C Moll Gitarr

Cdim7 eller C° (dimackord, förminskat septimaackord) är en fyrklang bestående av grundton, liten ters E, förminskad kvint G samt förminskad septima A. Såväl kvint G som ters E uteblir i det här ackordet, varför det inte passar att spela växelbas till ackordet. Notera att förkortningen Cdim vanligen betecknar dimfyrklangen Cdim7, men i vissa jazzböcker och musikteoriböcker betecknar Cdim den ovanliga dimtreklangen Cm-5 (ekvivalent med Cm(♭5)), som består av tonerna C, E och G. Ackordet kan beskrivas som små terser staplade på varandra. Cdim7 består av samma toner som D#dim7, Fdim7 och Adim7, men med basen C. Man kan säga att det bara finns tre dim7-ackord: Cdim7, C#dim7 och Ddim7. Övriga dimfyrklanger innehåller samma toner som något av dessa, men med annan baston. Till Dim-familjens ackord passar dimskalan.Cm11 är en sexklang som består av samma toner som E♭maj9/C, men som ofta tas utan kvint och nona, det vill säga som fyrklangen B♭sus4/C, och är vanlig i fusion (jazz-rock).Ett vanligt dur- eller mollackord där kvinten är nedersta tonen sägs befinna sig i andra omvändningen. Om den lägsta tonen också betraktas baston kan man skriva ackordet:

Eftersom varken durters (E) eller mollters (Ess) ingår saknar ackordet tydlig dur- och mollkaraktär. Inom rockmusik kallas klangen ”power chord” och kan ersätta för samtliga dur- och mollackord (nummer I, II, III, IV, V och VI i tonarten).Cm-5 eller Cm(♭5) avser ovan nämnda dim-treklang (som i vissa böcker betecknas Cdim eller C°, vilket i de flesta böcker emellertid avser dim-fyrklangen Cdim7 eller C°) .

C-dominantfamiljen består av olika kombinationer av C7-ackordet (septimaackordet), exempelvis C9, C11 och C13. Dominantfamiljen används bland annat i dominantackordet (nummer V i tonarten) och strävar fram mot ett ackord som ligger en kvart upp eller en kvint ned (exempelvis följs ackord V av ackord I). C-dominantfamiljens ackord fungerar ofta som nummer V i tonarterna F-dur och F-moll, och strävar därför fram mot att upplösas i ett F-dur- eller F-mollackord (tonika eller nummer I i den tonarten). I samband med en transponering används ofta den nya tonartens dominantackord följt av tonikaackordet, exempelvis D7 följt av G för att transponera till tonarten G-dur, och D7 följt av Gm för att transponera till tonarten G-moll. Vid blues är samtliga ackord i allmänhet septimaackord eller mollseptimaackord, eventuellt med andra färgningar, och då passar bluesskalan till ackordet. Till C-dominantfamiljens ackord passar i allmänhet C-mixolydisk skala (samma toner som i F-dur, eftersom C7 utgör dominantackord i tonarten F-dur) såväl som C-, F- och G-bluesskalorna. I viss litteratur innefattas även alterneringarna -5 (+11),+5,-9,+9 (-10) i dominantfamiljen, i annan litteratur räknas de senare till särskilda undergrupper eftersom de i flera fall motsvarar andra skalor.

