Det var ADDE som arrangerade det möte på Grand Hôtel i Stockholm hösten 2017 där det så kallade European Freedom Award tilldelades Tjeckiens tidigare premiärminister och president Václav Klaus. Klaus tacktal, som innehöll ett tydligt avståndstagande från idén om universella mänskliga rättigheter, kommenteras längre fram i boken.Antielitism och antipluralism hör alltså ihop. Det kan också uttryckas så att när populister hävdar att ”vi är folket” så menar de helt enkelt att de själva representerar ett ”folk” som antas vara enat, enhetligt och okorrumperat och som följaktligen stöder populisternas ståndpunkter (Müller). De som tycker annorlunda, exempelvis röstar mot brexit eller för en annan presidentkandidat än Trump, hör inte till folket – ens om de skulle råka vara flera till antalet. Däremot hotas ”folket” av invandring, av minoritetsgrupper som inte vill förbli marginaliserade eller av människor som vill lägga allmänmänskliga och gränsöverskridande perspektiv i stället för nationella på samtidens frågor.
Konsekvenserna av denna grundsyn uttrycks där emot långt ifrån alltid i SD:s programskrifter. De ledande inom partiet förstår mycket väl att programdokument bör formuleras på ett sådant sätt att så få väljare som möjligt stöts bort. Det viktiga är inte programtexterna utan den politiska och intellektuella miljö som präglar Sverigedemokraterna och som närmast övertydligt speglas i uttalanden av annat slag, gjorda av partiets ledande personer.
Det är inte en politisk hållning som kan beskrivas som att man känsligt anpassar sig till åsikter eller föreställningar som man vid varje tillfälle tror är populära. Sverigedemokraternas grundsyn var densamma som nu också när röstandelen var försumbar och det var förenat med stort socialt obehag att antyda sympatier för partiets politik. Ingenting i SD:s framtoning påminner om Ny Demokratis publikfriande och spexartade upptåg i valrörelsen 1991. Partiets nationalism är ideologisk och omfattas med övertygelse vare sig den ger röster i nästa val eller inte.I denna bok kommer en rad exempel på synsätt och tankegångar som ofta uttrycks inom Sverigedemokraterna och som radikalt skiljer SD från partier med en demokratisk grundsyn att diskuteras. Allra mest slående har SD:s syn på samtidens politik uttryckts av vikarierande partiledaren Mattias Karlsson, i en kommentar på Facebook till utgången av valet till Europaparlamentet 2014: ”Efter gårdagens val står huvudkonflikten inte längre mellan höger och vänster i svensk politik, utan mellan värdekonservativa patrioter och kosmopolitiska kulturradikaler. Den stora avgörande striden om vår civilisations, våra kulturers och våra nationers överlevnad har gått in i en ny, mer intensiv och mer avgörande fas.”
Visst kan Sverigedemokraterna kallas för ett populistiskt parti, men det blir mot denna bakgrund bara en ytlig beskrivning. Det väsentliga är att partiet i likhet med andra partier av samma typ hör hemma i ett mycket bestämt och stabilt ideologiskt sammanhang. Kravet på stängda gränser är bara ett av flera resultat av en genomtänkt grundsyn som är oförenlig med de principer som präglar en demokratisk rättsstat. Denna grundsyn är konstant år efter år och är det som ytterst definierar partiet ideologiskt.I Den farliga mångfalden – om Sverigedemokraternas världsbild analyserar Håkan Holmberg den samhälls- och människosyn partiet står för. Det blir tydligt att det är viktigare än någonsin att försvara mänskliga fri- och rättigheter, fria medier, fri forskning och oberoende rättsskipning. Omistliga delar i det demokratiska samhället.
Sverigedemokraterna är emot invandring och vill repatriera stora grupper. I partiets världsbild är det öppna, demokratiska samhället ett hot mot nationen och gemenskapen. Kravet på homogenitet överensstämmer med föreställningen om den ”illiberala demokratin”, och grundas i en intolerant nationalism och ett motstånd mot ”främmande kulturer”.
Det är alltså knappast någon tillfällighet att den grupp i Europaparlamentet som Sverigedemokraterna tillhör har namnet Frihet och direktdemokrati i Europa, EFD. Det gemensamma Europapartiet heter, följaktligen, Alliansen för direktdemokrati i Europa eller ADDE. Den tyska statsvetaren Jan-Werner Müller konstaterar dock (till exempel i essän Vad är populism, 2016) att direktdemokratin i praktiken innebär att ”folket” med acklamation förväntas ge sitt bifall till en förutbestämd ståndpunkt, snarare än att olika alternativ ställs mot varandra i en öppen procedur.Till denna valanalys återkommer vi. Men först ytterligare några exempel på vad Sverigedemokraternas grundsyn innebär – som saken uttrycks i andra sammanhang än i de vanliga programtexterna.
Efter valet av Donald Trump till Förenta Staternas president har det sagts att högerpopulismen i världen nu är så stark att den kan bilda en international. Striden mot högerpopulismen måste därför föras på olika plan och på många fronter. I vårt land finns hotet mycket konkret i form av Sverigedemokraterna, representerade i Sveriges riksdag och i kommunerna ute i landet. Partiet tar stort utrymme i traditionella medier och tonen i sociala medier blir alltmer hotfull och aggressiv.
I en riksdagsmotion (2014/15: 2903) med bland andra Mattias Karlsson som undertecknare krävs politisk likriktning av hittills fria folkbildningsorganisationer. För att uppnå detta ska Folkbildningsrådet, i likhet med andra privaträttsliga organ, ställas under förvaltningslagen som därmed får en annan funktion än tidigare. Företag och föreningar, folkhögskolor och studieförbund – alla ska kunna avkrävas politisk enhetlighet.
Kent Ekeroth, SD:s rättspolitiska talesperson fram till senhösten 2017, har motionerat i riksdagen (motion 2014/15:1106) om att kriminalvården ska registrera intagna efter nationell bakgrund – inte bara utrikes födda eller utländska medborgare utan också personer som är födda i Sverige och har svenskt medborgarskap och minst en utlandsfödd förälder. Tanken är naturtligtvis att förleda oss att betrakta alla personer med någon form av invandrarbakgrund som potentiella brottslingar.Har vi i dagens värld något att lära av de ödesdigra misstagen i Europa under 1930-talet? Ja, att vi måste ta hoten på allvar och ha förmåga att i tid avvärja dem. Visst lever vi i en annan värld och under andra villkor. Men det finns också skrämmande likheter. Varningssignalerna blir allt fler och de ljuder allt starkare.
Konsekvensen av en sådan demokratisyn blir naturligtvis att Partiet tar sig rätten att uttolka folkviljan, att andra uppfattningar definieras bort som illegitima, att det blir ytterst svårt att i ordnade former byta regering och att minoriteter av olika slag inte kan räkna med statsmaktens eller rättssystemets beskydd. Det är dessa konsekvenser av föreställningen om det rena ”folket” och de påstått korrupta ”eliterna” som är bakgrunden till uttrycket ”auktoritär populism” som också förekommer i analyser av partier av SD:s typ.
