Leif Eriksson Författare

Någon gång i framtiden. I Unionens nordliga hemisfär. Skattebetalarna har fått nog av återfallsförbrytarna. Politikerna har satt en prislapp på humanismen. På ett eller annat ställe måste en gräns gå. På andra sidan den gränsen väntar dödsstraffets renässans. BAKA annonserar efter punktmarkeraraspiranter. Eriksson sänder in en ansökan. Snöbollen börjar rulla.

Nästan överraskande för mig själv rivstartade jag nästa projekt så fort ”S.K.U.N.K.” var klar. ”Lorry Bar”, en humoristisk komedi från staden där jag arbetar, Hønefoss, skakades ut ur mina skjortärmar så lekande lätt att till och med en luttrad skriftställare som mig blev förundrad. Boken blev färdig sommaren 2014, och jag vet inte än vad jag ska göra med den, lite beroende på vad som händer med ”S.K.U.N.K.”Så fort jag var färdig med ”S.K.U.N.K.” våren 2013 kände jag att jag ville skriva något roligt. Jag hade observerat en del märkliga figurer i Hønefoss, staden där jag jobbar, och i sann John Steinbeck-anda började jag fantisera om de här snubbarna, satte ihop dem til ett gäng A-lagare på parkbänken. Och så började det hända saker, den ena mer dråplig än den andra. Lorry Bar finns i verkligheten, eller fanns rättare sagt, har fått nytt namn nu. Jag passerar där varje dag. Boken blir färdig sommaren 2014.

I likhet med Leif Erikssons debutbok Peugeot overdrive (2008) börjar denna bok med en man som kommit till vägs ände och vill påbörja ett helt nytt liv. Så han säger upp sig från jobbet som välbetald oljeplattformsarbetare för att utbilda sig till ”punktmarkerare”. Tidpunkten är ett antal decennier framåt i tiden då det tidigare ”humana samhället” fått nog av brottslighet och beslutat att även kriminella förvisso skall ha en andra chans, men efter den tredje brottsliga gärningen skall personen avrättas offentligt genom att man låter en laserstråle bränna sönder hjärnan. Blott brottslingar under 20 år skall få en fjärde chans genom att med hjälp av en punktmarkerare försöka återvända till ett samhälleligt sett anständigt liv. Denna teori om vedergällning och ”balans” är knappast ny, men i händerna på den habile skribenten Eriksson fungerar berättelsen trots allt. Men det är inte utan att man anar en stor portion av samhällskritik mellan raderna.HyssHalds första publicering skedde i december 2008. Romanen ”Peugeot Overdrive” spottades ut ur tryckpressarna på Caspersens Trykkeri i Vikersund. Releasepartyt arrangerades den tionde januari 2009, dagen före min femtioårsdag. Lagom till sommaren 2009 var den första lilla upplagan av ”Peugeot Overdrive” utsåld. En andra upplaga trycktes i min hemstad Strängnäs. Den är också på god väg att bli slutsåld.

Lagom till sommaren 2013 var ”S.K.U.N.K.” färdig. ”S.K.U.N.K.” påminner något om Punktmarkeraren tematiskt, men nu har den lilla medborgarens uppror mot det tungrodda samhället tagit ännu ett kliv in i det socialdemokratiska folkhemmet. ”S.K.U.N.K.” redigerades under hösten 2013 och har sedan dess varit klar för tryck. Men istället för att trycka upp boken på mitt eget förlag har jag försökt få kontrakt på ett som är större och har andra muskler när det gäller marknadsföring. Den processen är inte avslutad.

Berättelsen om Blommans, Dillets, Lattjos och Lill-Everts öden och äventyr i staden Stockholm en varm julidag 1994 skrevs 2003-2005. Handlingen kulminerar på en krog på Söder i Stockholm under Sveriges bronsmatch i fotboll mot Bulgarien 1994. Berättelsen är mycket viktig för mig feftersom den gjorde mig till författare. Jag lärde mig att skriva regelbundet, inte så mycket varje dag, men envist vidare vidare… Boken är ännu inte redigerad. Utgivning osäkert eftersom den inte är särskilt bra, ett nybörjarverk.

