vindkraftverk tillverkade av skal från musslor, små vindkraftverk, solceller till strömproduktion samt något som likande en dörrklocka och en skylt med orden ”There are many temptations in life and this is one of them” (det finns många frestelser i livet och detta är en av dem). Jag köpte en liten mekanisk figur/skulptur föreställandes en kiwifågel, gjord i trä och ståltråd. Den kan göra små flygande rörelser när man drar i ett handtag. ”Learning to fly” står det på den. Kiwifåglar, som är lika stora som hönor och tillhör strutsfamiljen, kan normalt sett inte flyga. Men å andra sidan brukar inte ingenjörer skapa äventyrliga gallerier i bussar . Även om jag skulle skriva i flera timmar så kan jag bara beskriva den här äventyrliga platsen någorlunda rättvist. I en liten tillbyggnation på bussen (nästan som ett litet utomhus-allrum) hade man inrett det som en verkstad, och där satt Blair Somerville och arbetade. En lite blyg men mycket sympatisk man. Blair var utbildad ingenjör, men hade flyttat från miljonstaden Auckland till den här lilla byn för att ställa ut sina speciella konstverk. Bussen var hans och det hade tagit honom fyra år att bygga det ca 10 m2 stora galleriet.
Långt efter tidsplanen kom vi fram till den förstenade skogen, som visade sig vara några avbildningar av några många tusen (eller var det miljoner) år gamla träd på några klippor vid strandkanten. Senare på dagen körde vi in i en kombination av spöregn, stark blåst och en märkbar temperaturminskning. Samtidigt som jag med ett stadigt tag om ratten och en fokuserad blick på vägen körde husbilen mot Invercargill, tänkte jag på att det kanske är så att resor planeras utefter sevärdheter, men att de stora upplevelserna ofta befinner sig mellan sevärdheterna.
Det var en märklig buss. Karossen var en modell som mest av allt liknade något från en Morten Korch-film (en dansk författare), en sådan med en folkkär och sjungande busschaufför. Man hade dock gjort om på den en hel del. Över den främre delen av bussen hade man byggt en ”låda” i trä, som höjde upp fordonet minst en halvmeter. Baktill var den också upphöjd, lite mer än framtill. Mellan de två upphöjningarna fanns ett räcke, som antydde att det fanns en takterrass där uppe. Man kunde se på växtligheten runt omkring bussen att den inte har varit ute och kört den senaste tiden. När vi hade parkerat husbilen såg vi att bussen var ett galleri. ”Galleri? Det kan inte vara särskilt stort”, tänkte jag.
Bussen var proppfull av roliga, märkliga och geniala…öh…konstverk, installationer och uppfinningar. Det mesta var tillverkat av återvunnet material, trä, konservburkar, skal från musslor, de inre delarna från gamla TV- och radioapparater osv. Och man kunde testa allt. Det fanns lampor som blinkade och lös, roliga ljud, mekaniska figurer som rörde på sig när man drog i handtag, musik, mobiler, teckningar och mycket mer! Mycket av det som fanns bar en tydlig prägel av en välutvecklad humor… Plötsligt när vi gick omkring och var upptagna med alla spännande saker, kom ett modelltåg körande uppe i taket. Det här galleriet var verkligen speciellt!
På vår väg genom Nya Zeeland med husbil valde vi väg utefter vilka saker eller områden som vi gärna ville ta en närmare titt på. Den här speciella söndagen befann vi oss i den sydligaste delen av landet i området som heter Catlins Forest Park, och vi var på väg mot staden Invercargill. Planen var att vi först skulle ut på en liten vandring till vattenfallet Purakaunui Falls, och därefter skulle vi köra till en plats som enligt kartan var en ”Fossilised Forest” (förstenad skog). Hur ser en sådan ut egentligen? Var det kanske krokiga, gamla träd som på något märkligt vis blivit förvandlade till sten för många, många år sedan? Detta måste vi bara se!Efter att ha sett vattenfallet, som faktiskt var ganska fint, körde vi 20 minuter senare igenom den lilla staden Papatowai. Precis när vi var på väg ut ur staden fick jag syn på en gammal, grön buss på höger sida. Bussen stod på en plats full av växtlighet, och på vägen stod en docka i människostorlek med sträckta armar och höll upp en skylt där det stod ”Curios”. Jag fortsatte ca 100 meter, men sedan var det något som fick mig att köra in till sidan. Jag gjorde en hastig U-sväng och körde tillbaka med tanken att jag måste ta en bild. Vägen upp genom Kauerangadalen är gropig och lerig och dimmor döljer dalar och toppar. Så drar de förbi och exponerar avlägset belägna gårdar, rester efter gamla kauridammar och porlande bäckar under höga trädormbunkar. Här finns också några mindre skogsplanteringar med kauri som hittills tycks ha klarat sig rätt bra. Det är ännu små och obetydliga träd, kanske inte mer än ett decennium gamla. Jag blir uppiggad av dem och skriver i anteckningsboken att jag ska återvända om tusen år för att se hur de artat sig. Jag fiskar upp en annan tunn volym ur ryggsäcken, en engelsk översättning av det japanska verket Sakuteiki vars författare torde vara en viss Tachibana no Toshitsuna (1028 – 1094) som skrev boken någon gång under mitten av tiohundratalet, alltså för tusen år sedan. Sakuteiki räknas som världens första skrift om landskapskonst och trädgårdsestetik och även om dess ärende är hur den ideala trädgården bör gestalta sig betonar den hela tiden det vilda i form av berg, åar, stenar och träd. Poängen, som jag förstår den, är att vi i mötet med det vilda kommer till insikt om vi människor inte står utanför, utan delar samma inre natur. Du är det. Och i betraktandet av det vilda vi möter vårt eget inre.
Fast mystiken bör nog inte avfärdas så lättvindigt. Ur ryggsäcken tar jag upp en av böckerna jag burit med mig, det är Martin Bubers klassiker Ich und Du (”Jag och du”) som innehåller några korta passager om träd. Buber börjar med att konstatera att ett träd självklart kan betraktas som ett föremål, ett objekt tillhörande en viss art med en viss fysionomi, metabolism et cetera. ”Men”, fortsätter han,
Britternas etablering av en fångkoloni i Botany Bay 1788 gjorde att alltfler fartyg kom att uppehålla sig i farvattnen runt Nordön och det skulle inte dröja förrän insikten om kaurins timmerkvalité spred sig. Brittiska flottans snickare noterade att kauriträd var att föredra framför furor från Östersjön och det påstås att amiral Nelsons triumf i slaget mot den fransk-spanska flottan vid Trafalgar på hösten 1805 till del berodde på hans fartygs master tillverkats av just kauri. Maoriernas motvilja mot att hugga ner de vördade träden resulterade emellertid i så många mord och stulna fartyg att britterna mer eller mindre gav upp verksamheten under slutet av sjuttonhundratalet och början av artonhundratalet. 1820 drog verksamheten igång på nytt och skulle därefter accelerera fram tills i stort sett alla kauriträd var fällda.
Maoriernas uppfattning om de väldiga kauriträden – kauri är för övrigt ett polynesiskt ord – bottnar i en djupgående kosmologi. När de med enklast möjliga verktyg och yttersta möda vid enstaka tillfällen lyckades fälla någon av skogens jättar, vanligtvis med syfte att få material till en ny krigskanot, var det en närmast magisk rit. För pakeha liknade det mer ett mandomsprov, på sin höjd ett melankoliskt spektakel när de efter hårt slit fick omkull en tusenårig titan. Snart nog mekaniserades och industrialiserades emellertid verksamheten, och med samma frenesi som när de stora haven samtidigt tömdes på valar, var de milsvida kauriskogarna snart nog ett minne blott. Fast vänta lite, nu går vi för fort fram. Och jag har ännu inte kommit fram till Tane Mahuta.Dessvärre finns det starka skäl att frukta att de inte kommer att leva så länge. Framtiden är nämligen oviss och när jag pratar med handläggare på Department of conservation får jag besked om att ytterligare skogar och områden med kauri nu isolerats och stängts för allmänheten. Orsaken är en äggsporsvamp, ett slags röta, som angriper kauriträden och långsamt men säkert tar kål på dem. Alla infekterade träd är dödsdömda. De är i princip samma historia som drabbade potatis vid mitten på förrförra seklet. Då spreds rötan, i form av svampen Phytophthora infestans, västerut till Europa från USA med ödesdigra konsekvenser.