Invandringspolitiken är bara en tillämpning. Eller annorlunda uttryckt: Den som generellt och som princip är mot invandring är det naturligtvis för att han eller hon känner obehag inför det utrymme för mångfald, kritik och nya idéer som är det öppna, demokratiska samhällets kännetecken.Att utvecklingen under 1930-talet blev en helt annan i Sverige än i Tyskland var ingen tillfällighet. Mot bakgrund av den djupa depressionen i världen inleddes ett samarbete mellan Socialdemokraterna och dåvarande Bondeförbundet med uppgift att bekämpa den svåra arbetslösheten. Det gav både politisk och ekonomisk stabilitet i vårt land. Högerpartiet (nuvarande Moderata samlingspartiet) vidtog den dramatiska åtgärden att bryta med sitt eget ungdomsförbund som påverkats av nazistiska idéer. När världskriget bröt ut bildades en samlingsregering där alla partier utom Kommunisterna deltog. Uppgiften var att tillsammans till varje pris försvara Sveriges frihet och oberoende.
Ted Ekeroth, tung SD-politiker i Skåne som våren 2017 (tillfälligt?) lämnade sina uppdrag, har på sitt Twitterkonto den 19 oktober 2015 lovat att samtliga polischefer i landet ska avsättas ”när vi tar makten”. Motivet var att de har oönskade politiska sympatier och följaktligen ska ersättas av andra med ”rätt” inställ ning. Ekeroth förespråkar alltså i praktiken en partipolis i stället för den polismakt som vi hittills har haft. Pavel Gamov, fram till hösten 2017 SD:s riksdagsledamot från Uppsala, sade i en intervju i Upsala Nya Tidning (28/12 2014) att framtidsmålet är att övriga partier ska försvinna. I en demokrati räknar tvärtom varje parti och politiker med möjligheten att man själv förlorar makten. Gamov tvingades lämna partiet efter en skandalartad resa som ”valövervakare” till Ryssland i regi av en Putintrogen organisation. Någon reaktion på Gamovs resonemang om enpartisystem har däremot inte förekommit.
Kent Ekeroth har vid sidan av övriga utfästelser också lovat att ”stoppa media” ”i sinom tid” (kommentarer på Twitter sedan partiet vägrat släppa in Expressen på SD:s valvaka 2014). Retoriken känns igen från länder på glid mot diktatur, som Ryssland, Ungern och Turkiet. Linus Bylund, ännu ett av partiets tunga namn och tidigare stabschef i riksdagen, har i samma anda i ett inlägg på Twitter beskrivit journalister som ”nationens fiender”.
Men bilden är felaktig. Förvisso är Sverigedemokraterna mot invandring generellt och mot muslimsk invandring mer specifikt. Det gör att många i dagligt tal tycker att det räcker med att kalla partiet för populistiskt eller högerpopulistiskt. Populistiska partier brukar ju anses ha det gemensamt att de försöker vinna väljare genom att spela på föreställningar – eller vanföreställningar – om ”de andra” och genom att driva enkla slagordsmässiga krav utan att ha någon politik i övrigt som skulle vara sammanhängande eller genomförbar.
Om SD har en överdrivet negativ inställning till människor från andra delar av världen men i övrigt tycker ungefär som de flesta andra, så finns kanske heller inga oöverstigliga hinder för andra partier att i en eller annan form samarbeta med SD? Om SD dess-utom aktivt går in för att tvätta bort de mer obehagligt rasistiska inslagen i sin framtoning så borde väl hindren för samverkan bli ännu mindre?Eller med Jimmie Åkessons sammanfattande formulering sist i memoarboken Satis polito: ”Vi vill helt enkelt inte ha det splittrade, segregerade – själlösa – samhälle, som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss. Vi bekämpar det.”
Björn Söder, vice talman i riksdagen, har vid en omskriven rikskonferens för nya partimedlemmar offentligt fört resonemang om vilka som ”egentligen” är svenskar och vilka invånare i Sverige som inte är det. Bakgrunden är den åtskillnad mellan medborgarskap och tillhörighet till ”den svenska nationen” som utvecklas i partiets principprogram.
Det blir allt tydligare att Sverigedemokraterna eftersträvar att direkt eller indirekt få del av regeringsmakten i Sverige. Jag hoppas att inte något av de övriga riksdagspartierna låter sig utnyttjas och medverkar till detta. Bengt Westerberg och jag uppmanade mot denna bakgrund till ett bredare politiskt samarbete för jobb och välfärd (DN Debatt 27/10 2016). Ett sådant blocköverskridande samarbete krävs för att Sverigedemokraterna skall ställas offside på den demokratiska arenan. Lika viktigt är att i den offentliga debatten öka kunskaperna om Sverigedemokraterna och visa vad partiet faktiskt står för i ord och handling. Denna bok har därför en viktig uppgift att fylla.
Partier av detta slag är inte diktaturanhängare på det sättet att man anser att val och allmän rösträtt bör avskaffas. Man säger sig tvärtom stå för principen om majoritetsstyre, men anser samtidigt att sådant som parlamentariska procedurer, rättsstaten, ideologisk pluralism och fritt sanningssökande genom forskning eller journalistiskt arbete korrumperar den rena och enhetliga folkviljan och förhindrar att den oförmedlat övergår från opinionsyttring till lagstiftning, rättstillämpning och förvaltningspraxis (Gustavsson). Jurister, journalister, forskare och experter av olika slag är ”folkets fiender” med ett uttryck som bland annat förekommit i Donald Trumps retorik och i propagandan för brexit.
Det finns gott om sverigedemokratiska nämndemän som kombinerar sina uppdrag med grova rasistiska utfall i sociala medier. Det är svårt att tro annat än att dessa attityder går igen när de ska ta ställning i rätten. Detta har också legitimerats av samme Kent Ekeroth som i riksdagen våren 2011 som svar på en fråga om vilken kompetens som partiets nämndemän bör ha svarade: ”I vårt fall handlar det om kompetens för att företräda våra åsikter i de frågor vi driver.”