Historiepolisen (program från UR, 8:55 min) har anhållit en person som utger sig för att vara vikingen Leif Eriksson. Det finns starka misstankar om att den anhållne helt enkelt har stulit Leif Erikssons identitet. I förhöret berättar han bland annat om sitt liv och sin spännande upptäcktsresa till Nordamerika. Han tvingas också berätta allt han vet om vikingatiden och runstenar. Frågan är om den anhållne ljuger eller talar sanning?Leif Eriksson föddes på Island men växte upp på Grönland. Han var son till Erik Röde som blev förvisad från Island och reste västerut till Grönland. Erik Röde och hans familj var de första nordbor som slog sig ner på Grönland, som på den tiden hade ett mildare klimat. Det antas att de gav landet namnet Grönland för att locka dit fler människor från Island. Det lyckades och det bildades flera boplatser på Grönland.

Bland nordborna pratade man mycket om Bjarnes upptäckt och Leif Eriksson bestämde sig för att utforska landet västerut. Pappan, Erik Röde, hade tänkt följa med, men alldeles före avresan snubblade hans häst och han skadade sitt ena ben.Syftet med SO-rummet är att förenkla arbetet i skolan för elever och lärare, dels genom SO-rummets egna material i olika ämnen, dels genom att samla merparten av alla bra och fria SO-resurser som finns utspridda på Internet på ett och samma ställe. Målet med sajten är skapa inspiration, öka intresset och öka kunskaperna inom SO-ämnena.I de isländska sagorna berättas det om ännu flera resor till Vinland. Men ingen bosatte sig där för någon längre tid och många av de efterlämnade byggnaderna ödelades så småningom av urbefolkningen.Sommaren 989 seglade islänningen Bjarne Herjolfson västerut för att följa sin far som hade utvandrat till Grönland. I en våldsam storm fördes skeppet söderut och när vädret klarnade upp såg man ett landskap med skogar och kullar. Bjarne insåg att det inte kunde vara Grönland och de passerade fler skogsklädda kustområden och bergslandskap med snöklädda toppar innan Bjarne lade om kursen österut, och fyra dagar senare anlände de till Grönland. Unga Faktas trevliga sida om sjöfart, upptäckare och upptäcktsresor. Här berättas om Leif Eriksson, Henrik Sjöfararen, Vasco da Gama, Christofer Columbus, Ferdinand Magellan, James Cook och Roald Amundsen. Du kan också läsa om olika typer av segelfartyg och om hur livet var till sjöss. ”Vinland” var nordbornas benämning på det som idag är New Foundland på Nordamerikas östkust. Enligt de isländska sagorna besöktes området regelbundet av nordborna som bodde på Grönland.

Platsen för denna första koloni där Leif Eriksson och hans män övervintrade, var någonstans på öarna i nordost. Nutida utgrävningar anger Newfoundlands nordligaste udde som den troligaste platsen. Vid byn L` Ánse aux Meadows har arkeologerna funnit rester av en vikingaboplats från omkring år 1000.

Nästa område som nordborna besökte var Markland (Skogslandet). Förmodligen var det Nova Scotia, men vikingarna var ännu inte nöjda. Därför fortsatte de ytterligare en bit söderut och landsteg i ett område som Leif kallade för Vinland. Det var en plats med saftigt gräs och floder med lax och forell (enligt Snorres Heimskringla skulle Leif Eriksson ha upptäckt Vinland år 1000 och ha bott där tillsammans med 35 andra nordbor under ett år).Vi vill gärna att SO-rummet används som kunskapskälla, till exempel av elever och lärare i skolundervisningen. Det är därför fritt fram att använda webbplatsen som grund eller underlag för skolarbete. SO-rummets texter får skrivas ut och användas i skolan och för privat bruk, men uppge alltid källa! Det måste framgå tydligt vem som skrivit texten och varifrån materialet kommer (inkl. länk/ar). SO-rummets texter får däremot inte (utan tillstånd från oss) användas fritt som redaktionellt material på andra webbplatser utanför SO-rummet. Vi tycker såklart att det är kul om texterna kommer till så stor användning som möjligt så länge nyttjandet inte missbrukas. Kontakta oss om du har frågor. När vikingarna försökte tränga längre in i landet blev de anfallna av urbefolkningen som förföljde dem i kanoter. Dessa urinvånare var avkomlingar till Nordamerikas ursprungliga invånare vilka hade kommit över Berings sund för ca 20 000 år sedan. Först anlände de till ett område som de kallade för Helluland, vilket betyder de flata klippornas land. Forskarna tror att Leif kom till våra dagars New Foundland på Kanadas östkust.