De sega och tuffa kauribushmännen försvann småningom och med dem en hel arbetarkultur som snart är nästan lika avlägsen som moafåglarna. Snabbt blev de en bärande del i Nya Zeelands nationella mytologi, precis som drovers och shearers – boskapsdrivare och fårklippare – i Australien. I litteratur och folkkultur karaktäriseras de av utpräglad heder, flit och ärlighet; de slet i sitt anletes svett och förvandlade kauriträden till pengar. Och av pengarna köpte de mark för att sedan bli bofasta bönder.När politiker, skogsbolag och fackföreningar efter andra världskrigets slut förenades i gemensamma krav på att slutligen hugga ner Waipoua – ”Gör skogen lönsam!” löd stridsropet – var det den sista någorlunda orörda kauriskogen som återstod i landet. Planen chockerade många naturvänner och år 1952 ledde den till Nya Zeelands första nationella naturskyddsstrid som slutligen resulterade i att stora delar av skogen skyddades. Redan under sydsommaren 1928 hade emellertid premiärminister Gordon Coates invigt vägen rakt genom Waipoua och skogshuggarna skulle med självklar automatik ha följt efter om inte depressionen kommit emellan och skrinlagt fortsatt exploatering.På 1830-talet chansade någon och lastade tjugo ton på ett fartyg till London. Väl framme vräktes dock lasten genast i Themsen, den ansågs totalt värdelös. Några år senare upptäcktes det emellertid att hartsklumparna kunde smältas och användas till fin fernissa och högkvalitativt lack. Nyheten fick tusentals människor att omgående dra ut på gum-fälten. Några återkom med förmögenheter, men det gällde förstås inte alla. Nationalekonomiskt hade dock verksamheten stor betydelse under åtskilliga decennier, tills även gum-fälten tömdes. Än idag kan dock fossilt harts, kauribärnsten, fyndas när det byggs i urbana områden – vilket påminner om att det en gång för länge sedan växte kauriskogar på platsen.Jag följer spången fram till Tane Mahuta som uppenbarar sig först när jag är helt nära – och trots att jag nog var förberedd hajar jag ändå till inför trädets imposanta storlek. Några skolklasser med ystra skolbarn passerar förbi mig efter obligatoriskt beskådande av Trädet och en högljudd turistgrupp tar selfies framför Skogens herre innan också de hastar vidare. Ljuden av skratt och smackande flippfloppskor dör bort och snart är det tyst. Det enda jag hör är vinden som rör sig runt i kauriträdes krona och jag funderar en god stund på om det är trädets egen röst och om den i så fall skiljer sig från, säg, de höga podokarpusträdens stämmor.
Eileen Duggans avslutande fromma förhoppning hänger idag på en skör tråd. Sydöns kokako är med största säkerhet utrotad och Nordöns kôkako är numera ytterst sällsynt. Nedhuggna skogar samt alla införda däggdjur från Australien och Europa är orsaken och samtidigt förklaringen till att så få människor hört kokakons koande läte – vilket var det första Kupe hörde, om vi nu får tro dikten.Nya Zeelands kauri, Agathis australis, är ett barrträd tillhörande Araukariaträden, Araucariaceae, världens äldsta ännu levande trädfamilj. Det handlar med andra ord om ett slags levande fossil som utvecklades ungefär samtidigt med dinosaurierna vilket ytterligare förstärker intrycket att träden hör forntiden till. Som nycklar till försvunna världar och botanisk evolutionshistoria är de ovärderliga, i synnerhet när de gäller sydkontinenten Gondwana där de med tiden kom att få sin huvudutbredning. Släktet Agathis trivs bäst i rent tropiskt klimat och Agathis australis växer endast norr om trettioåttonde breddgraden på nyzeeländska Nordön.
Somliga är sällsamt svårsedda. Vilket också är skälet till att det långt fram i modern tid fortlevt enstaka oupptäckta jättar djupt inne i även minutiöst karterad terräng. Likt förklädda spioner i folkmassan – lodjur som aldrig syns till men finns ändå – har några av dem i hemlighet bidat sin tid i årtusenden.
Eileen Duggans dikt om kokakon är inget lyriskt mästerverk, men det är intressant hur hon lyckas få in så mycket om maorisk historia och kosmologi samt nyzeeländsk natur i en enkel barndikt. Delvis tack vare hennes försorg etablerades maoriska element in i engelskan. Slutligen, och nog så betydelsefullt, försvarade hon värdet av landets egen djur- och fågelvärld. Under lång tid drev nämligen så kallade acklimatiseringsföreningar en politik som gick ut på att ersätta den inhemska fågelfaunan med bekanta arter från England, detsamma gällde för övrigt däggdjur och fiskar.Numera är det införd montereytall från Kalifornien som utgör grunden för skogsbruket här, men av de blir det inget vidare virke och definitivt inga höga fartygsmaster eller stolta krigskanoter. Utanför dörren till en kombinerad bar och kaffe har något monterad en flera meter lång timmersåg med handtag i vardera änden. Den torde ha använts i kauriskogen före införandet av motorsågar med meterlånga svärd. Nu bidar den obrukad sin tid mörkbrun av rost.
Historien om kauribushmännen är central i nyzeeländsk självförståelse. Männen och kvinnorna, pakeha och maori, vilka arbetade och slet inne i skogen – bushen – uppfattas inte sällan som nationens moraliska ryggrad. De bodde ofta långt från närmsta samhälle och arbetade som huggare och kockar och oxdrivare; de byggde väldiga dammar inne i skogen för att under vinterregnen kunna forsa ut de gigantiska stockarna till floder och havsvikar, som Hokianga Harbour, där de flottade timret vidare till sågverken.
Det var länge osäkert vilken svamp som attackerar kauri och om det också är en organism som kommer utifrån. Sedan några år tillbaka är det dock klarlagt att äggsporsvampen tillhör arten Phytophthora agathidicida, det vill säga kauridödaren. Det vanliga namnet här är annars Kauri dieback.Det är lätt att glömma att historien om de nyzeeländska kauriträden inte bara handlar om uråldriga trädjättar och skogshuggare, utan även om många tusentals människor vilka sökte sin lycka som så kallade gumdiggers. Även den historien lyfts förtjänstfullt fram av Kaurimuseet i Matakohe. Och nu kör jag norrut längs vägen Coates invigde. Jordbruk och betesmarker präglar de öppna landskapen, men när vägen börjar klättra uppåt dröjer det inte länge förrän Waipouaskogen tätnar utmed sidorna. Ungefär mitt i skogen, bara några stenkast från vägen, står ett av Nya Zeelands i särklass mest berömda turistattraktioner. Det är Tane Mahuta – Skogens herre – vilket är det största idag levande kauriträdet. Skulle det jämföras med något motsvarande i Sverige är det knappast Rumskullaeken utan en kombination av kungliga slottet, Vasaskeppet och Visby ringmur. Varken Solander eller Cook insåg att Pseudopanax-trädets gåtfulla utveckling var resultatet av en långvarig samevolution med stora, betande djur. Numera vet vi att skogarna här genomströvades av väldiga moafåglar; en art hade ben tjocka som en elefants och flera var ett par meter höga. Så vräktes allt över ända: maorierna anlände och satte snart nog igång att masslakta moafåglarna med närmast industriell effektivitet vid särskilda kokstationer längs kusten. Kanhända fanns det kvar någon enstaka moa när Daniel Solander besökte området, men ingen pakeha har veterligen sett en levande individ för de var samtliga utrotade när den europeiska koloniseringen inleddes. Skogen har dock inte glömt något varför Pseudopanax-träden fortfarande rustar sig mot betande jättemoas genom sina sylvassa blad vilka försvinner först när trädet nått den höjd som överstiger räckvidden på moafåglarnas halsar. Nej, träden har inte glömt, och Te Matua Ngahere lär sakna sina gamla vänner vilka likt kloka trädgårdsmästare spred frön och kottar så att skogen behöll sin dynamik. En som var noga med att väva in maoriska erfarenheter och uttryck i sitt skrivande var den på sin tid berömda poeten och journalisten Eileen Duggan (1894–1972). Hennes familj kom ursprungligen från Irland, var således katoliker, och Eileen skrev under lång tid i katolska veckotidningen The New Zealand Tablet. Skälet till att jag plötsligt kommer att tänka på Eileen Duggan inne i trädormbunksskogen är att hon 1929 skrev barnboken New Zealand Bird Songs. I den berättar hon bland annat om kokakon, en skönsjungande skogslevande art med urgammal evolutionshistoria. Kokakon hörde till de fåtal ursprungliga fåglar som inte gick samma öde till mötes som moafåglarna. Kauriträden i framför allt Waipoua och på Coromandelhalvön är tysta jättar med en historia som bär vittnesmål om nationell framväxt och självbild. Samtidigt representerar de förbindelser av ett helt annat slag. Det handlar om band mellan det urbana och vilda, och inte minst om vårt förhållande till naturen vilket i sin tur ytterst kretsar kring förståelsen av vår egen plats i tillvaron. Bakgrunden är en egenhet hos Agathis australis att producera smått häpnadsväckande mängder av kåda; längs nästan alla stammar jag betraktar rinner kåda i långa smala stråk vilka blir till stänglar och klumpar när de stelnar. Eftersom kauriträd frodats på Nordön i åtskilliga miljoner år har enorma mängder med kåda eller harts runnit ner i marken och bildat ett slags fossilt harts som vi skulle kalla bärnsten. Här går det under namnet gum, och de som grävde efter det kallades således gum-diggers, eller gum-bleeders om de istället skar osköna skåror i levande träd, något som med tiden dödade träden. Det började med rundhult, främst master, till brittiska marinen. Därefter växte exporten till att omfatta hela världen. Timret sågades till plankor som blev till hus; i princip hela Auckland är gjord av kauri och detsamma gäller åtskilliga städer på Nya Zeeland och i New South Wales och Victoria. När ruljangsen var som intensivast användes billigt kauriträ till att bygga gator i koloniernas växande storstäder. Tusenåriga kauriträd föll, ekonomin blomstrade, och föga överraskande framfördes snart de första varningsorden om att kauriskogarna höll på att försvinna. Men varningsorden klingade ohörda; kauriindustrin hade blivit totalt dominerande och var en nationell angelägenhet.