Priset blev fruktansvärt högt. Politiska motståndare till nationalsocialismen fängslades och mördades, fack- föreningsrörelsen upplöstes och folkmordet på judarna och andra grupper genomfördes. Det andra världskriget startade och ledde till den totala katastrofen.Detta är dock, som den holländske statsvetaren Cas Mudde pedagogiskt utrett (bland annat i Svenska Dagbladet 26/9 2016), bara en del av populismen som politiskt fenomen. Beskyllningen mot populistiska politiker och partier för att försöka vinna poäng och röster på att driva enkla krav som förefaller populära, utan att ha några bestämda åsikter i övrigt, är inte riktigt träffande. Snarare måste populismen förstås i relation till en ”värdideologi” som är stabil och bestående – det finns en ”vänsterpopulism” med någon form av socialistiska förtecken och en ”högerpopulism” som spelar på föreställningen om ett hot mot nationen. Det som förenar populister är uppfattningen att samhället består av två homogena grupper, ”det rena folket” och ”den korrupta eliten”, en tankefigur som inte medger något utrymme för normal politisk konkurrens, kompromisser, maktdelning eller minoritetsrättigheter.Mot denna bakgrund tog jag, under studietiden i Lund, starkt intryck av boken Varför demokrati? som in gick i den statsvetenskapliga kurslitteraturen. Författaren var den danske professorn Alf Ross. Han skrev boken under den tyska ockupationen av Danmark. Budskapet i boken är att demokratin måste vara beredd att försvara sig mot sina fiender. Demokratin har skyldighet att gå till angrepp mot de krafter som vill förgöra den. Friheten och de mänskliga rättigheterna ska i varje läge aktivt värnas. Jag hade inte svårt att ta till mig detta när jag samtidigt mötte studenter som flytt till Lund från de kommunistiska staterna i östra Europa.
Just detta drag kan också, som professor Sverker Gustavsson uttryckte saken i en föreläsning hösten 2017, senare tryckt i Statsvetenskaplig tidskrift, beskrivas som att populisterna försöker eliminera ”det liberala i den liberala demokratin”.Många har i efterhand förundrats över att nazisterna under Hitlers ledning inte mötte starkare motstånd från övriga partier i Tyskland när de under 1930-talet planerade att avveckla den parlamentariska demokratin och attackera de mänskliga rättigheterna. Socialdemokratin och de borgerliga partierna verkade vara mer upptagna av att bekämpa varandra än att avvärja hotet av en högerextrem diktatur. Sverigedemokraterna är ett parti som är mot invandring och mot muslimsk invandring mer specifikt. Det gör att många i dagligt tal tycker att det räcker med att kalla partiet för populistiskt eller högerpopulistiskt. Visst kan Sverigedemokraterna kallas för ett populistiskt parti, men det blir bara en ytlig beskrivning. Det väsentliga är att partiet hör hemma i ett mycket bestämt och stabilt ideologiskt sammanhang. Kravet på stängda gränser är bara ett av flera resultat av en genomtänkt grundsyn som är oförenlig med de principer som präglar en demokratisk rättsstat. Denna grundsyn är konstant år efter år och är det som ytterst definierar partiet ideologiskt. Konsekvenserna av denna grundsyn uttrycks däremot långt ifrån alltid i SD:s programskrifter. De ledande inom partiet förstår mycket väl att programdokument bör formuleras på ett sådant sätt att så få väljare som möjligt stöts bort. Det viktiga är inte programtexterna utan den politiska och intellektuella miljö som präglar Sverigedemokraterna.I denna skrift diskuterar Håkan Holmberg, fil.dr i historia och politisk chefredaktör i Upsala Nya Tidning, synsätt och tankegångar som utmärker Sverigedemokraterna och som radikalt skiljer SD från partier med en demokratisk grundsyn.
Med den ställning som SD idag har i svensk politik, som ett tredje block, är det angeläget att granska dem på samma sätt som andra partier och ideologier. Håkan Holmberg lämnar med denna skrift ett viktigt bidrag till den granskningen.
Men det är inte så enkelt som att SD kan räknas ihop med de fyra traditionellt borgerliga partierna till ett nytt block med fem partier. Två av allianspartierna, C och L, räknas ju uttryckligen av SD till partiets huvudfiender (»liberalmarxister«, som det brukar heta i partiets retorik).I den anglosaxiska världen och i Norden tog sig den konservativa reaktionen andra uttryck. Politiska reformer som konservativa från början försökt bromsa (som allmän rösträtt, religionsfrihet, frihandel eller socialförsäkringar) har med tiden kommit att framstå som faktorer som bidrar till samhällets stabilitet. De har kommit att ingå i ett övergripande nationellt narrativ, präglat av vilja till balans och försiktig reformsträvan.
Vad detta än är så är det inte fråga om något som kan kallas för traditionell svensk konservatism. Däremot påminner Söders synpunkter starkt om dem som uttryckts av partisekreteraren Richard Jomshof som på Twitter 2015 jämförde mediesituationen i Sverige med den i Ungern – som givetvis var att föredra. Andra har framfört förslag om politisk kvotering och registrering av journalister.
Moderaterna var en gång stolta över att företräda en genomtänkt och måttfull form av konservatism. Man varnade för övertro på politiska reformer och tog avstånd både från socialistiskt klasstänkande och från liberal individualism. Traditioner, stabilitet och »naturliga gemenskaper« skulle ge människor en känsla av sammanhang och trygghet. Högern såg gärna sig själv som en samlande nationell kraft, mot särintressen av olika slag.I den meningen kan ordet »liberalkonservativ« användas som beskrivning av exempelvis brittisk konservatism sedan 1800-talet och av svensk och nordisk höger från amiral Lindmans tid och framåt. Resonemanget har utvecklats av ledarskribenten Mathias Bred i obundet moderata Smålandsposten.Finns det eller finns det inte ett »konservativt block« i svensk politik? Om det finns så sägs det bestå av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.
Sverigedemokraterna är ett parti av helt annat slag. Med Mattias Karlssons bekanta uttryckssätt betraktar SD i stället den liberala samhällsmodellen som ett hot mot »nationens« fortbestånd. Nationen måste enligt detta resonemang vara enhetlig för att demokrati och välfärdspolitik ska fungera och som konsekvens av detta kan människor bara ha en nationell identitet. Man kan inte samtidigt vara svensk och jude, eller arab och fransman.
Däremot finns inga beröringspunkter mellan »liberalkonservatismen« och de synsätt som under 1900-talets början uttrycktes av högerideologen Rudolf Kjellén och som präglades av extrem nationalism, protektionism och motstånd mot samhällets demokratisering. Kjelléns efterföljare lämnade eller kastades ut ur Högerpartiet men hans idéer har fångats in av Sverigedemokraterna. Det är lätt att ana Kjellén bakom Mattias Karlssons SD- finansierade »konservativa« tankesmedja.
Högerpopulister vill inordna rättssystemet under sitt eget politiska projekt, med exempelvis partikontrollerad polis (Ted Ekeroth på Twitter 2015). Konservativa ser normalt rättsstaten som ett instrument för stabilitet.Konservativa brukar fästa stor vikt vid landets oberoende och säkerhet. För konservativa, liksom för liberaler och socialdemokrater, hänger detta ihop med en positiv syn på internationellt samarbete – högerpopulister ser däremot överstatlighet som ett hot mot nationen (Mattias Karlsson med flera i SvD 16/5). Skillnaden mellan högerpopulism och en balanserad konservativ hållning klargörs pedagogiskt i Till globalismens försvar av den slovakisk-amerikanske statsvetaren Dalibor Rohac, som nyligen utgivits av Timbro.