För bildmaterialet på SO-rummet gäller i allmänhet olika typer av licenser. Många av bilderna är upphovsrättsskyddade medan andra har Creative Commons-licenser eller andra liknande licenser. Några av bilderna är helt fria att använda. Om du vill bruka en bild i eget syfte, så måste du själv ta reda på om bilden är fri att använda eller vilka villkor som gäller. Detta gör du genom att klicka på bildlänken som finns under de flesta bilderna. Om en bildlänk saknas är bilden i regel upphovsrättsskyddad och kan inte användas utanför SO-rummet.

Artikel i tidningen Populär Historia där du kan lära dig mer om vikingarnas upptäckt av Amerika. Berättelserna om vikingar som redan på 1000-talet for till Vinland finns nedtecknade redan i isländska sagor. Men först på senare år har det kommit handfasta bevis för en nordisk bosättning på den nordamerikanska kusten…

Att nordbor som första européer reste till Amerika cirka 500 år före Columbus är allmänt accepterat. 1960 påträffades en, troligen, västnordisk bosättning av Helge Ingstad på Newfoundlands norra udde (51° 36′ N, 55° 32′ V), även kallad L’Anse aux Meadows, där fyndet av en vikingatida ringnål var det mest uppseendeväckande, men också ben av husdjur och speciellt avfall, som daterats med hjälp av C14-metoden.Leif Eriksson (fornisländska: Leifr Eiríksson), även Leif den lyckosamme (fornisl. Leifr inn heppni), troligen född omkring 970 på Island, död omkring 1020, var en sjöfarare och upptäcktsresande från Grönland. Leif Eriksson var sannolikt den förste europé som landsteg i Nordamerika. Det ska ha skett omkring år 1000. Resan till Nordamerika skildras i Erik Rödes saga och i Grönlänningasagan. I den förstnämnda skildras sjöresan som ett resultat av att Leif hamnade ur kurs. I den sistnämnda framställs färden som en förberedd expedition.

Efter ankomsten till Grönland seglade Leif Eriksson sydväst och gick i land på Baffinön, av Leif kallat Helluland, landet av idel jöklar och sten/hällar. Längre söderut nådde han en skogig kust som han kallade Markland (dagens Labrador). Två dygn senare slog han vinterläger i ett grönt landskap, som han kallade Vinland (efter vildvinsrankor eller ordet vin som på fornnordiska kan betyda ’gräsmark’). Vinlands geografiska placering är omtvistad. Leif Eriksson återvände därefter till Grönland, troligen år 1000. Därefter övertog han gården Brattalid.Efter ett beslut i den amerikanska kongressen den 2 september 1964 har den nordiska invandringen till USA uppmärksammats med Leif Erikson Day, vilken infaller den 9 oktober.Enligt Grönlänningasagan nådde Bjarne Herjolfsson 986 Nordamerikas kust. Han landsteg dock aldrig utan återvände till Grönland. Senare sålde Herjolfsson sitt skepp till Leif Eriksson. Enligt Erik Rödes saga seglade Leif Eriksson till Norge 999, där han som hirdman kom att ingå i kretsen runt kung Olav Tryggvason. Leif Eriksson fick i uppdrag att införa kristendomen på Grönland, dit han återvände tillsammans med kristna präster.