När skogshuggningen inleddes sparade många skogsarbetar
e hartsklumpar vilka låg öppet på marken, trots att ingen kände till nyttan med de märkliga gum-stenarna. Fast det var nu inte så gott att veta. Vackra var de hur som helst, i synnerhet efter slipning när den skinande guldgula färgen framträdde. De lyckosamma hittade stenar som inneslöt insekter vilka såg ut som om de fortfarande levde.
På väg söderut mot Coromandelhalvön stannar jag till en dag i Matakohe där det ligger ett välskött gammalt museum – The Kauri Museum – som främst är inriktat på att skildra skogsarbetarhistorien. Nära ingången hänger en parad med oljemålningar och fotografier på tusenåriga kauriträd – Tane Mahuta och Te Matua Ngahere är bara två i raden. Det påminner om en regenttavla eller snarare altartavla och uttrycker den dubbelhet som råder i synen på kauri. Å ena sidan är skogshuggarhistorien ett stolt och bärande kapitel i berättelsen om Nya Zeelands väg mot självständighet, en konstitutiv del i nationens identitet om man så vill. Å andra sidan råder ett slags sorg över att nästan alla ursprungliga träd och skogar försvunnit, att framgångens pris varit väl högt.Jag breder ut kartan mot ett stängsel, bestämmer vandringsvägen och packar därefter rycksäcken. Snart är jag inne i skogen, följande en stig som snabbt letar sig uppåt mot det inre av bergsområdet. Karaktäristisk sång från en tui hörs helt nära, men den behagar inte visa sig för mig den här gången. Den är annars en vacker fågel tillhörande en australisk storfamilj som specialiserat sig på nektar vilket betyder att kauriträden inte hade någon betydelse för dem. Skogshuggarna var dock förtjusta när en familj tui slog sig ner i närheten av deras kojor och ofta omnämns den i berättelserna som The Bushman’s Friend.
Inte många kauriträd återstår idag. Numera är emellertid de som lyckats hålla sig dolda skyddade enligt nyzeeländsk lag och alla större och äldre individer finns upptagna med eget namn på en officiell lista, närmast en kungalängd. Något motsvarande intresse har inte vederfarits någon annan biologisk art på jorden, men så har kauriträden också en alldeles speciell status. Det var nämligen de som lade grunden till såväl Nya Zeelands modernisering som landets etos. Att försvara de sista av dem framstår därför närmast som en existentiell uppgift för många nyzeeländare.
En regnig dag tar jag mig upp i Kauerangadalen på Coromandelhalvön. Jag stannar till vid några kaféer längs vägen och noterar lokalbefolkningens förtjusning i att montera motorsågar på väggarna. Här står uppenbarligen skogsarbete så högt i kurs att man stolt smyckar sina offentliga lokaler med avlagda motorsågar. Några kauriträd har dock inte fällts i området på drygt tre decennier. Dels är det inte tillåtet längre, dels finns det såpass få stora träd kvar att det knappast vore mödan värt.Av en medelstor kauristock kunde maorierna bygga en väldig krigskanot i ett enda stycke. Och de var sådana storslagna båtar som mötte de första européerna, vilka genast insåg att det trädslag som användes borde kunna nyttjas till exempelvis master på transoceana fartyg. De första att försöka var en fransk expedition som år 1772 gjorde strandhugg i Bay of Islands, strax norr om Hokianga där jag nu befinner mig. Fransmännen lyckades fälla ett kauriträd, men övermannades kort därefter och flera dödades av maorier på platsen. De överlevande flydde och kauriträdet blev liggande i skogen.
Det viktiga för Buber är begreppet relation som för honom uttrycker ömsesidighet. Men hur kan jag rimligen ha en ömsesidig relation till ett träd, exempelvis med Te Matua Ngahere? Buber verkar vara oss svaret skyldig. Fast även om han inte lyckas bevisa sitt ärende är det, menar jag, uppenbart att han påvisar något viktigt. Och detta något torde handla om inkännande; om att öppna sinnena för en annan levande varelse bortom invanda tankekategorier.
När och om man ändå upptäcker dem sker det ofta helt utan förvarning – vips är de tätt inpå. Svårgenomträngliga snår och höga trädormbunkar skymmer fram till dess sikten fullständigt. Så plötsligt står man inför en skrämmande stor och mäktig kolonn, ett groteskt ben på något gigantiskt urtida djur. Sikten är skymd av tät vegetation som täcker både himlen och jättens krona och det tar en stund att med alla sinnen ta in stammen vilken inte liknar andra träds; ingen långsamt avsmalnande kropp med glest grenverk längs sidorna här, utan en svällande tunnformad stam vilken tjock och grenlös sträcker sig rakt upp till den paraplyliknande kronan vars meterbreda, spretande grenar mest påminner om grova rötter – som om trädet ställts upp och ner.Hövdingen Kupe i dikten var en berömd maorisk navigatör som sägs ha upptäckt Aotearoa (”Landet med det långa vita molnet”); Muturangi’s wheke var en sägenomspunnen monsterbläckfisk; en Tiwai-waka är en kanot, möjligen tillverkad av kauri; Kauwae-Raro är en del i maoriernas kosmologi; weka är en stor flygoförmögen rall som ofta är nyfiken och inte drar sig för att stjäla ur vandrarens matsäck.För pakeha, européerna, är trädet en bjässe med en totalhöjd på femtioen och en halv meter, med en stamomkrets på knappt fjorton meter och en volym, grenverket oräknat, på tvåhundrafyrtiofyra och en halv kubikmeter. Större, ja dubbelt så stora giganter brann upp eller föll under kaurihuggningens storhetstid som pågick från mitten av artonhundratalet och åttio år framåt, men Tane Mahuta ger en tydlig fingervisning om vad det var för slags jättar som stupade för att möjliggöra landets modernisering. De skilda sätten att uppfatta träden och skogen är uppenbara samtidigt som de på ett lika intressant som överraskande vis samkonstituerar en bärande idé om vad Aotearoa/Nya Zeeland är för något – och vad som är verkligt värdefullt.Ett av de jättelika kauriträden i området heter för övrigt Te Tangi o te Tui, vilket ungefär betyder Tui-fågelns sång. Att det skulle röra sig om ett gammalt maorisk namn, vilket man nog lätt tror, är dock inte sannolikt, snarare är det uttryck för en romantisk tankefigur hos pakeha, den europeiska befolkningen, vilka gärna lånar in maoriska ord och namn i språket för att ge det en mer autentisk, nyzeeländsk, prägel.