I DN den 20 februari i år koncentrerar sig Müller på kristdemokratin. Kristdemokratin har beröringspunkter med konservatismen, men utgår från en egen frågeställning: Hur ska kristendomens värden hävdas i en värld där modernitet, mångfald och demokratisering får en allt större politisk betydelse?
Konservativa brukar fästa stor vikt vid högre utbildning och forskning. Högerpopulister talar hellre om »alternativa fakta« och brukar attackera forskning eller vetenskap generellt som ett folkfientligt elitprojekt. På samma sätt brukar administration och förvaltning avfärdas som hinder för »folkviljan«.
Konservatismen som politisk idérörelse har sitt ursprung i motståndet mot de radikala samhällsförändringar som skedde under inspiration av först upplysningen och sedan av de amerikanska och franska revolutionerna. Detta motstånd hade dock från början minst två sidor. I Frankrike och Tyskland blev motståndet mot upplysningens idéer uttalat reaktionärt. Individualism, förnuftstro och marknadsekonomi hotade att slita sönder de band som höll ihop samhället och måste därför avvisas.
När Moderaterna efter valet 2018 nu vill lämna den eran bakom sig tycks dock många glömma att också Reinfeldt, trots orienteringen mot mitten i en rad frågor, anknöt till äldre konservativa motiv. Högern skulle vara måttfull och ansvarstagande, inte försöka göra för mycket på en gång och stå för ett övergripande samhällsintresse. »Alla« skulle kunna rösta på Moderaterna.
Det är naturligtvis just ett tillfälligt samarbete av det slaget som är underlag både för dagens svenska regering och för de inbördes mycket olika partier som bildar opposition. Ett »konservativt block« skulle innebära att de berörda partierna eller några av dem på allvar närmade sig varandra i viktiga värderingsfrågor. Så här långt har något sådant inte inträffat.Skillnaderna mellan högerpopulism av SD:s typ och de resonemang som kan föras inom vanliga, ideologiskt förankrade, partier syns också tydligt i praktiken. Ett bra exempel handlar om synen på medier och journalistiskt arbete.
Inte heller uttrycket »liberalkonservatism« som tidvis används inom Moderaterna innebär att konservatismen överges. Snarare handlar det om hur man som konservativ kan utforma en fungerande politik i ett samhälle som under lång tid präglats av liberala synsätt.
M och KD ser gärna att public service-mediernas verksamhet begränsas till samhällsprogram och kultur – men utgår också från att dessa ska stå fria från politisk styrning. SD vill också begränsa public service – eller lägga ned det helt. Men kan det inte ske så vill man införa en direkt politisk styrning. Medan liberaler och många andra vill skilja public service från statsbudgeten, vill SD använda budgeten för att »belöna och bestraffa« journalister och programansvariga. Det handlar naturligtvis om att hålla borta sådant som med SD:s språkbruk »indoktrinerar oss till mångkultur«. Konservativa brukar värna om traditionella auktoriteter och varna för snabba samhällsförändringar – SD utlovar tvärtom dramatiska förändringar när »folket« tar makten från eliterna. Politikern, journalisten och opinionsbildaren Håkan Holmberg avled i augusti. Holmberg manade tidigt till vaksamhet mot Sverigedemokraternas framväxt, och i en tidigare opublicerad analys av de ideologiska skillnaderna mellan konservatismen och populismen avfärdar han Sverigedemokraternas beskrivning av sig själva som konservatismens hemvist i Sverige. Konservativa har fortsatt stor anledning att hålla gränsen till höger mot Sverigedemokraterna, är Holmbergs budskap. Svaret har, efter andra världskriget, varit att kategoriskt avvisa extremhögern, sluta upp bakom demokratin och de mänskliga rättigheterna och driva på för en europeisk integration. Här finns inget utrymme för extremism. Strategerna inom Sverigedemokraterna ser en möjlighet att vinna bredare acceptans genom att beskriva SD som konservatismens hemvist i svensk politik. Det underlättas om Moderaterna, det parti som traditionellt burit upp konservatismen, lämnar ett utrymme som kan utnyttjas. För SD är ett sådant block den enda politiska konstruktion som gör det möjligt att utöva verkligt och långsiktigt inflytande – jag bortser här från möjligheten att SD får egen majoritet. I Polen och Ungern har de högerpopulistiska regeringarna gått mycket långt för att skaffa sig kontroll över medierna. När Björn Söder i november 2016 i P1 Morgon debatterade mediesituationen i Polen med Birgitta Ohlsson (L) sade han att »man måste förstå att det kanske behövs en omdaning av systemet och det kanske behövs även i Sverige«.
Det är alltså »den svenska kulturen« som fått ersätta de föreställningar om ras och etnicitet som bar upp programtexterna längre tillbaka i partihistorien. Statens kulturpolitik ska låsas till SD:s på ett sätt som naturligtvis är otänkbart för partier med en genuint demokratisk grundsyn. »Den svenska kulturen« ska främjas genom den politiska likriktning av folkhögskolor och studieförbund som Mattias Karlsson med flera motionerat om i riksdagen. Ännu en konsekvens av detta synsätt är givetvis idén att endast »svenskar« ska ha rätt att besöka bibliotek och att utbudet ska vara strikt »nationellt«.Håkan Holmberg var politisk chefredaktör för Upsala Nya Tidning (lib) 2002-2018 och författare till Den farliga mångfalden – om Sverigedemokraternas världsbild, 2018.
Statsvetare som Jan-Werner Müller och Cas Mudde har insiktsfullt visat hur populismen inte utmärks av några bestämda egna ståndpunkter, utan i stället bör förstås i relation till en »värdideologi« av höger- eller vänsterkaraktär. Högerpopulistiska politiker anser sig representera ett »folk« som är enat, enhetligt och okorrumperat – och som hotas av diverse elitgrupper, av minoriteter eller av människor som vill lägga allmänmänskliga och gränsöverskridande perspektiv i stället för »nationella« på samtidens frågor.
I lagom doser kan en sådan hållning vara ett viktigt korrektiv mot en alltför beskäftig radikalism. Men en måttfull form av konservatism är något annat än extrem nationalism, urholkning av rättsstaten eller en avvisande hållning mot fria medier eller intellektuell öppenhet. I värderingsfrågor har M förblivit konservativt, i praktisk politik har man under Reinfeldt och Kinberg-Batra velat framstå som ett mittenparti.Visst är det en sorts ideologisk »utveckling«, men den innebär ingen »normalisering« i förhållande till de bärande traditionerna inom svensk politik. Inte heller påverkas den av att ett antal personer ur det tidigare ungdomsförbundet kastats ut och öppnat eget.