I grundackordet C-dur ingår tonerna C (Grundton), E (Stor ters) och G (Kvint). Inom jazz är rena durackord ovanliga, utan istället används ofta följande färgade durackord, som alla ingår i maj-familjen. Ackordet innehåller samma toner som Fsus2, men har bastonen C. Den relativt ovanliga beteckningen Cadd11 avser en fyrklang som består av samma toner, men även innehåller durters E. Ofta kombineras susackord med en septima, resulterande i fyrklangen C7sus4. Kombineras det dessutom med en stor nona, resulterar det i femklangen C9sus4, som innehåller samma toner som gm7/C (gmoll7 med C i basen). Båda dessa septimaackord är starkt besläktade med C11, se nedan. Förkortningen ”sus” står för suspended eller suspension, på svenska förhållning. Tonen D utgör en förhållning som i traditionell harmonik förväntas upplösas genom att förändras till E (eller till Ess). Beteckningen Cadd9 (stor nona) är en fyrklang bestående av samma toner, med skillnaden att det även innehåller stor ters E. Csus2 skulle således i teorin även kunna betecknas Cadd9no3.C9 är en femklang bestående av ett C7-ackord (C, E, G och liten septima B) samt en stor nona (i detta fall tonen D). Notera att i allmänhet inkluderas septima i ackord med färgningar högre än 8. Ackordet skulle i teorin även kunna betecknas Gm6/C (Gmoll6 med C i basen). Ackordet får ofta funktion av septimaackord, och är således vanligt som dominantackord (ackord nummer V i tonarten).

Ett ackord kan läggas i många olika lägen eller omvändningar, men betraktas ändå som samma ackord. När tonerna nedifrån och upp uppträder just i ordningen grundton, ters och kvint sägs ackordet vara i grundläge. Med C som grundton blir dur- och mollackorden i grundläge sålunda:

Vid pianoackompanjemang, orkester- och körarrangemang använder man ofta stilla stämföring, förutom om man vill uppnå en särskild effekt. Vid stilla stämföring av en ackordföljd väljs lägen som gör att tonerna förändras så lite som möjligt. Om man exempelvis har lagt ett C-durackord i första omvändningen och detta följs av A-moll så bör det läggas i andra omvändningen, vilket resulterar i att endast en ton ändras.

I grundtreklangen C-moll (Cm, Cmi eller C-) ingår tonerna C (grundton), E (liten ters) och G (kvint). Moll-familjens ackord är mollparalleller till durackord en liten ters upp. Exempelvis är Cmoll-familjen mollparallell till Ess-majfamiljen, och har liknande funktion i en sång. Inom jazz är rena mollackord ovanliga, utan istället används ofta följande färgade mollackord från moll-familjen.C7♭9 eller C7-9är en femklang bestående av ackordet C7 (tonerna C, E, G, B) samt en förminskad nona (D). Ackordet skulle i teorin även kunna betecknas C#dim7/C, Edim7/C, Gdim7/C eller B dim7/C.

Ackord (från medeltidslatinets accordo – ”bringa att överensstämma” – via franskans accord) eller harmoni är inom musiken en benämning på minst tre toner (i vissa moderna källor minst två) som klingar tillsammans. Tvåklanger såsom kvinter (så kallade ”power chords” inom rockmusik) finns ibland med i grepptabeller för gitarr, och har därför i modern musik kommit att uppfattas som ackord. Ackord betecknas med symboler kallade ackordanalys och kan ofta ersätta ackompanjemangsnoter för ackordinstrument som gitarr, piano och dragspel, särskilt till visor och populärmusik, och kan ge musikern större frihet än vad noter ger. Ackordanalys kan även ge vägledning vid basackompanjemang och vid jazzimprovisation, eftersom till varje ackord hör en eller flera modala skalor. Ackordföljder har en central roll i västerländsk musik sedan renässansen, och olika ackordföljer utmärker olika musikstilar. Att identifiera ackordföljder till en melodi kallas för harmonianalys, och ligger till grund för flerstämmiga arrangemang för flera melodiinstrument såsom i en symfoniorkester, ett storband eller en kör. Teorin bakom detta studeras i harmonilära.