Senare nådde Leif Erikssons bror Torvald fram till Nordamerika, men dödades av ”skrälingar”, nordbornas namn på ursprungsbefolkningen (troligen indianer). Enligt Erik Rödes saga seglade Torfinn Karlsämne i början av 1000-talet tillsammans med 160 män och några kvinnor västerut med tre skepp. De hade med sig boskap och andra förnödenheter och grundlade en bosättning i Nordamerika. Förutsättningarna var goda (bete, fiske, jord), men efter tre år av inre splittring, ringa kontakt med Norden och konflikter med urbefolkningen upphörde till slut bosättningen. Leif Eriksson var son till Erik Röde, den förste europé att upptäcka och namnge Grönland, och hans hustru Tjodhild (även kallad ”Torhild” i Hauksbók). De levde på den grönländska gården Brattalid, där de också lät bygga en egen kyrka. Fadern dömdes till tre års landsförvisning från Island när Leif Eriksson var elva år gammal. I början av 1960-talet hittade den norske polarforskaren Helge Ingstad lämningar efter vikingar på den nordligaste spetsen av Newfoundland, vid den lilla fiskebyn L’Anse aux Meadows. Bland annat hittade man en vikingatida ringförsedd bronsnål, en sländtrissa av täljsten. Med hjälp av kol 14-metoden kunde man se att bosättningen funnits här ungefär vid år 1000. Det är dock tveksamt om det var platsen för Leif Erikssons bosättning; i området finns inga vilda vinrankor eller några träd av någon nämnvärd storlek.Vinland upptäcktes av islänningar från Grönland. Äldsta vittnesbördet om Vinlands upptäckt lämnar Adam av Bremen, som omkring 1070 uppehöll sig hos konung Sven Estridsson i Danmark och några år därefter skrev sin bok om den bremenska kyrkans historia och de nordiska ländernas geografi, varav han uppräknade havets öar norr och väster om Norge och bland dessa Grönland och Vinland.

Flatöbokens version av Vinlands upptäckt skiljer sig från Hauksbokens i flera väsentliga delar. Flatöbokens berättelse är egentligen sammansatt av två småsagor ur en större saga. Dessa har sammanställts under namnet ”Grönlänningasagan” eller ”Grönlandssagan”. I denna är det inte Leif Eriksson, utan en i övrigt okänd person, Bjarne Herjolfsson, som först får Vinland i sikte. Detta sker 985 eller 986 då Bjarne under en resa från Island till Grönland blir driven mot väster under en storm. Han siktar då Amerikas fastland flera gånger, innan han når Grönland, men undersöker det aldrig närmare.Då reseberättelsens uppgifter om de tillryggalagda distanserna i flera fall är uppenbart felaktiga och kursriktningen ofta blott summariskt angiven, finns det stora svårigheter att närmare identifiera de besökta trakterna, särskilt åsikterna om Vinlands läge. Vid försöken att bestämma det höll man sig inte blott till sagornas naturskildringar, utan även till en dunkel uppgift i ”Flatöboken” om den kortaste dagens längd, genom vilket man trodde sig kunna bestämma latituden. Men tolkningen var så osäker att, medan somliga bestämde latituden till 58° 26′ (norra Labrador), får andra den till 41° 24′ (kusten av Rhode Island).