Det räcker inte med matematik. För att det ska vara meningsfullt att tala om blockpolitik så måste de partier som ingår i blocket ligga nära varandra också i vissa grundläggande värderingsfrågor och ha en viss stabilitet över tiden. Annars blir det fråga om ett samarbete av ett »tunnare« eller mer tillfälligt slag, som en byteshandel där eftergifter från den ena sidan betalas med eftergifter från den andra utan att man därför närmat sig varandra på djupet.Ett parti som betraktar medier eller folkrörelser på det sätt som SD gör kan varken betraktas som ett parti bland andra eller som ett parti som vill värna stabilitet och traditioner. Och mycket riktigt är SD:s självbild också den av en revolutionär rörelse med målet att riva upp grundläggande principer för det svenska samhällsbygget och ersätta dem med något nytt. Moderaternas bristande vana att tala idépolitik har gett andra (inte bara SD) möjlighet att framställa sig själva som den konservativa kraften i svensk politik. Därav följer också spekulationerna om ett konservativt block. Men riktiga konservativa har lika stor anledning som liberaler och socialdemokrater att hålla gränsen till höger. Holmberg pekar på hur SD är ett antidemokratiskt parti där nationens ”enhet” är överordnad allt, inklusive grundläggande rättsstatsprinciper som alla människors lika rättigheter och värde. Detta framgår av SD’s principprogram som visar att i SD’s världsbild är rättsstaten ersatt av SD’s godtycke att ”bevilja” – men inte lagsäkra – olika grupper olika rättigheter. Det är en samling brev baserade på intervjuer med homosexuella män från olika håll i arabvärlden, många av dem har tvingats fly från sina hemländer. Deras berättelser innehåller både rädsla, längtan, ensamhet – och kärlek. Homosexualitet ses i arabvärlden som ett hot mot familjens heder, och kan bestraffas med våld, tvångsgifte – eller döden. Khaled Alesmael gläntar på dörren till en värld full av livsfarliga hemligheter. Kärnan i SD:s världsbild är att det finns ett svenskt folk, och att dessa och inga andra tillhör och utgör den svenska nationen. ”Splittring” inom folket måste bekämpas. Holmberg pekar på flera SD-motioner i riksdagen om att ”stärka landets interna sammanhållning och nationella gemenskap” och ”återupprätta nationell identitet”. Antipluralism och likriktning är livsnerven i denna världsbild som bygger på att folket skulle ha en enda gemensam vilja. Där männen i SD:s ledning är uttolkarna av en sådan folkvilja.Saud Alis våldsamt gripande bok värnar styrkan att skapa en ljusare framtid. Den gör mer än att hänföra läsaren, den utbildar oss i ett smärtsamt perspektiv allt för många fått utstå och allt för få har kännedom om och förståelse för. Julens självklara lästips är förstås vår och FUF:s fantastiska antologi ”Fredens framtid” som ni kan ladda ner på vår hemsida, och där ni också kan läsa de artiklar vi publicerat i en rad varierande ämnen av relevans för mänsklig säkerhet. Antologin lyfter frågor om hur vi skapar global hållbar fred och säkerhet utifrån samtida och framtida utmaningar och dess lösningar. Antologin berör teman som klimat, hälsa, press- och yttrandefrihet, militära interventioner, vapenfrågor och olika aktörers roller i det internationella fredsarbetet.Som läsning med mersmak under helgerna vill jag rekommendera Rickard Falks memoarbok ”Public intellectual – the life of a citizen pilgrim” (Clarity press 2021). I SD’s värld hotas inte ”nationen” bara av människor från andra ”kulturer” utan även av ”folkfiender” med annan uppfattning än SD. Ledande SD-företrädare som Linus Bylund (som satt bredvid Åkesson under partiets landsdagar nyligen) har exempelvis på Twitter markerat att ”journalister är nationens fiender”. Liberaler och socialdemokrater buntas ihop till ”liberalmarxister” och kosmopoliter. Feminister, ”genusideologer” och klimataktörer trakasseras. SD’s världsbild är alltså fullt synlig men belyses häpnadsväckande lite i svensk media som mest fokuserar på invandringspolitiken. Det gagnar SD som bidar sin tid som partisekreteraren Richard Jomshof markerade i en uppmärksammad DN-intervju för några år sedan: ”SD anpassar retoriken efter rådande läge”.Falk har länge varit i förgrunden för det internationella arbetet mot militarism och stormaktsarrogans under Vietnamkriget, i Israel/Palestinakonflikten, i Iran och Turkiet under fem decennier av internationella debatt om upprustning och kärnvapen., Göran Rosenberg har skrivit en mycket bildande bok om en tid där kulturell särart, social mångfald och nationell enhet tycktes kunna vara både möjlig och berikande samtidigt. När förintelsens katastrof kommer, krossas Ehrenpreis livsprojekt också i hans försök att hantera sitt sista hemlands solkiga tafatthet i flyktingpolitik och svajig neutralitetsbalans. Men boken är också något mer än en tids- och personskildring. Den är skriven med ett lågmält, nästan lyriskt, samtalstilltal från författaren till den han porträtterar. Den handlar om både Marcus Ehrenpreis och Göran Rosenberg, vad de tror om sionism, det judiska och Gud.
Under ett halvt sekel fram till förintelsen var det en tid, som Rosenberg formulerar det i inledningen, när så många judiska vägar fortfarande syntes öppna och så mycket fanns att bryta upp från och göra upp med och gjuta nytt liv i. Ehrenpreis kände alla i både stora Europa och lilla Sverige. Han var tidigt engagerad i den sionistiska rörelsen men trodde mer på sionismen som ett förnyelseprojekt i en mer medveten judisk diaspora än som en nationalstat i Palestina, även om denna av fruktansvärda skäl så småningom skulle bli en nödvändighet.Från fred till konflikt. Från priviligerad till flykting. Från lyckligt gift till änka. Från Mogadishu till Sandviken. Suad Alis ”Dina händer var fulla av liv” skildrar en kvinna före, under och efter flykten.