Beteckningarna C och Cm, som står ovanför noterna, betecknar således C-dur respektive c-moll. Grundtonen fungerar som referenston för de övriga tonerna i ackordet. Tersen får sitt namn av att den befinner sig på tersavstånd från grundtonen (på tredje heltonen i den skala som börjar med grundtonen). Den kan vara liten eller stor, en liten ters ger ackordet mollkaraktär och ligger på mollskalans tredje ton, medan en stor ters ger ackordet durkaraktär och ligger på durskalans tredje ton. Kvinten får sitt namn av att den befinner sig på kvintavstånd (femte heltonen) från grundtonen (medan den befinner sig på tersavstånd från tersen).Så länge ett ackord endast består av tonerna C, E och G betraktas det som C-dur, och så länge tonen C dessutom ligger i basen skrivs ackordet helt enkelt C, enligt ovan. Det spelar därvid ingen roll om somliga toner skulle uppträda i flera oktaver samtidigt, eller om de ingående tonerna är utspridda över mer än en oktav. Dessa två ackord är sålunda båda C-dur:Oavsett ackordets läge anses det vara som mest stabilt och konventionellt om grundtonen även är baston, det vill säga om man även tar grundtonen med ett basinstrument eller i vänster hand på ett keyboard. Om bastonen inte är grundton, kan man ange den efter ett snedstreck. I ackordbeteckningen i exemplet ovan betraktas ackordets nedersta ton (tersen) också som baston, det vill säga ingen annan lägre ton tas av ett basinstrument.

Cm7, Cmi7 eller C7- är ett mollseptimaackord, det vill säga en fyrklang bestående av C, E, G och B. Notera att Cm7 inte skall sammanblandas med CM7 (maj7). Cm7 skulle i teorin också kunna betecknas E/C. Cm7 och E6 består av samma toner, med skillnaden att i Cm7 är C grundtonen och i E6 är E grundtonen.

Vid ackompanjemang kan dessutom ackord brytas så att tonerna inte tas samtidigt, och ackordtoner kan utelämnas och kompletteras med meloditoner, med flera toner. När man i notskrift schematiskt ska ange toninnehållet i ett ackord, som i denna artikel, skriver man dock ut samtliga ackordtoner samtidigt, utan oktavdubbleringar och i så sammanträngt läge som möjligt, i grundläget.

Ackordet kan beskrivas som ett C9, där liten septima (Bess) ersatts med stor septima (B). Beteckningar större än 7 innefattar underförstått även septima, i detta fall stor septima. Ackordet skulle i teorin även kunna betecknas Em7/C eller G6/C, och tas ofta som fyrklangen G/C. Notera att CM9 inte får sammanblandas med Cm9 (Cmoll9). Färgningen är vanlig i jazz och pop vid tonikaackord (ackord nummer I i tonarten) såväl som subdominantackord (ackord nummer IV i tonarten).Även om varje samklang av två eller fler toner teoretiskt sett skulle kunna ses som ett ackord arbetar man oftast med en standardiserad uppsättning ackord som är väl inarbetade inom västerländsk konst- och populärmusik. De vanligaste formerna av ackord i den västerländska traditionen är durackord och mollackord. Dessa kan ses som tersstaplade treklanger. En treklang består av tre toner, att treklangen är en tersstapling betyder att dessa toner ligger på tersavstånd från varandra (eventuellt efter oktavtransponering av en eller flera toner). Ett annat sätt att beskriva detta är att treklangen består av två tersintervall staplade på varandra. Tonerna i treklangen kallas grundton, ters och kvint.

C7, ett septimaackord, är den vanligaste färgningen. C7 är en fyrklang som förutom C-durackordets toner (C, E och G) även innehåller en liten septima BSeptimaackordet utgör ofta dominantackord, det vill säga ackord nummer V (romersk femma) i tonarten, och följs vanligen av tonikaackord, det vill säga ackord nummer I i tonarten. Exempelvis är C7 vanligt i tonarterna F-dur och F-moll, och följs då av ett F-durackord respektive ett F-mollackord. I modern jazz (1950-tal och senare) är C7 ovanligt, utan ersättes med mer avancerade färgningar, exempelvis C9, C11 och C13.C6 och Am7 (Amoll7) består av samma toner, med skillnaden att Amoll7 har A som grundton, medan C6 har C som grundton. Färgningen är vanlig vid tonikaackord (ackord nummer I i tonarten), exempelvis som slutackord i äldre jazzmusik.