Två folk och två traditioner: å ena sidan maorierna, ättlingarna till de polynesier som koloniserade Aotearoa för åttahundra år sedan. Å andra sidan européerna, väsentligen britter, vilka för två sekler sedan i en grandios gest gav landet namnet Nya Zeeland. Maorierna kallade européerna för pakeha – och relationen mellan maori och pakeha har sedan deras första möten varit en komplex och snårigt sammanflätad historia. Maorierna vilka anlände flera hundra år före européerna – Nya Zeeland var det allra sista landområdet på jorden att koloniseras av människor – utrotade under kort tid stora delar av landets unika fauna som helt utgjordes av olika slags fåglar, särskilt yxnäbbar och väldiga moafåglar. Ifråga om bevarande och respekt för andra arter fanns ingen skillnad mellan de första maorierna och de första européerna. Trots det rymmer den maoriska föreställningsvärlden en animistisk syn på naturen i allmänhet och skogen i synnerhet.
Te Matua Ngahere är en mastodont, men det skulle dröja ända fram till 1928, i samband med vägbygget genom Waipoua, tills det flertusenåriga trädet slutligen upptäcktes. Jag står nu framför Skogens fader och betraktar stammen vars grova barkfjäll mest av allt påminner om skinnet på en gammal drake. När oönskade gäster etablerar sig, exempelvis lavar och saprofytiska blommor, gör sig trädet efter en tid av med barkbiten, fjället, som då singlar ner till marken efterlämnande en svagt rödaktig fläck på stammen där ett nytt fjäll småningom ska växa till sig.Den officiella listan, kungalängden, tar i
nte i första hand fasta på successionsordning och ålder – de äldsta kauriträden är för övrig ett par tre tusen år gamla – utan på omkrets, massa och volym. Storleken, som inte är detsamma som höjden utan en funktion av de tre nyss nämnda måtten, bestämmer placeringen i listan. Det hade inte behövt vara på det viset, men sättet träden beskrivs på antyder de två traditioner som sedan början av artonhundratalet varit vägledande.
Med gattet i ryggen fortsätter jag in i Hokianga Harbour längs södra stranden. Här och var små, sömniga byar och enstaka kyrkor. Vykortslandskap. Kolonisterna från Europa reste sågverk varhelst det var lämpligt, men katolska kyrkor – för irländarna – placerades enbart på norra stranden medan anglikanska och andra protestantiska kyrkor – för engelsmän, skottar och skandinaver – restes på södra stranden.
Jag betraktar Te Matua Ngahere. Koncentrationen går från detaljer: stammens röda märken efter fallna fjäll, en nyfiken sydhake som undersöker stammen på sitt sätt, kronans illgröna kottar högt däruppe – och fortsätter till tankar om trädets livshistoria och vidare till själva trädet. För varje tankesteg får jag en allt starkare förnimmelse av närvaro, av att komma trädet närmare, utan att jag för den skull rört mig ur fläcken. Att låta perceptionen meandra från det konkreta, begreppsliga, mot emotivt inkännande – tyskarnas Einfühlung – handlar emellertid inte om mystik.Efteråt, när resan var gjord och skogarna borta, var de många som reflekterade över sin historia. Med stänk av vemod mindes man såväl slitet och solidariteten som skogarnas skönhet och känslan av att priset för framgången kanske var för högt. I Australien artikulerades idéerna av bush-poeter som Henry Lawson och Banjo Paterson. Även Nya Zeeland hade sina bush-poeter, även om de inte alls var lika kända. En av dem var sjömannen och skogsarbetaren Henry Osborne Stone. Dikten The Stumps, stubbarna, är ett gott exempel: I en längre essä berättar Torgny Nordin om de unika, tusenåriga kauriträden på Nya Zeeland, om de stora skogar med dessa träd som fanns där en gång, om människornas olika syn på, bruk och missbruk av träden och naturen, om hur de nu riskerar att försvinna för alltid och om hur han vid ett sådant kauriträd fylls av en känsla av samhörighet med dessa våra medresenärer genom evolutionen. Vid sidan om det uppenbara, att det är ett minst sagt ärevördigt gammalt träd som grodde ungefär samtidigt som Jesus föddes, det vill säga långt före såväl maoriernas som pakehas ankomst, intar jätten något så rart som en centralposition i nationens identitet. I maorisk kosmologi är Tane skogens och fåglarnas gud; han är livgivaren och alla levande väsen i skogen är hans barn, därav hedersnamnet Tane Mahuta, Skogens herre.Jag hinner inte bli säker på saken förrän en djup stämma fyller skogen. Som ett mullrande åskväder rullar det fram och över mig och in i kroppen och jag tänker för ett ögonblick att det är Tana Mahuta som sjunger för mig. Men det är förstås en barnslig tanke och snart blir jag varse en storvuxen maorier med praktfullt tatuerat ansikte som vänd mot Tane Mahuta sjunger en bön, en hymn som melodiskt rör sig upp och ner och verkar vandra runt trädet för att sedan försvinna in bland skogens skuggor. Efter mitt besök hos Tane Mahuta, det största kauriträdet, fortsätter jag runt till andra områden där fragment av de forntida skogarna bevarats. Ett träd jag återkommer till ett par gånger är bjässen Te Matua Ngahere, Skogens fader, vilken visserligen är kortare än Tane Mahuta men som är betydligt tjockare och därför ger ett mäktigare intryck – och kronan ser man ju ändå inte nerifrån marken varför höjdangivelserna är tämligen meningslösa. Att nyzeeländarna, åtminstone pakeha, insisterar på att ange höjd- och volymmått torde vara en mental relikt från avverknings- och sågverkstiden. Så vitt jag vet är den namnlös vilket förklaras av att den bara anses vara runt sexhundra år gammal; egennamn brukar föräras träden först när de fyllt fyrsiffrigt, något som i och för sig inte alltid går att fastslå eftersom många åldringar blir ihåliga vilket omöjliggör dendrokronologiska åldersbestämningar. Jag går närmare, fast inte så nära att jag trampar på ytliga rottrådar; det finns ingen anledning att bistå kauridödaren i sitt mordiska värv. Trädet fungerar som ett paraply mot regnet och jag står länge under det, förnimmer dess närhet men märker knappt att det blivit kyligt och att jag börjat frysa. Fryser trädet också?Jag sitter vid gattet ovanför Hokianga Harbour och spanar in i den milslånga havsviken. Någon hamn i egentlig mening är det inte frågan om, utan just en väldig vik som mynnar ut i Tasmanska havet genom en trång och förrädisk passage. Många fartyg har gått i kvav här, men inget på platsen vittnar om den forna dramatiken. Landskapet längs havsvikens sidor antyder inte heller att här tidigare växte enorma kauriskogar och att viken ofta var fylld av flottningstimmer på väg till någon av de otaliga sågverk vilka låg vid var och varannan udde.
Tillsammans tecknar Te Matua Ngaheres röda fläckar en bild eller karta vilken berättar en historia jag knappast lär kunna dechiffrera. Andra tecken är dock lättare att tolka. Som de höga och spensliga slanor med besynnerliga spetsiga blad försedda med vassa bakåtriktade förhårdnader, likt hullingar på en fiskekrok, vilka växer intill Te Matua Ngahere.
Maorierna kallar trädet med de lansettlika bladen för Horoeka och det är de helt unga träden, under tjugo år, som är så smala. När de passerat tonåren och cirka tre meters höjd förvandlas de märkligt nog till något som mer påminner om en gammal ek än en ranglig bambupinne. Den förste som vetenskapligt beskrev trädet var Daniel Solander när han med James Cook seglade utmed Nya Zeelands östkust 1769. Solander namngav dem bägge, såväl bambupinnen som gammeleken, men först långt senare insåg man att det handlade om en och samma art: Pseudopanax crassifolius.
Vägen mellan havsvikarna Kaipara och Hokianga, långt upp i norr på nyzeeländska Nordön, tog lång tid att färdigställa på grund av den svårgenomträngliga och brant belägna bergsskogen Waipoua ovanför Hokianga. Skogen hade beskrivits så tidigt som 1838, men beroende på den komplicerade topografin och förment oklara ägarförhållanden överlevde skogen den extrema skogsskövlingsvåg som därefter hemsökte Nordöns nordliga distrikt.