Fridtjof Nansen har gått så långt, att han velat frånkänna Vinlandssagan all trovärdighet. Men han ansåg antagligen, att de gamla nordborna känt den amerikanska kontinenten och alltså besökt densamma. Sagans ursprung ser han i den antika myten om ”Insulæ Fortunatæ” (De saligas öar), vilken, överflyttad till Norden och utsmyckats med drag ur den irländska sagokretsen om S:t Brendans ö. Berättelsen om Thorfinn Karlsefnis resa skulle således vara en roman, vars sannolikhetsprägel hade sin grund blott i den isländska litteraturens realistiska framställningskonst. Nansens mening torde dock inte ha vunnit många anhängare.Professor G. Storm, vars behandling av Vinlandsfrågan varit grundläggande för den senare forskningen, tillägger ”Hauksbokens” berättelse obetingad auktoritet framför ”Flatöbokens”, den hittills allmännast följda källan, anser på grund av naturskildringarna och uppgifterna om de seglade avstånden, att Helluland är Labradors nordöstkust, att Markland är Newfoundland och att man inte kan förlägga Vinland längre söderut än södra delen av Nova Scotia, att Thorfinns vinterkvarter legat på sydöstra kusten av denna halvö, där vinrankan ännu växer vild och dalsänkorna är bevuxna med vilt ris. I Vinlands och Marklands ”skrälingar” är Storm mera benägen att se indianer av den då på Newfoundland och i Nova Scotia kringströvande Mi’kmaqstammen än inuiter.De isländska huvudberättelserna om Vinlands upptäckt och första bebyggelse finns i tre stora handskriftssamlingar: Flatöboken som innehåller Grönlänningasagan samt Hauksbok och Skalholtsboken som innehåller två versioner av Erik Rödes saga. Båda sagorna innehåller berättelser om Grönlands upptäckt och bebyggande. Vilka upphovsmännen var är okänt, man vet bara att de troligen skrev ned berättelserna 1230–1270.På 1950-talet dök den omdiskuterade Vinlandskartan upp. Det är en karta över den gamla världen med Vinland inritad som en ö, belägen sydväst om Grönland och delad i tre delar av inskjutande vikar. Kartan daterades först till cirka 1440. Senare har dess äkthet ifrågasatts.Först sexton år därefter företogs en verklig upptäcktsresa av Leif Eriksson, son till Erik Röde. Han finner och namnger samma Helluland och Markland som Thorfinn, men hans Vinland har ett helt annat läge än det, som skildras i ”Hauksboken”. Man får närmast intrycket av en kust mot norr, som har lång utsträckning i öster och väster och flera fjordar ingående mot söder, så att man måste starkt våldföra skildringen för att kunna identifiera denna ortbeskrivningen med kusterna av Nordamerika. Det påstås också att Helluland är utrustad med stora glaciärer (som bekant finns det inget land i Nordamerika söder om Grönland, som har sådana) och att klimatet i Vinland är så tropiskt, att där om vintern inte kom frost och gräset inte vissnade. Ett skepp med Thorhall Veideman bestämde sig att segla åt norr, men de drev på grund av västanvinden ut till havs till Irland, där han och hans folk gjordes till slavar. Thorfinn och de övriga seglade däremot söderut och hittade vid en flodmynning ett ställe, som fick namnet Hóp. Man bestämde sig för att stanna på platsen och började hugga timmer och bygga hus. Enligt sagan växte det vilda vindruvor lite överallt och det fanns självsått vete i låglänt mark. Vindruvorna kan ha varit vindruvor av arten Vitis riparia som ännu växer i Kanada. De stötte även på skrälingar, med vilka byteshandel inleddes om vintern. Dessa infödingar föreföll för nordborna ynkliga och skrala. De var enligt sagan ”små men av ondskefullt utseende och hade styggt hår på huvudet, stora ögon och breda kinder”. Det ”stygga håret” tycks ha betytt svart och strävt hår. En expedition utgick i följande år (1001) med 20 man under ledning av Leifs bror Thorstein och den gamle Erik Röde själv. Denna expedition misslyckades till följd av motvind, men våren 1003 företogs en ny expedition med tre fartyg och 140 mans besättning jämte några kvinnor under Thorfinn Karlsefni (Torfinn Karlsämne)s ledning. Då man, om landet visade sig därtill tjänligt, ämnade där anlägga ett fast nybygge, medtogs även kreatur. Styrande mot söder kommer de till ett land, fullt av stora stenhällar, ofta 12 alnar breda, där fjällrävarna var talrika; detta land kallade de Helluland. Efter ytterligare två dagsresor mot söder och sydost kommer de till ett annat land, som var skogbevuxet och som de därför kallade Markland (skogsland). En i närheten belägen ö, på vilken en isbjörn dödades, kallades Björnö.Leif reser hem redan följande år, men efter honom företas, enligt ”Flatöboken”, inte mindre än tre olika färder till Vinland, först en året därpå under Thorvald Eriksson då man bland annat träffade på skrälingar, därefter en misslyckad sjöresa av Thorstein, samt en av Thorfinn och slutligen en av Erik Rödes dotter Freydis – alla bekanta personer från ”Hauksboken”.