C7♯9, C7+9, C7♭10 eller C7-10är en femklang bestående av C7-ackord (C, E, G, B) samt stor nona (D), som alternativt kan kallas liten decima (E). Av dessa toner är kvinten (G) minst viktig. Ackordet är en blandning av dur- och mollseptimaackord, och är vanligt i blues. I rockkretsar kallas ackordet Henrix-ackordet.

CΔ7, CΔ, Cmaj7 eller CM7 betecknar ”major 7”, som betyder ”Stor septima” på svenska. Ackordet består förutom av ett C-durackord (C, E och G) även av tonen B, som utgör stor septima:Följande färgningar är grupperade i ackordfamiljer baserat på vilka skaltoner som föreslås av ackorden i fråga. Tonerna i ett ackord är nämligen hämtade från en modal skala som utgår från ackordets grundton, och denna skala kan användas exempelvis vid jazzimprovisation eller för att komponera en melodi till ackordet. Här följer de olika familjerna specificerade för grundackorden C-dur och C-moll.

På bilden kan du se hur C-ackordet spelas i öppen position. Den översta strängen (markerad med ett X) ska inte spelas. Ackordet består därför av fem toner: C, E, G (öppen sträng), C och E (öppen sträng). Anledningen till att tonerna C och E upprepas är på grund av att ackordet endast består av tre toner och att det inte låter särskilt bra att bara spela på tre strängar.På bilderna kan du se hur de olika ackordet spelas. I samtliga fall handlar det om ett C-ackord som ändrats på grund av att en ny baston tillkommit. När ackordbeteckningen innehåller ett snedstreck betyder detta att bokstaven efter snedstrecket ska användas som baston. Ackorddiagrammen nedan visar fyra alternativ till det vanliga C-ackordet på gitarr.Av dessa är C/E och C/G så kallade inverterade ackord eftersom E- respektive G-tonen redan ingår i C-ackordet (c, e, g). C/B och C/D är så kallade slash-ackord, där den alternativa bastonen inte ingår i ackordet (notera dock att de ingår i C-skalan). När det gäller C/G går det också bra, om inte bättre, att spela detta som 3X2010. Ackordet C/D är inte särskilt vanligt, eller heller särskilt användbart, och därför finns heller inte med bland förslag för ackordföljder nedan.

6-ackorden (sextackorden) är fyrklanger som utgörs av en treklang samt den sjätte tonen i skalan. I ett C6-ackord läggs ett A till C-durackordet. Ur teoretisk synpunkt är det inte fel att skriva maj6, men det brukliga är att bara skriva en sexa efter tonens bokstav, men det är inget dominant ackord. I ett Cm6-ackord läggs ett A till C-mollackordet. Sextackord är inte särskilt vanliga i pop- och rockmusik, men relativt vanliga i jazz.De ackord du ser ovan är flyttbara, vilket innebär att om du utgår från C6 eller F6 och flyttar greppen ett steg uppåt får du ett C#6 eller ett F#6. Flytta greppen ännu ett steg och det blir D6 och G6. Det räcker alltså att du lär dig ett av greppen för att sedan spela valfritt ackord.

Fortsätt sedan med att öva in en bra C-durbox: Starta med långfingret på sjätte strängens åttonde band, och spela de skaltoner du når utan att flytta vänsterhanden. Hela vägen till tonen C på första strängens åttonde band.

Du kan även börja med att lära dig ”penta-skalorna”, som är förenklade versioner av dur- och mollskalorna. Väldigt vanliga inom rock, pop, R’n’B med mera, och lättare att få till enkla solon med.