Jag har ingen aning vad han sjunger om, men texten är på maoriska som är ett polynesiskt språk vars angenäma mjukhet kommer sig av att orden bildas av flera vokaler i rad och aldrig mer än en konsonant åt gången. Det är ett havsspråk som speglar oceanens vågor. Och för en stund känns det som om jag var mitt ute på Söderhavet och inte inne i kauriskogen.
”det kan också ske, genom vilja och nåd på samma gång, att jag i det jag betraktar trädet blir inneslutet i relationen till det, och nu är trädet inte något Det längre”.
Jag står inför en medresenär genom evolutionen och fylls av en känsla av samhörighet. Återigen upplevelsen av att glida in i ett sammanhang vida större och djupare än jag är bekant med. Världen växer och jaget krymper. Möjligen är det den erfarenheten Martin Buber och Tachibana no Toshitsuna sökte fånga. Möjligen. Men en annan filosof, Iris Murdoch, vars bok inte ligger i ryggsäcken, återkom ofta till hur lyhördhet och koncentrerad uppmärksamhet inför andra kunde utmynna i ett radikalt annorlunda sätt se som öppnar världen. Jag tror hon hade rätt, även om hennes exempel var tornfalkar och mina kauriträd.
Någon kokako upptäcker jag inte här i Kauerangadalen trots att jag vandrar på helspänn genom skogen. Stigen går upp och ner, mest upp, och vegetationen är tät så det förslår. Och så börjar det regna. Enligt mitt kryss på kartan borde jag ha nått fram till områdets enda återstående kauri, men något tycks inte stämma. Jag vrider på kartan och försöker komma underfund med terrängen – och inser med ens att jätten är alldeles intill.
* NZ verkar ha lyckats bättre än Australien. De Australiska skogliga intressenterna går in i de Nya Zeeländska kooperativen snarare än tvärtom. Det torrare klimatet i Australien leder till att tillväxten där är ca 30% lägre och rotationstiderna längre. Nästan all radiatatall på Nya Zealand stamkvistas. Man ser en viktig och expanderande nich i den
kvistfria delen av bottenstocken. Mer än hälften av värdet i ett 35 meter högt träd sitter i de nedersta fem metrarna, om dessa stamkvistats. * NZ har ett certifieringssystem för frö, som lägger stor vikt vid förädlingsgraden. Detta system har fått allmännt genomslag i landet. Man talar exempelvis om GF28, vilket innebär det genetiskt allra bästa tillgängliga materialet, korsningsavkommor till de föräldrar som rankats högst för ”Growth and Form”.En tidigare huvudsakligen statlig aktivitet har gått över till ett förädlingskooperativ med många privata aktörer. Detta inkluderar några Australiska intressenter. I stort sett all skogsträdsförädling är nationellt samordnad i detta kooperativ.Under 50- och det tidiga 60-talet var den genetiska förädlingen av radiata-tall på NZ ett ganska konventionellt program, som inspirerats av bl a Skandinavien (ledaren var en dansk, Ib Thulin). Man valde plusträd i skogen (dvs medelålders planteringar på NZ). Dessa förökades vegetativt med ympar i skogsfröplantager. Avkommeprövning gjordes för att vägleda genetisk gallring av fröplantagerna.På NZ har utvecklats fröplantager speciellt avsedda för att framställa korsningsfrö. Operationerna blir rimligt billiga genom att allt arbete kan utföras av människor stående på marken istället för att använda stegar eller traktorburna plattformar som i de svenska fröplantagerna. Ymparna (eller sticklingarna) planteras tätt i stora enklonsblock. Ymparna beskärs för att hålla höjden nere (detta är ganska problematiskt med radiatatall eftersom det är svårt att beskära utan att förlora potentiell kottproduktion). Tidig honbloming induceras med gibberelin-behandling. Effektiva tekniker att applicera pollen utvecklas, så att man inte behöver vara beroende av kostnadskrävande isoleringar. Tekniken möjliggör höga genetiska vinster eftersom tidsavståndet till förädlingspopulationen är kortare och eftersom man kan arbeta med färre föräldrakloner. Inavel och pollenkontaminationsproblen elimineras. Det är möjligt att tillhandahålla sorter anpassade för speciella önskemål bara några år efter beställningen. Visioner om denna typ av fröplantager växte fram under 70-talet, men realiserades först i mitten på 80-talet. Numera finns inga planer på att anlägga ytterligare konventionella plantager för fri avblomning. För närvarande produceras 60000-100000 ympar per år (!) för att bygga upp sådana fröplantager. Eftersom en korsningsplantage inte behöver vara stor, så har även små aktörer börjat bygga upp egna fröproduktionsanläggningar, och de anläggningar som byggs upp är i högre grad än tidigare specialdestinerade för speciella ändamål. Teknik för pollinering med pollen i vattenlösning utvecklas i hopp om att behovet av isolering skall ytterligare reduceras. Tidigare trodde vi att det var omöjligt att göra kontrollerade korsningar utan mycket arbetskrävande och komplicerade isoleringar, men erfarenheterna från Nya Zealand ger tillsammans med en del nya svenska resultat, som antyder att det inte är självklart att det först anlända pollenet är mest framgångsrikt, visst hopp om att man skall kunna hitta effektiva och billiga metoder att tillföra pollen. Jag tycker att det i första hand skulle vara gran som är intressant, eftersom det för gran går att få många plantor per frö med en väl etablerad sticklingsframställningmetodik.Det går lätt att uppföröka radiatatall med rotade sticklingar så länge utgångsmaterialet är juvenila plantor. Moderplantor skördas på sticklingsris ungefär som man klipper gräs med en gräsklippare, och riset kan rotas direkt på friland. Femtio genetiska kopior från ett frö under en fem-årsperiod efter sådd av en risproducerande planta är realistiskt, därefter blir klonåldrandet problematiskt. Det planteras över 10 millioner rotade sticklingar per år, dvs någon tiondel av plantorna. * Den genetiskt betingade förbättringen av stamformen minskar behovet att gallra bort träd med dålig form och därför planterar man nu i glesare förband än förr. FRI i Rotorua erbjuder en av de geografiskt mest isolerade forskningsmiljöerna på jorden, och samtidigt en av de mest framgångsrika och internationellt respekterade. NZ har bara 3.3 milj innevånare, och det är åtskilliga timmars flygresa till ”utlandet”. FRI har 300 anställda i Rotorua, och dessutom finns en del andra skogliga aktiviteter på orten. Rotorua har drygt 50000 innevånare, och det finns inte mycket annan forskning på orten. Man frågar sig naturligtvis hur det är möjligt att bedriva en så erkänd forskning på en så isolerad plats. Denna fråga har relevans för existensberättigandet av forskning på orter som Garpenberg och Svalöv. Ett svar är att man i mycket stor utsträckning rekryterat från utlandet. Infödda ”Kiwis” är en minoritet bland forskarna. Man sänder också ut kiwis till utbildning i andra länder och försöker då välja de platser som man betraktar som ledande inom det aktuella området. Man stödjer gästforskning och utlandskontakter. Det finns en större geografisk rörlighet bland skogsforskarna än i Sverige. Ett annat svar är att Rotorua ligger centralt i ett område med mycket omfattande plantageskogsbruk och relativt stor täthet av skogliga aktörer.* Stora produktionsförsök görs för att kvantifiera den realiserade genetiska vinsten. De förädlade materialen hålls i dessa försök samman i stora block. Försöken utgör övertygande demonstrationer av genetisk vinst. Försöksresultaten används i tillväxtmodeller.
Ca 25 % av veden går på export som rundvirke eller flis, men resten förädlas inom NZ. Skogsbruket ger 6% av bruttonationalprodukten och 10% av exporten. Eftersom de storskaliga planteringar kom igång först på 60-talet, så ökar arealen slutavverkningsskog mycket snabbt. Exporten förutses tredubblas mellan 1990 och 2010. Australien är en stor marknad. NZ ligger förhållandevis nära ekonomiskt expansiva men relativt skogfattiga områden som Japan, Syd-Korea, Taiwan, Singapore och Sydöstra Kina. Begränsningar av avverkningarna i västra Nordamerika, som ökad miljöhänsyn medfört, har lämnat marknadsutrymme för Nya Zealand. Ett mycket viktigt skäl till Nya Zealands expanderande skogsodling och exportframgångar är miljöbetingat. Det är få länder vars skogsindustriexport betraktas som lika miljömässigt okontroversiell och accepterad av miljörörelsen (med rätt eller orätt). Det verkar vara en säker prognos att helt människoskapade barrträdsplanteringar på en begränsad del av arealen kommer att utgöra grunden för landets viktigaste exportnäring i framtiden.