Isländska sagor omnämner inget senare kolonisationsförsök i Vinland efter Thorfinns, däremot berättar isländska annaler för 1121, att Grönlands förste biskop, Erik Gnupsson, ”sökte Vinland”, och för 1347, att ett litet grönländskt fartyg, som varit i Markland, av stormen drivits till Island. Sedan detta år omtalas Vinland inte mer, och i de följande århundraden synes hela traditionen därom vara utdöd på Island liksom i den övriga Norden.

Även den äldste isländske historieskrivaren, Are Frode, som skrev sin Isländingaboken omkring 1120–1130, berättar i förbigående om Vinlands upptäckt. Som källa hade han sin farbroder, Thorkel Gellisson, som i sina unga dagar, omkring 1060–1070, hade uppehållit sig på Grönland. Där hade han samlat underrättelser om upptäckterna, bland annat från en gammal man, som själv följt med Erik Röde från Island 985 och således hade upplevt Leif Erikssons hemkomst från Vinland. Från Are Frode härstammar – direkt eller genom lån – alla äldre isländska berättelser om Vinlands upptäckt.Erik Rödes saga handlar om dennes upptäckt av Grönland och bosättning där och därefter om hans son Leifs resa från Grönland 999 till Norge, där han av Olav Tryggvason blev undervisad i kristendomen och med sina män döpt samt följande år återsänd med en präst för att på Grönland verka för kristendomens införande. På hemfärden blev han driven ur sin kurs, som antagligen togs mellan Färöarna och Shetlandsöarna, och drev länge omkring på havet, tills han träffade på land, vars tillvaro han förut inte kände till, med självsådda vetefält och vinrankor och sådana träd, som kallas masur, några så stora, att de kunde begagnas till byggnadsvirke. Med prov på vad han funnit kom han samma höst hem till Grönland, där det nu blev mycket tal om, att det nya landet borde närmare undersökas.

De seglade in i ett sund med västlig kurs. De fann att det snabbt blev ebb och skeppet stod på grund strax utanför en åmynning. När det blev flod så tog de skeppet och styrde in i ån och vidare in i en sjö. De bestämde sig för att slå läger där för vintern och bygga stora hus. I sjön fanns gott om lax och det kom ingen frost på vintern. Vindruvorna upptäcks av en besättningsman med tyskt ursprung, Tyrkir. Han hittade vindruvorna, dessa kände han igen från sin barndom. Under vintern samlade man in vindruvor, högg vinrankor och fällde timmer.Sedan seglade vikingarna längre mot söder och stötte på ett land, där de vid en udde funnit en bit av en köl (möjligen tillhörande något av de skepp, som förliste för Erik Röde, då han 985 seglade från Island till Grönland), denna udde fick namnet Kjalarnäs, kölnäset. Därpå seglade de, alltjämt med landet om styrbord, längs en sandig kust till en mera inskuren kust, där de lade till i ”Straumsfjorden” och övervintrade på en ö som fick namnet Strömsö. Det här är en förkortad version av artikeln om Leif Eriksson. Läs mer och få tillgång till alla funktioner genom att använda ditt bibliotekskort, logga in eller starta abonnemang. Sören Olsson är författaren bakom succéerna Sune och Bert. Han har även skrivit manus till filmatiseringarna av böckerna. Luna och superkraften är hans nya satsning.Leif Eriksson & Martin Svensson har tillsammans skrivit flera bästsäljande och kritikerrosade självbiografier åt både svenska och utländska personligheter. Martin har dessutom tidigare skrivit den populära barnboksserien om Julius.

I slutet av 700-talet konstruerade de skandinaviska hantverkarna en ny, överlägsen fartygstyp som var helt olik de flatbottnade skepp som vikingarna tidigare färdats i längs kusterna. Den nya skeppstypen öppnade världshaven.Vikingarnas första möte med Nordamerika skedde av en tillfällighet. Sent på hösten 986 återvände islänningen Bjarne Herjolfsson hem till den väl etablerade kolonin på Island med skeppet fullt av varor från Norge.