Utöver de tonarter som vi har i vår västerländska musik så finns bl a. Jonisk tonart, Dorisk tonart, Frygisk tonart, Lydisk tonart, Mixolydisk tonart, Eolisk tonart, Lokrisk tonart m.fl. Läs mer om dessa tonarter härOm vi går ner en tonart (5 toner ner= 1 kvint) till F-dur så får vi vårt första förtecken (b-tecken). Vi sänker alltså tonen B med ett halvt tonsteg och lägger till ändelsen ess och får tonen Bess. Vi hamnar då i F-dur. (5 toner neråt = 1 kvint) eftersom första b-tecknet är placerat på notlinjen för tonen B vilket ger att vi här skall spela tonen Bess. Det finns totalt tolv toner i skalan om man räknar med alla halva tonsteg. Men, det finns totalt 24 tonarter (eller skalor) i vårt notsystem. Detta beror på att vi har 12 durtonarter (glada tonarter) samt 12 st molltonarter (ledsna tonarter). Skillnaden mellan en durtonart och en molltonart är avståndet från 1:a tonen till 3:e tonen i skalan. I en dur-tonart är avståndet en stor ters = 3 hela tonsteg och i en molltonart är avståndet mellan 1:a och 3:e tonen 2 hela tonsteg plus ett halvt tonsteg. Vi flyttar ner skalan 1,5 tonsteg och får parallelltonarten a-moll. Avståndet mellan första tonen A och tredje tonen C är ett halvt tonsteg lägre än motsvarande avstånd i C-dur skala (C till E). Lyssna på skalan. Inga förtecken. Skalan låter ledsen.

Nedan följer alla tonarter och antalet förtecken som vi kan använda. Eftersom varje durtonart har sin mollparallelltonart så blir det med automatik så att varje förtecken representerar en dur och en molltonart. Molltonarten ligger alltid placerad 1,5 tonsteg lägre än durtonarten.

Använder vi ett # (korstecken) så höjer vi tonen F med ett halvt steg och lägger till ändelsen iss och får tonen Fiss eftersom korstecknet placeras på notlinjen för tonen F . Tonarten är nu G-dur.Förtecken anger vilken/vilka toner som generellt höjs/sänks i tonartens skala. För varje kvint uppåt (medsols på bilden) ökar antalet korstecken med ett. För varje kvint nedåt (motsols på bilden) ökar antalet b-förtecken med ett.

Det här kommer att öva upp din koordination i fingrarna och när du gått igenom övningen kommer du garanterat att ha koll på dessa ackord. Många gånger räcker det faktiskt med tre ackord. Du kommer att ha hundratals låtar att välja på om du behärskar ackorden D, G och A.

Att börja med ackord gör att det snabbt blir roligt att spela gitarr. Dessutom kan du lära dig många olika låtar på kort tid. Låt oss också reda ut en sak – ackorden B och H är samma ackord. Olika skolor lär ut olika namn.

Tips: Lägg märke till vilka fingrar som ska användas var på greppbrädan. Det brukar stå där du hittar ackordfigurerna. Det verkar till en början oviktigt men du tjänar på det i längden. En första övning är att ta två ackord, exempelvis A och D, och byta mellan dem. Vissa ackord är lätta att ta – det svåra är att byta mellan dem. Gå långsamt framåt. Prova sedan att byta mellan D och G och sedan mellan G och A. Nästa steg är att fylla på med fler ackord. Några som används mycket är G, A, B7, C, D, E, F, Em, Am och Dm. Lär dig att kunna byta snabbt mellan alla dessa. Det bästa är att lyssna på en låt, skriva ner vilka ackord som ingår och öva, öva och öva.C och Cm har alltså tre toner medan övriga har fyra. Vad som kan avläsas mer är bland annat att moll-ackorden har en liten ters (Eb) och att dominant- och mollackorden har en liten septima (Bb), vilka inte följer durskalans uppbyggnad.Alla durskalor bygger på en serie med sju heltoner som går i stigande- eller fallande ordning. En C-durskala börjar alltså på tonen C och slutar på tonen C och D-durskalan börjar således på tonen D och slutar på tonen D. Från första till sista tonen i en skala skiljer det en oktav (Oktav=12 tonsteg där alla tonsteg räknas i halva steg).OBS: De två sista skalorna i respektive tabell används inte i dagens notskrift. Detta beror på att tonerna Eiss och Biss motsvaras av F och C respektive Fess och Cess som motsvaras av tonerna E och B. Istället för att använda Ciss-dur använder vi tonarten Dess dur och istället för att använda tonarten Cess dur använder vi tonarten B dur. Detta beror på att det bara är ett halvt tonsteg mellan tonerna E och F och mellan B och C. Alltså är Eiss och F och Fess och E i praktiken samma ton, precis som Biss och C respektive Cess och B.