Det är en på alla sätt märklig berättelse om en kulturellt och språkligt exceptionellt begåvad man. Född i habsburgska Lemberg (alltid detta Lemberg, dagens Lwiv, som kommer igen i alla skildringar om Centraleurops uppgång och fall fram till och med 1900-talets två världskrig) och utbildad i Berlin hamnar han via rabbintjänster i kroatisk småstad och bulgariska Sofia vid mogen ålder i Stockholm, där han omedelbart finner en plats i svensk offentlighet.Anders Mellbourn tipsar om Göran Rosenbergs “Rabbi Marcus Ehrenpreis obesvarade kärlek” (Albert Bonniers förslag, 2021) om en av det tidiga 1900-talets stora svenska kulturpersonligheter, överrabbinen i Stockholm Marcus Ehrenpreis, handlar Göran Rosenbergs senaste bok.Flera ledande SD-män har legitimerat våld och Mattias Karlsson har vid olika tillfällen betonat att det krävs strid för ”vår kulturs och nations överlevnad”. Segra eller dö. När flyktingförläggningar sattes i brand 2015 uttrycktes inga fördömanden från SD-ledningen.Skribenterna är i blandade åldrar och från olika sektorer som alla verkar för att utveckla förståelsen för hållbar fred och säkerhet. Flera perspektiv introduceras för att guida läsare som är både mer och mindre bevandrade inom fredsstudier och mänsklig säkerhet.Richard Falk har kunnat agera mot bakgrund av sitt renommé som etablerad jurist, forskare, FN-sändebud och debattör med inriktning på internationell rätt. ”Public intellectual” är visserligen en memoarbok, men den skildrar en mer allmängiltig och livslång odyssé i folkrättsarbete och aktivism under en tid av stora förändringar i det internationella statsystemet. Därför är den också viktig som tillbakablick för en yngre generation. Richard Falks livshistoria pekar samtidigt framåt eftersom den visar vikten av att ha solida faktakunskaper att falla tillbaka på om man går mot strömmen i sina ställningstaganden som forskare, universitetslärare och aktivist. Holmberg pekar på hur världsbilden bygger på tron att kulturer kan utvecklas i isolering i geografiskt avgränsade områden. Tron har rötter i 1800-talet och Rudolf Kjellens och Carl Schnitts tankar som inspirerat nazismen. I dessa – vilket också präglar SD’s principprogram Sverigedemokraternas-principprogram-2019.pdf (sd.se)– är funderingar om ”människans natur och essens” överordnat lag och rättsstat och legitimerar hot och våld mot minoriteter. Lotta Schüllerqvist tipsar om två böcker – två rapporter från helt olika världar med gemensamma drag: de är vanligtvis dolda bakom en ridå av strängt patriarkaliskt förtryck.
Arkiverad under: Uncategorised Taggad som: Den farliga mångfalden – Sverigedemokraternas världsbild, Dina händer var fulla av liv, En port till havet. Brev från arabiska bögar, fredens framtid, Göran Rosenberg, Håkan Holmberg, Hana Al-Khamri, jul, Khaled Alesmael, lästips, Public intellectual – the life of a citizen pilgrim, Rabbi Marcus Ehrenpreis obesvarade kärlek, redaktionen, rekommendation, Rickard Falk, Suad Ali, tips, Väluppfostrade kvinnor skriver sällan historia
Här berättar tolv kvinnor hur det är att arbeta som journalist i Saudiarabien: de har alla kämpat hårt för att ta till orda i ett samhälle där kvinnor varken ska synas och höras. I den strängt könsuppdelade kulturen är de oftast hänvisade till avskilda redaktionslokaler där de aldrig möter sina manliga kollegor, och de får sällan delta i presskonferenser eller andra nyhetsevent där män förekommer. De kan inte ens färdas till och från jobbet utan eskort av en manlig förmyndare. Deras yrkesval väcker ofta stark kritik från familj och släkt.
SD’s utrikespolitiska ambitioner är ofta begränsade; att halvera biståndet och stödja auktoritära regimer som Putins, Orbans och Kaczynskis, inklusive i EU-parlamentet. Få skulle kalla det att vara ”Sverigevänner”.Den andra boken heter ”En port till havet. Brev från arabiska bögar” och är skriven av den syriske journalisten och författaren Khaled Alesmael (Leopard förlag 2020).Boken innehåller arton reportage och krönikor om Sverigedemokraterna, de flesta har publicerats i Sydsvenska dagbladet. Artiklarna har kompletterats med kommentarer och analyser. I slutet av boken finns en presentation av ledande personer i partiet och en partihistorik.Upsala Nya Tidning är Upplands ledande mediehus. Koncernen ägs till 50% av de Johanssonska stiftelserna genom ett helägt förvaltningsbolag samt till 50% av mediekoncernen NTM. Läs mer om NTM. Punkten efter Dagens Nyheter har funnits med allt sedan det första numret 23 december 1864. Grundaren Rudolf Wall lär ha satt dit den med tanken att Dagens Nyheter inte bara är ett namn. Det är också en avslutad mening, ett konstaterande av vad som hänt. Därför sätter vi punkt även i vår tid. Genom att klicka på ”Godkänn köp” godkänner jag prenumerationsvillkoren och bekräftar att jag tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy. Dagens Nyheter är en del av Bonnier News AB, som ansvarar för kundrelationen samt för behandlingen av dina personuppgifter. Erbjudandet gäller endast nya prenumeranter.
Alla artiklar gratis fram till 15 september, sen för halva priset i ett helt år (endast 75 kr/mån). Därefter ord. pris 149 kr/mån. Ingen bindningstid. Säg upp enkelt online.
Håkan Holmberg, Uppsala, före detta riksdagsman för Folkpartiet Liberalerna och mellan 2002 och 2018 politisk chefredaktör i Upsala Nya tidning, har avlidit 69 år gammal. Han lämnar efter sig barnen Emma med make Henrik, Gustaf och David, före detta hustrun Anna, syskonen Magnus och Annika, släkt och vänner.Mycket av det ovanstående bär fascismens märke, men Holmberg är beläst nog att – på liknande sätt som Per Svensson i Vasakärven och järnröret – beakta också en äldre radikalkonservativ nationalistisk strömning. Att uppmärksamma SD:s släktskap med de antidemokratiska apologeter som föregick fascismen – i sitt svenska sammanhang främst förkroppsligad av Rudolf Kjellén – är angeläget, inte minst i ljuset av den svenska borgerlighetens konservativa strömkantring under senare år.
Allra mest framträdande är hur aggressivt föreställningen om den västerländska civilisationens förestående apokalyps – möjlig att förhindra endast med en avgörande slutstrid – artikuleras. Det är allvarligt, särskilt som SD inte saknar sympatisörer som sköter attacker mot meningsmotståndare på entreprenad.
Den kännetecknande kärnan söker inte Holmberg i välpolerade programtexter, utan i ”den politiska och intellektuella miljö som präglar” partiet. Det betyder konkret att han rekapitulerar och ideologiskt inordnar ett antal utsagor från framstående partiföreträdare.
Holmberg – historiker och politisk chefredaktör för Upsala Nya Tidning – vägrar se SD som populister. Sveriges tredje största parti ägnar sig sällan åt taktiskt taskspeleri, utan håller stadigt sin kurs ”vare sig den ger röster i nästa val eller inte”.