Världens första fullskaliga operativa fröplantager för framställning av barrträdsfrö med kontrollerade korsningar ligger i Amberley nära Christchurch på Sydön. Ymparna hålls låga så alla operationer kan utföras från marken. Det är troligt att huvuddelen av alla radiata-planteringar på NZ om några år kommer att härröra från denna typ av plantager. NZ var på 70-talet en ”socialistisk” välfärdsstat, men har successivt gått över till ett ibland ganska extremt marknadsekonomiskt samhälle. Utvecklingen har många paralleller med den svenska, men vad som har skett har skett tidigare och mer renodlat på NZ. * Genetiska effekter, som beror på hur väl olika föräldrar passar ihop (specifik kombinationsförmåga) kan vara viktiga i ung ålder, men avklingar med tiden och förefaller i allmänhet av begränsad betydelse när skogen sluter sig. Detta underlättar förädlingsarbetet.
Liksom i många andra länder går mycket större resurser till forskning med möjlig men mycket osäker betydelse för förädlingen (vävnadskulturer, genöverföring, urval med hjälp av markörer etc.) än till praktisk förädling och forskning med tillämpningar inom överskådlig framtid. Den egentliga förädlingen har snarare minskat än ökat det gångna decenniet, trots det uppenbara intresset för verksamheten.NZ radiata-skog är ur virkesköparnas synpunkt tekniskt attraktivare än de blandade lövträd man får ut ur naturskogar i områden som Malaysia, Filippinerna och Indonesien. Så man kan hävda att odlingen av radiatatall på NZ verksamt bidrar till att bevara en starkt hotad global biodiversitet genom att det kommersiella värdet av tropiska naturskogar blir lägre när det finns attraktiva alternativ.
* Man har inga planer på att anlägga fler konventionella fritt avblommade fröplantager. I framtiden räknar man med att allt frö kommer att framställas med kontrollerade korsningar (se nedan).
Skogsodlingen med radiata-tall på Nya Zeeland (NZ) är ett av världens framgångsrikaste skogsodlingsprojekt. Till mycket stor del beror detta på en framgångsrik tillämpning av skogsträdsförädling. En människoskapad skog har på kort tid utvecklats från ingenting till grundvalen för den viktigaste exportnäringen i ett välutvecklat i-land. Just nu verkar radiata-tallen ha mer vind i seglen än någonsin tidigare. Exemplet har stort intresse för skogslandet Sverige. En beskrivning av radiata-tallen och dess förädling ges i det följande utgående från mina erfarenheter under en period som gästforskare vid FRI (New Zealand Forest Research Institute).Man slås av att NZ efter mindre än 200 år (eller 800 år om man räknar in den tid som stenålderskulturen Maori utnyttjat landet) bara lämnar någon tiondel av den tidigare skogsmarken i ett stadium som påminner om den naturliga vegetationen, medan Sverige efter mycket längre tid på huvuddelen av arealen använder inhemska arter i naturliknande ekosystem. Nya Zealand har mycket drastiskt och påtagligt och snabbt förändrats av den mänskliga civilisationen. Man uppfattar det som djupt orättvist att Nya Zeeländsk radiata skall ha en stor marknadsfördel jämfört med svensk tall och gran som en belöning för sin påstådda miljövänlighet. Samtidigt skall man kanske komma ihåg att NZ har stora nationalparker; I fjordlandet på sydvästra Sydön finns en sammanhängande delvis skogbevuxen nationalpark på mer än en miljon hektar, som tillhör de minst människopåverkade områdena på jordklotet. Naturskogsreservat på NZ täcker större arealer än de planterade skogarna.
Från slutet av 60-talet har NZ tillhört de länder som ansetts banbrytande inom skogsträdsförädlingen, och man har blivit en förebild för många program. Det är naturligtvis svårt att säga varifrån idéer ursprungligen kommer, men den korta rotationstiden och den ur förädlingssynpunkt gynnsamma biologin för radiata-tallen är faktorer som gjort att man kunnat tillämpa och demonstrera idéer tidigt och vad man gjort har uppmärksammats bl a pga framgångarna i övrigt för radiata på NZ.
Plusträd 55 vid 63 års ålder. Höjden är 55 meter. Detta träd har fått mycket stort genomslag i förädling och skogsodling, barnen till detta träd producerar skog nog för hela Nya Zealands virkesbehov under flera år.
Nyodlingen sker oftast på fd. betesmark. Det finns en konkurrens mellan jordbruk och skogsbruk, som tidigare hänvisat skogsbruket till kallare och sämre marker, men nu ter sig skogsodlingar lönsamma även på mark som är bra som fårbete. På marker med rik näringstillgång blir träden dock krokiga och grovgreniga. För att upprätthålla ett produktivt bete på betesmark måste man lägga ned mycket pengar på att gödsla, framförallt med fosfor. Lönsamheten i detta har minskat samtidigt som marken utarmats. Lönsamheten ökade starkt i början på nittiotalet genom att etableringskostnader skattemässigt likställdes med driftkostnader istället för investeringar. En viss konservatism verkar hämmande på skogsplantering, men detta kommer knappast att hindra att radiata-arealen flerdubblas de närmaste decennierna. En stor del av NZ är våldsamt kuperat och det är effektivare och naturligare att hålla jorden kvar på sluttningarna och begränsa erosionen med skog än med gräs. Det finns mycket stora arealer där radiata åtminstonde med dagens virkespriser verkar vara den överlägset bästa markanvändningen.
* Förädling är mycket ”inne” i det praktiska skogsbruket. Skall en markägare beskriva sin plantering så är det genetiska materialet det första och viktigaste han nämner. Det finns en oro för brist på genetiskt högklassigt frö. Företag satsar stora summor på att få fram genetiskt bättre material. Genetik och skogsträdsförädling är en viktig del av såväl FRIs som många företags verksamhet.
Två Nya Zealändska företag har gjort mycket stora satsningar på att massframställa kloner med laboratoriemetoder under sterila och mycket välkontrollerade förhållanden. Tasman company arbetar sedan några år med en slags ministicklingar i plastskålar, man kan om allt klaffar göra upp till hundra tusen kopior av enstaka frön utgående från mogna embryon. I år planteras milliontals plantor av denna typ, dvs några procent. Embryokulturplantor, som bygger på odlingar av vävnad från omogna embryon som bildar nya embryoliknande strukturer, förekommer bara experimentellt hos ett företag (Carter Holt Harvey Forests Limited). Man hoppas att man skall kunna hålla kloner juvenila genom att fryslagra en del av klonen medan den fälttestas. När man har testresultaten kan man plocka ut klonen ur frysen och massföröka den för praktiskt skogsbruk. Drömmen är att plantera väl testade och väl kända utvalda kloner i stora monoklonblock (bestånd av storleksordningen tio hektar med samma klon). Detta är emellertid än så länge bara en dröm, klonförökning används till att massföröka dyrt och genetiskt högklassigt frö, men några väl testade och förökningsbara kloner finns ej. Även om man kommer att anlägga en del klonbestånd, så är dessa ej genetiskt bättre än bra korsningsavkommor. Det har inte bevisats att denna klonskogsbruksidé fungerar i praktisk skala för radiata-tall. Upprepade tidigare ansatser till klonskogsbruk har regelmässigt misslyckats eftersom klonåldrandet ej kunnat kontrolleras. För att verkligen utnyttja de möjliga fördelarna med kloner i stora block bör man först testa lovande kloner under lång tid i halvpraktisk skala i stora block, och det kommer att ta flera decennier innan sådana tester slutförts. Jag tror att de stora satsningar som görs av några bolag delvis görs av image-skäl. * Ett system av ekvationer utvecklades för att förutsäga genetisk vinst vid olika förädlingsförfaranden. Detta användes som stöd till strategiska och taktiska val. * Skogsträdsförädlare producerar avkommor för många ändamål. De två viktigaste är att bestämma föräldrarnas förädlingsvärde och att skapa ett utgångsmaterial för nya urval. NZ utvecklade idén att renodla dessa två koncept i separata komplementära delar med olika typer av avkommor.Ett välkänt tjusigt och fortfarande existerande och vitalt plusträd på NZ betecknas 55. Det planterades 1927 och valdes ut som plusträd 1950. Detta träd är representerat i nästan alla fröplantager i NZ och Australien. Jag har räknat ut att trädet har 50 millioner levande avkommor, vars virkesproduktion räcker för att hålla NZs skogsindustri igång i tre år. Ganska många andragenerationens plusträdsurval hade NZ55 som förälder och detta har orsakat en del problem. Detta understryker att enstaka genom snabbt kan penetrera en population, och att det finns skäl att vara uppmärksam på detta. Svenska plusträd har förmodligen inte alls samma genomslag i fröplantager och förädling, men det skulle vara intressant att se siffor.