Det är alltid ett halvt tonsteg mellan tredje och fjärde tonen samt mellan sjunde och åttonde tonen i en durskala. Den åttonde tonen är alltid den första tonen i nästkommande oktav.

Ordet moll kommer från latinets mollis, mjuk, vilket egentligen inte syftar på karaktären hos mollstämd musik utan på den bokstav, b molle (”det mjuka b”) som användes i tidig musiknotation för att beteckna den lilla tersen.Du tar ett barréackord genom att lägga pekfingret över samtliga strängar. Sedan bygger du på med de övriga fingrarna. Om du inte får ton i alla strängarna, försök att vrida pekfingret lite, så att du trycker med den lite hårdare delen av fingret. Det är också viktigt att du har en riktig böj på fingrarna så att de kommer ner i en rät vinkel mot greppbrädan.

Barréackord (flyttbara ackord) kan vara lite kluriga att lära sig. Men eftersom du bara behöver lära dig ETT enda grepp och sedan flytta det över greppbrädan för olika tonarter, är de mycket användbara. Det är värt jobbet att lära sig dem.

Kategorierna i ackordtabellen (C), (C)m, (C)m7, (C)7, (C)maj7 och (C)sus är bland de vanligaste gitarrackorden. Det allra viktigaste är att lära sig de primära dur- och mollackorden, såsom C och Am. Står det C6, C7, Cmaj7 eller C9 går det ändå bra att använda ett vanligt C-ackord. Vad du trots allt missar är en klangfärg som kanske skapar en viss atmosfär i låten och därför vill du förmodligen med tiden också spela exempelvis C7 i stället för bara C när detta är angivet.Detta är den näst vanligaste. Du kommer oundvikligen att stöta på en musikstil som du vill spela och vill lära dig improvisera och komponera. I det här fallet vill du lära dig en så användbar skala som den naturliga mollskalan. Det finns tre mollskalor som alla har sin egen struktur: den naturliga, den harmoniska och den melodiska, som vi alla ska titta närmare på. De tre mollskalorna är mycket lika varandra. Det finns bara några få skillnader mellan var och en av dem. De är mycket användbara för att improvisera, komponera och även för att harmonisera och skapa ackord. I jämförelse med den naturliga mollskalan har den melodiska mollskalan sjätte och sjunde tonen höjts med en halvton. Det är ganska lätt att komma ihåg den naturliga mollskalan och sedan omvandla den till den harmoniska mollskalan och den melodiska mollskalan.Precis som durskalan består den naturliga mollskalan av sju toner. Det finns 6 toner mellan den första och sista tonen. Varje not är högst en hel ton från varandra (vare sig det är en ton eller en halvton). Här är strukturen för den naturliga mollskalan:Den rena mollskalan kan ibland vara identisk med dur-skalan. En A-mollskala innehåller samma toner som en C-durskala till exempel. Detta gör att de kallas för parallelltonarter.

Börja med den C-moll naturliga skalan, den harmoniska C-mollskalan är likadan förutom att man lägger till en halvton till den sjunde tonen: C D Eb Eb F G Ab B C.

Intervallet är avståndet mellan två toner: vanligtvis en ton eller en halvton. På en gitarr är en ton vanligen separerad av två band och en halvton är separerad av ett band. För att spela en skala anges en grundton, från vilka de andra tonerna utgår ifrån.

Vi tror att så gott som alla njuter av musik, men vi gör det på olika sätt. För vissa räcker det med att lyssna medan andra drömmer om att kunna spela själva. Om man vill lära sig spela gitarr kan det vara bra att kunna de olika skalorna. Och för att lära sig dem måste du vara uthållig.