Den sverigedemokratiska blåsippans bruna rötter är bekanta sen länge och måste alltjämt märkas ut. Historiska varningsskyltar allena lär dock inte hålla beundrarskarorna borta. Minst lika angeläget är därför att ge akt på partiets väsen här och nu, så som Håkan Holmberg gör i skriften Den farliga mångfalden. Socialister och liberaler måste mötas, på ett sätt som gör det möjligt att åter tala om en bred vänster, också i sociala och ekonomiska frågor. En sådan progressiv positionsförändring är emellertid föga trolig, också efter Håkan Holmbergs viktiga förevisning av Sverigedemokraternas verkliga väsen. Allt fler menar att politikens huvudmotsättning är den mellan vidsynta (vänster)liberaler och inkrökta nationalister (en verklighetsbeskrivning förrädiskt lik den högerradikala kampretoriken om kosmopoliter och patrioter). Det är begripligt, men också begränsande. Moderaternas närmande till SD handlar exempelvis lika mycket om maktmaximering och ekonomisk politik, som om en eventuellt gemensam idétradition.
I sina tankar om målet för samhällsförändringen säger SNU 1934 att när man nått dit ”råder i folksolidaritetens tecken en förening mellan frihet och statsauktoritet. Som likaberättigade arbetare i nationens tjänst räcka olika folkgrupper varandra handen till inbördes stöd och hjälp i den nationella samhörighetens anda.” Denna utopi kunde endast nås genom ”förverkligandet av en nationell samling, som omfattar alla medborgare, och därmed skapar en folkgemenskap, buren av nationell solidaritet och social förståelse.” (kursiv i programmet)
Men varken Holmberg eller Svenson gör en systematisk jämförande analys av SNU:s och SD:s idéer. Från kollegor i Lund och Uppsala har jag fått uppgift om att SD:s nuvarande ledargarnityr som studenter i Lund bedrev egna studier kring Unghögerns och SNU:s idéer. En jämförelse mellan SD:s och SNU:s idéer framstår alltså som angelägen för att seom de idéer, som på 1920- och 1930-talen präglade SNU återfinns i SD:s ideologi. Man bör då främst jämföra SNU:s och SD:s inställning till nationalismen, demokratin, liksom till kulturens och de politiska institutionernas roll i samhället. Man bör också uppmärksamma den utopi som SD respektive SNU målar upp, liksom de medel man ansett och anser lämpade för att förverkliga utopin. Materialet för jämförelsen har jag hämtat dels från Eric Wärenstams avhandling Sveriges Nationella Ungdomsförbund och Högern 1928-1934, som återger SNU:s program från 1929 och 1934, dels från SD:s principprogram från 2011, valmanifest och valplattformar från 2018, samt Jimmie Åkessons bok Det moderna folkhemmet – En Sverigevänlig vision från 2018.
En slående likhet mellan SNU och SD gäller synen på vad som är icke önskvärt i den rena nationalstatens paradis. 1929 såg SNU ett hot i ”alla strävanden att undergräva kristen tro och kyrklig auktoritet”, och ville se ”samhällets rätt till nödvärn” lagfäst genom förbud mot ”revolutionär agitation” och ”samhällsupplösande propaganda inom krigsmakten och bland minderåriga” (minns att man blev
myndig först vid 21!). 1934 går det alltmer radikaliserade SNU ett steg längre: ”Den ekonomiska liberalismen, som lätt utmynnar i allas krig mot alla, och marxismen, som utmynnar i klasskamp och klasshat, äro de båda främsta hindren i nydaningsarbetet.”
Det betyder inte att Sverigedemokraterna saknar spår av den romantiserande vurm för aktiv handling som fanns hos SNF. När Jimmie Åkesson ser sina ideologiska motståndare som ”fallande höstlöv”, vilka ”skräms av en tilltagande vind”, eller Mattias Karlsson talar om den ”avgörande striden om vår civilisations överlevnad”, anar man tonen från den pronazistiske akademiledamoten Fredriks Bööks tal till lundastudenterna i oktober 1940 där han manar studenterna att söka den ”sanning som förändrar världen”, och att bli verktyg för förnyelsen!”.Familjen som samhällets grundval är central i konservatismen. SNU såg i Örebroprogrammet från 1929 som sin huvuduppgift att genom folkuppfostran på den svenska kulturens grund ”bibringa Sveriges ungdom full förståelse för de omistliga värden, som ligga i begreppen familj, hembygd och fosterland. Utifrån kristen tro och livsuppfattning ville SNU hos svensk ungdom ”väcka en ansvarsfylld insikt om Sveriges uppgifter såsom levande nation med förpliktelser mot sig själv och den västerländska kulturen”. 1934 – strax före brytningen med Högern – antog SNU ett program där Sverige ses som ”en levande kulturnation med förpliktelser mot sig själv och den västerländska kulturen”, och ”hög samhällsmoral och religiöst allvar” utgör ”grundförutsättningarna” för framgång.
Ifråga om demokratiska fri- och rättigheter finner man en nästan ordagrann samstämmighet mellan SNU-programmet från 1929 och SD:s nutida hållning. 1929 hävdar SNU att ”för utövande av politiska och kommunala rättigheter måste krävas fullgörandet av medborgerliga skyldigheter”. 1934 framhäver SNU att ”plikten till självförsörjning måste hävdas” samt att ”ansvarighetsmomentet skall helt komma till sin rätt i författningslivet.” 2018 anser SD att ett ”alltför ensidigträttighetstänkande kan vara destruktivt för samhällsutvecklingen. Därför måste rättigheterna uppvägas av skyldigheter. Den som åberopar sina rättigheter ska också vara medveten om sina skyldigheter gentemot sig själv och andra”. Den som inte uppfyller skyldigheten att följa demokratiskt stiftade lagar bör ”därför vara medveten om” att han eller hon ”därmed också kan förlora någon av sina rättigheter.” Ett bärande element i SD:s folkhemsbygge är medborgarplikten. ”Alla ska någon gång bidra till vårt samhälles väl och därigenom också uppleva deltagande i det som upprätthåller samhällskroppen”, säger Åkesson. Då kan man inte släppa in någon eller något över tröskeln som skapar problem i SD:s ”moderna” folkhem.
SD:s ormar i nationens paradis är väl kända. De är det ”vänsterliberala” eller ”socialliberala etablissemanget”, som genom sin ”ansvarslösa” invandringspolitik lett till att välfärdsstaten hotas i sina grundvalar. Motsatsparen ”nationell – kosmopolitisk” samt ”konstruktiv– destruktiv” bildar utgångspunkt för SD:s strävan att ”skapa, stödja, och upprätthålla normer, moral, lagar, sedvänjor, miljöer, beteenden, traditioner och gemenskaper som hjälper individen att bejaka de goda och konstruktiva sidorna inom sig”. Likt SNU tvekar inte SD att dra in kyrkan i denna uppfostringskamp. I kyrkovalet 2017 gick SD ut med målet att att ”ta över Svenska kyrkan och skapa ett nytt etablissemang … Det ska vara vi som präglar samhället, inte vänsterliberalerna”. Intrycket av radikal nationalistisk konservatism stärks av en passus från Jimmie Åkessons bok Det moderna folkhemmet – en Sverigevänlig vision. Visar man inte lojalitet mot vårt land och vår nation, eller fuskar sig till svenskt medborgarskap, ”då får man faktiskt bo någon annanstans”.