* Nästan allt frö kan betecknas som plantagefrö. Mycket lite kommer från oförbättrade plantager. En väsentlig del av fröet kommer från fröplantager där man på något sätt kontrollerat faderpopulationen, en annan väsentlig del kommer från fritt avblommade plantager som utsatts för genetisk gallring och/eller särplockning från bra mödrar.
I Sverige och tidigare också på Nya Zealand massförökas de förädlade materialen i fritt avblommade fröplantager, där vegetativt förökade plusträd står i glesa förband och skördas på kottar. Detta sätt att framställa frö har många nackdelar. Det är ett ineffektivt markutnyttjande eftersom fröproduktionen per hektar är liten. Räntabiliteten är låg eftersom det tar lång tid efter etableringen innan man får frö. Olika föräldrar kommer att bli mycket olika representerade i avkomman på ett okontrollerat sätt. Självbefruktning inom ympar och mellan ympar tillhörande samma klon förekommer. Besläktade träd i fröplantager leder till inavel och för att undvika besläktade träd i fröplantager måste man vidta omfattande och besvärliga åtgärder i förädlingspopulationen. Det har visat sig omöjligt att få acceptabel isolering från pollenkällor utanför fröplantagerna, utan man får räkna med att cirka hälften av pollenet kommer utifrån, såväl i NZ som i Sverige. Fröet i en konventionell fröplantage reflekterar väsentligen urvalsbeslut som gjordes långt tidigare, avståndet till förädlingspopulationen blir stort och den genetiska vinsten således ganska liten. En fröplantage måste göras fysiskt stor för att få tillräcklig pollenproduktion, och detta innebär att man inte kan anpassa fröet för specifika ändamål. Det går att göra kontrollerade korsningar och därigenom lösa en del av de ovan skisserade problemen, men detta är mycket dyrt och administrativt krävande. Det är dock möjligt att få många plantor från ett frö av radiata-tall med vegetativ förökning (se nedan) och detta gör korsningskostnaden mindre besvärande.
De utvecklade teknikerna för vegetativ förökning gör det praktiskt möjligt att använda korsningsfrö (helsyskon) med de föräldrar som har högst förädlingsvärde i stor skala. De klontester som teknikerna möjliggör kommer också att effektivisera den långsiktiga förädlingen. På lång sikt så är det troligt att mycket skogsodlingsmaterial kommer att passera en fas av uppförökning i laboratoriemiljö, och de erfarenheter som byggs upp är av värde inför denna övergång.
Man söker efter former att kombinera skog och bete på samma mark (agroforestry). Man planterar innanför stängsel i glesa förband (400 träd/ha). När planteringen är etablerad släpper man in får eller kreatur. Under något decennium gallras beståndet ned till 150 träd/ha. Det är problematiskt att balansera träd, betare och bete. Virkets kvalité blir också svår att upprätthålla. En sagesman som sysselsatte sig både med radiata-odling och fårskötsel framhävde med eftertryck att det låter bra i
teorin, men att det i praktiken blir bättre utdelning om djuren och träden hålls åtskiljda.
* Självföryngring har ingen praktisk betydelse i skogsbruket, även om den ofta skulle fungera väl biologiskt, och även om det säkert förekommer självföryngrade träd ibland i skogsodlingarna.
1968 bytte NZ filosofi, fenotypurvalet ansågs otillräckligt och ett bredare plusträdsurval påbörjades. Ympar placerades i arkiv medan genotyperna avkommeprövades med frö insamlat efter fri avblomning. Av 600 utvalda plusträd gick endast de 120 med högst avelsvärde ut i fröplantager.
* Det faktum att trädet var för Nya Zeeland helt nytt och att man inte hade bra inhemska alternativ stimulerade till att man tidigt byggde upp en avancerad och förhållandevis fördomsfri forskning.Skogsforskningen har genomgått många omorganisationer som givit nya anledningar till besparingar och sökande efter nya finansiärer, men samtidigt konstaterar man att det i stort sett var samma personer som drygt ett decennium tidigare organiserade i samma grupp och i samma byggnad, så mitt intryck är att omorganisationerna inte är så genomgående som man ger sken av. FRI (NZ Forest Research Institute) kallas för ett ”Crown Research Institute”, men är sedan 1992 organiserat som ett autonomt fristående (men statsdominerat) aktiebolag. 60% av budgeten kommer från statskassan och 40% kommer från ”industrin”. FRI konkurrerar om samma resurser bl a med universitetet i ChristChurch (Canterbury) genom ansökningar i ett forskningsråd. Detta är dock mer centraliserat än i Sverige, alla ansökningar lämnas in gemensamt av FRI. Andelen beviljande är ganska hög, varje ansökan granskas av för projektet speciellt utsedda sakkunniga istället för av gemensamma kommittéer. Skogsträdsförädlingen är en aktivitet där den privata sektorn ger procentuellt stora bidrag. FRIs administration verkar kräva större del av resurserna än motsvarande administration i Sverige, så ur den synpunkten tror jag vi är effektiva.Den första radiatatallen kom till NZ i mitten av 1800-talet. I början användes den till lähäckar. Sedan början av 1900-talet har den ansetts vara den mest lämpliga arten för skogsträdsodling. Under perioden 1925-35 skedde mycket omfattande planteringar med radiatatall. De som fattade besluten gjorde en bedömning av den framtida virkesförsörjnigen och förutspådde virkesbrist, vilket var förvånansvärt framsynt. Detta skedde när 95% av avverkningarna omfattade inhemska arter. Den lokala Kaori-tallen är ett värdefullt träd, och virkesbrist föreföll nog långsökt för folk i allmänhet. Planteringarna blev så småningom mer omfattande än hemmamarknadens behov. Förmodligen var detta inte avsikten, man ville inte riktigt tro på de höga produktionsprognoserna utan tog till lite extra. Det var hög arbetslöshet och därför lätt att få arbetskraft till planteringarna. Under 40- och 50-talet var nyplanteringsnivån låg. Under 60-talet ökade nyplanteringarna, under perioden omkring 1975-1985var det ungefär 50000 ha/år. Senare hälften av 80-talet mattades nivån, men under 90-talet har den ökat drastiskt. Under 1993 nyplanterades ungefär 60000 hektar, men innevarande år ser ut att hamna en bra bit över 100000. Till de angivna siffrorna får läggas ungefär 35000 ha per år för att ersatta avverkad radiata. * De större företagen (som står för mindre än hälften av skogsbruket) är genetiskt aktivare och mer drivande än privatskogsbruket. De står för huvuddelen av sticklingsanvändningen och alla vävnadskulturplantor (Tasman). De nyinvesterar nu i anläggningar för att framställa kontrollerade korsningar i stor skala. * Olika genotyper beter sig ganska likartat över stora områden, så hela NZ kan behandlas som en förädlingszon, och urvalet görs baserat på prestation på 3-5 representativa lokaler. Detta ger en effektivare förädling än om man driver specifika program för många små zoner.Det finns en del problem som är större på NZ än i Sverige. Ett par procent av skogsarealen slutar sitt liv i eld och en del kvävs i samband med vulkanutbrott (aska). På Nordön förekommer tropiska cykloner och Sydön ligger i det västvindsbälte som brukar kallas ”the roaring forties”. Vindarna förstärks när de rasar ned från sydalperna, så stormfasthet är ett problem. En stor del av den skogsodlade marken sluttar, vilket säkert orsakar problem. Radiatatallen har relativt höga krav på mineralnäring (bl a fosfor och bor), men dessa krav kan mötas med lämplig gödsling om det behövs. Det verkar inte finnas tecken på att marken skulle försämras genom upprepade generationer av radiataodling på något sätt som inte är lätt att korrigera.
* Det är lätt att få fram och lagra frö. Fröna klarar sig normalt många år i kottar på träden vilket ger en stor flexibilitet. Det är lätt att framställa plantor och förhållandevis lätt att etablera lyckade planteringar (avgångarna är ofta bara några procent). Det går att applicera många olika skötselrutiner med gott resultat. I kombination med artens genetiska variabilitet, möjligheten att blåsa upp familjer med sticklingar, den höga värdetillväxten och förmågan att svara på olika ståndortsfaktorer gör det attraktivt att framställa specifika sorter för olika skötselregimer, marktyper och användingar.
* Åtminstonde en cykel av avkommeprövning har gjorts genom att applicera pollen från de genotyper som skall utvärderas på honblommor av ett testset av fem gemensamma testlinjer. Man har alltså använt ett set av testkloner på honsidan och inte på hansidan. Honblomning är mer begränsande och det är lättare att samla pollen på olika platser och träd än att göra korsningar på olika platser.
* Man tycker i princip att det räcker med två ”superlinjer”, eftersom allt frö i framtiden kommer att framställas med kontrollerad pollinering, och då räcker det att ha två obesläktade föräldrar. Å andra sidan så bör man ha två obesläktade linjer även i underpopulationer av typ ”elit”, ”spets” eller underpopulation för speciellt område.
Det finns inga tecken i radiataodlingarna på att långvarig användning i storskalig monokultur skulle leda till epidemier. Det finns exempel på att man fått problem med skadesvampar och insekter, men dessa har på ett eller annat sätt begränsats. Problem kan uppträda efter några decenniers odling på lokaltyper, som betraktas som i utkanten av där arten trivs. Man kan hävda att NZ lägger alla ägg i samma korg, men det finns knappast historisk erfarenhet från radiatatall som stödjer att detta är en stor risk. Förmodligen har privatiseringen bidragit till att odlingen koncentrerats till en art. Det är lättare att sälja idén om riskspridning till en statlig myndighet än till företag, eftersom marknadsmedvetna exportinriktade företag fäster stor vikt vid de tekniska och marknadsmässiga svårigheterna att hantera många olika små sortiment istället för ett stort. För varje enskild odlare ter det sig kanske rationellt att ta risken, men därigenom blir risken större för nationen, vilket kanske inte är rationellt. Det har inte saknats olycksprofetior. Man inser att koncentrationen på radiatatall är en risk både ur biologisk och marknadsmässig synpunkt. Men om man skulle se det som en försäkringspremie att plantera fler arter, så tycker man helt enkelt att försäkringen är för dyr. Forskning och utveckling är mindre koncentrerade på radiatatallen än skogsbruket, så det finns en kunskapsmässig beredskap om man skulle tvingas byta art. Inte desto mindre är det svårt för mig att förstå varför NZ inte i högre grad utnyttjar de marker, där radiatan har svårigheter, till andra trädslag; att man inte satsar mer på lövträd för att få en kompletterande råvara; och att man inte ser mer till en differentierad hemmamarknads många nicher.Konkurrerande vegetation hålls undan med kemisk bekämpning i etableringsfasen. Detta är mer eller mindre en förutsättning för framgångsrik odling. Det förefaller – utgående från utvecklingen i resten av världen – möjligt att miljöskäl kommer att begränsa den kemiska bekämpningen, vilket i någon mån skulle minska radiatatallens konkurrenskraft.
Trä från radiata är lämpligt för många ändamål. Det är lätt att torka, såga, impregnera, spika i, färga och ytbehandla. Virket är lämpligt för konstruktioner, snickerier, plywood och fiberskivor. Veden är förstklassigt utgångsmaterial både för mekanisk och kemisk massa. De många olika möjliga användningarna ses som en av fördelarna med radiata-tallen.Merkostnad per planta från kontrollerade korsningar är en-två kronor och för sticklingar av högsta genetiska kvalité två kronor. Dessa merkostnader är mycket lättare att bära för radiatatallen än för svenska trädslag med hänsyn till de korta rotationstiderna (ränta på ränta), de glesa planteringsförbanden (600-900 plantor/ha), den höga plantöverlevnaden, det mycket större värdet per skördat träd, och den högre genetiska vinsten. På NZ är det företagsekonomiskt fördelaktigt att satsa på förädling eftersom tiden mellan satsning och utfall är kort. I Sverige är tiden mellan satsning och utfall tre gånger så lång, och det är därför rimligt att samhällets och statens insatser relativt näringens ligger på en högre nivå i Sverige. I Sverige för vi i högre grad inrikta oss på att utveckla billigare metoder som kan användas i stor skala.
Nödvändiga cookies krävs för att webbplatsen ska kunna fungera, såsom att kunna erbjuda inloggning eller för att kunna anpassa webbplatsens utseende för besökare. Dessa cookies lagrar inga personuppgifter.
regnskog utanför de tropiska och subtropiska klimatzonerna, bl.a. på Tasmanien och Nya Zeeland, i södra Chile och längs den nordamerikanska stillahavskusten från nordligaste Kalifornien till södra Alaska. Den tempererade regnskogen hyser en stor artrikedom av ständigt gröna träd, mest lövträd men även en del barrträd, trädormbunkar samt rikligt med epifyter. Rikedomen på djurarter är dock mindre än i de tropiska låglandsregnskogarna. Regnskogsområdet vid Nordamerikas stillahavskust domineras av mycket högvuxna barrträd såsom sitkagran och västamerikansk hemlock, samt i södra delen jättetuja och douglasgran och allra längst i söder amerikansk sekvoja. Lövträden är där mycket fåtaliga.Analyscookies används för att förstå hur besökare interagerar med webbplatsen. Dessa cookies ger oss statistik om exempelvis antal besökare, trafikälla etc.Källa: Skogsencyklopedin, utgiven av Sveriges Skogsvårdsförbund (numera Föreningen Skogen), Stockholm år 2000. Redaktör: Michael Håkansson. På webbplatsen kan tillägg/korrigeringar förekomma.
Denna webbplats använder cookies för att förbättra din upplevelse när du navigerar genom webbplatsen. Av dessa lagras de cookies som kategoriseras som nödvändiga i din webbläsare eftersom de är väsentliga för att de grundläggande funktionerna på webbplatsen ska fungera. Vi använder också cookies från tredje part som hjälper oss att analysera och förstå hur du använder denna webbplats.Annonscookies används för att hålla reda på hur många gånger en viss besökare sett en och samma annons. Inga personuppgifter lagras i denna typ av cookie på skogen.se
Fredrik Hjelm fäster ett rep som säkrats 20 meter upp runt en av Tane Mahutas grenar i sin karbinhake och börjar klättra. Rörelsen liknar att trampa vatten, ett rytmiskt klivande med fötterna, med effekten av en snabb, jämn stigning när den utförs av en expert. Målet är att plocka blad från samtliga delar av trädet, en både svår och riskfylld uppgift då det tar arboristerna ett tiotal meter bort från stammen. Hjelm fokuserar däremot på dagens andra jobb, vilket är att guida en forskare och en artist upp till kronan tillsammans med deras utrustning. Forskaren, en evolutionsekolog, ska göra mätningar av kronans färgspektrum, vilket kommer att möjliggöra drönarstudier av skogen och dess hälsa. Artisten, Joseph Michael, ska skanna trädet för att senare kunna ställa ut det i tredimensionell form i stadsmiljöer.
– Ofta började de mötena med en utmaning, säger han. Varför var jag värdig att komma dit? Ibland kunde en så liten sak som vem som skulle skriva ut en karta leda till en skrikmatch.
är en typ av barrträd vars föregångare utvecklades redan under juraperioden, mellan 135 och 190 miljoner år sedan. Trots dess ålder och långsamma växt har kauri blivit en nyckelart i nordligaste Nya Zeeland, med somliga exemplar över 50 meter höga. Över 95 procent av kauriskogarna har skövlats och bränts sedan 1800-talet.
– Du står på en gren tjock som en bil, omgiven av klängväxter, träd, orkidéer, ödlor, säger han. Det är en väldigt speciell känsla. Att befinna sig i en värld där ingen tidigare har varit. Någonsin.Den nyzeeländska ekologin står däremot inför stora hot. Städer växer, jorden brukas intensivt och alltfler främmande arter gör intrång. Satsningar görs därför för att skydda och främja inhemska naturvärden. Maoribefolkningen är en central pusselbit i det arbetet. Kauri står framför allt på dess mark.