SNU ville upplösa de ”kommunistiska sammanslutningarna, vad namn de än bära”, förbjuda den ”samhällsfientliga propagandan”, samt skärpa lagstiftningen, så att ett ”effektivt ingripande mot kommunistiskt undermineringsarbete möjliggörs”. SNU ville dessutom att ”laglydiga medborgares naturliga önskan att i orostider biträda vid ordningens upprätthållande” skulle vara ”förtjänt av samhällets stöd.” (Denna öppning mot medborgargarden publicerades i SNU:s organ Nationell Tidning veckan innan Ernst Röhm och hans SA vingklipps av Hitler i ”de långa knivarnas natt”!).
1934 säger SNU: ”För nationell och konservativ åskådning är samhället icke byggt på enskilda individer. Framför allt är familjen en samhällets grundval och intet får åsidosättas för att stärka denna institution. Familjebildande folkelement böra gynnas genom en radikal omläggning av familjebeskattningen”, samtidigt som ”invandring av mindervärdiga raselement bör förhindras. Den ”svenska folkstammen” och dess fysiska och moraliska hälsa bör skyddas… ”genom rashygieniska åtgärder, i den mån vetenskapen härför erbjuder tillräcklig grund.”Politik SD delar i hög grad verklighetsuppfattningar och värderingar med den nationella ungdomsrörelse som bröt med Högern på 30-talet. Inklusive deras romantiserande vurm för aktiv handling, menar Lennart J. Lundqvist som jämfört partiernas ideologiska dokument.1929 skriver SNU att folkets ”självstyrelse i stat och kommun är en oförytterlig beståndsdel i det svenska samhällsskicket” och att folkets ”beskattningsrätt och medbestämmande i lagstiftning äro historiskt givna, nödvändiga grundvalar” för svenskt statsskick. SNU vill också att ”kommunernas självbestämmanderätt måste försvaras och befästas.” Programmet ser ett starkt och blomstrande näringsliv, byggt på enskild äganderätt och fritt från statstvång som ”en förutsättning för vårt lands välstånd och kulturella framåtskridande.” Man säger också att enskild företagsamhet och enskild äganderätt ”äro nödvändiga betingelser för ekonomiska och kulturella framsteg.”
Man kan nästan lägga ett kalkerpapper mellan 1934 års verklighetsbeskrivning och utopi från SNU 1934 och SD-ledaren Jimmie Åkessons tankar kring det ”moderna” folkhem hans parti vill skapa: ”Det Sverige jag vill se om tio år, det är ett tryggt, sammanhållet Sverige. Det är ett Sverige där segregation, utanförskap och splittring har ersatts av tillit, samhörighet och hemkänsla. Det är ett Sverige där vi känner trygghet … ett Sverige där vi medborgare kan lita på att samhället ställer upp – men också ett Sverige där vi medborgare fullgör vår del av samhällskontraktet … ett Sverige där man först gör sin plikt innan man kräver sin rätt.”
Förverkligandet av SNU:s dröm om en ”förening mellan frihet och statsauktoritet” slapp Sverige lyckligtvis uppleva. Däremot vet vi en hel del om SD:s strategi för att omforma samhället och medborgarna. Så långt man kan tolka innehållet hos Åkesson och i partiets riksdagsmotioner ska det ske genom en obligatorisk medborgarplikt. Samtliga medborgare ska utöver värn- eller civilplikt ”delta i samhällsnyttiga uppgifter”. Därmed får de – som det närmast anatomiskt uttrycks av Åkesson – ”uppleva deltagande i det som upprätthåller samhällskroppen”. Dessa plikter, som ska gälla ”livet igenom”, blir – tillsammans med ett antal kulturella ”kanon” som SD vill genomdriva – de medel SD vill använda för att komma bort från ”det splittrade, segregerade – själlösa – samhälle som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss. Vi bekämpar det … Låt dem hålla på. Det är helt naturligt att ett fallande höstlöv skräms av en tilltagande vind.”SD:s valmanifest från 2018 hävdar att familjen ”med sin omhändertaga
nde, kulturförmedlande och fostrande roll är samhällets viktigaste och mest grundläggande gemenskap. Starka och trygga familjer är en nödvändig förutsättning för ett harmoniskt samhälle.” Partiet ser kärnfamiljen – far, mor och barn – som ”den samlevnadsform med bäst förutsättningar att ge barn en stabil och trygg uppväxt.” I 2011 års principprogram ser SD som sin centrala uppgift att ”slå vakt om välfungerande och djupt rotade gemenskaper. Vid sidan av familjen är nationen enligt vår mening, det främsta exemplet på en sådan gemenskap”. Partiet ser ”nationen som den viktigaste, äldsta och mest naturliga mänskliga gemenskapen efter familjen” och ”definierar den svenska nationen i termer av lojalitet, gemensam identitet, gemensamt språk och gemensam kultur”. Allra bäst vore om ”så stor andel som möjligt av statens medborgare också har en svensk identitet”. SD tillskriver kulturen avgörande betydelse för nationens fortlevnad. Vissa kulturer är bättre än andra, och svensk kultur är ”i kraft av sin historia … överordnad” andra kulturer inom Sveriges gränser. Kristendomen ska ha en särställning och islams inflytande måste inskränkas.1934 behövdes enligt SNU en anpassning av det svenska folkstyret. SNU såg den ”ekonomiska liberalismen, som lätt utmynnar i allas krig mot alla, och marxismen, som utmynnar i klasskamp och klasshat” som de ”främsta hindren i nydaningsarbetet.” Nu behövdes ”en verklig folkgemenskap, grundad i en medveten nationell åskådning. Den enskildes önskemål måste därför bestämt underordnas hänsynen till samhällsintresset” (min kursivering). Riksdagen ”får icke regera”, utan den makten läggs i händerna på en ”fast, över parti- och särintressen stående regering … med makt och möjlighet att ingripa, så snart privat- eller klassegoism bliva en fara för nation och folk.”
Att sådan ”förnyelse” skulle innebära en övergång från pluralism och kamp mellan idéer till ett hegemoniskt tillstånd, där kulturell identitet avgör striden mellan ”vi” och ”dem”, det är ett för demokratin skrämmande framtidsperspektiv.När SD talar om statsskicket, så göms perioden av framstormande nationalkonservatism och dess verkningar undan. Det går helt enkelt inte att i klartext utveckla nationalkonservativa tankegångar mot bakgrund av historiens utveckling 1933-1945. Samtidigt är det med viss förvåning man finner att SD har en tämligen pragmatisk, närmast marknadsliberal inställning till den offentliga maktens fördelning: Genomförande och ansvar ska ligga där man uppnår största möjliga effekt per insatt skattekrona.