Tack vare släktbandet fick han låna Leifs gamla skepp och dessutom slå sig ned och övervintra i Leifsbúdir. Men han måste samtidigt avlägga ett högtidligt löfte om att inte göra ägaranspråk på någonting – så starka var inte­ familjebanden!Det handlade ju om stora pengar i handeln med hornen. ”Man kan köpa en halv stad för priset av ett välbehållet enhörningshorn”, påstods det i Europa under sen vikingatid.

I Grönlandssagan skildras sex olika resor och Thorvald Erikssons ödesdigra möte med indianerna inträffade på den tredje. Thorvald Eriksson gjorde troligen sin resa åren 1002 och 1003.”Jag tycker fortfarande att detta är ett vackert land att jag vill bosätta mig här. Jag vill inte skaffa mig fler fiender genom denna strid”, utbrast Thorvald. Han beordrade sina män till defensiv kamp. Trots det miste flera indianer och ett par vikingar livet.

Som vanligt tänkte han först besöka sin far men fick veta att fadern samma­ sommar hade rest till Grönland för att ansluta sig till Erik Röde. De första vikingarna hade rest dit åtta år tidigare och nu präglades södra delen av Grönlands västkust av stor tillväxt.Vikingarna förlorade gradvis kontakten med sina gamla hemländer. De betraktade i allt större grad danska makthavare och olika norska kungar som giriga utsugare som inte gjorde annat än att kräva in skatter.

Vikingarna använde provianten under sina långa sjöresor och började senare sälja den i Europa. Pemmikan var länge populärt bland upptäcktsresande. Bl.a. Roald Amundsen hade pemmikan med sig under kapplöpningen mot Sydpolen åren 1910–12.På vägen hem till Grönland räddade Leif femton andra vikingar vars skepp hade gått på grund. Räddningsoperationen gav honom det senare världsberömda tillnamnet. Leif Eriksson blev känd som vikingen Leif den lyckosamme.

Här kunde båtar på resa lägga till och få skador reparerade på varvet som hade både smedja och snickarverkstad. Vikingarna kunde även övervintra i liknande stora sovsalar om man inte hann ta sig över havet innan vinterstormarna satte in.

Berättelsen låter oss också komma nära den legendariske norske krigarkungen Harald Hårdråde (Leo Suter) och Danmarks Knut den store (Bradley Freegard), härskaren över det mäktiga nordsjöimperiet.

Livet på Grönland var bra – så gott att arkeologerna har upptäckt att grönlandsvikingarna blev i genomsnitt två centimeter längre än vikingarna i Skandinavien.

Inne i viken låg några småbåtar uppdragna på stranden. De låg uppochned och bredvid dem hade åtta män lagt sig ned. Thorvald såg att det var sovande ”skrälingar”. Ordet betydde vildar eller främlingar – vikingarna använde det bland annat om inuiterna på Grönland.

Leif hade lärt sig byggtekniken på Island. Han kallade sin nya boplats Leifsbúdir, ”Leifs bodar”. Namnet visade att bosättningen var provisorisk men Leif och hans män stannade kvar under hela vintern och reste inte hem till Grönland förrän till våren.

Och när man nu kunde sätta masten direkt på kölen i stället för att ramen skulle bära den, kunde man montera en högre mast som klarade ett betydligt större segel. Det ökade skeppets manöverduglighet.

Den gröna kusten, som vikingarna kallade Vinland, gled långsamt förbi och männen visste att när landskapet längre norrut övergick till klippig kust med djupa­ skogar bakom, var det dags att sätt kurs ut över havet – över till Grönland som de kommit ifrån…. hette egentligen Leif Eriksson och var son till Erik Röde som grundade kolonin på Grönland. Leif fick sitt tillnamn när han var på väg hem från Amerika och räddade några skeppsbrutna. Fram tills dess hade stommen i fartyget varit en ram som kläddes med trä eller skinn. De skandinaviska skeppsbyggarna kom på att båten i stället kunde byggas upp kring en köl som bestod av ett enda långt trä­stycke. Platsen är den enda vikingaboplats som arkeologerna har lokaliserat i Nordamerika. Även om det varken är tal om någon stad eller en borg kan vi få en god uppfattning om vikingarnas resor.Bjarne gjorde bara ett kort uppehåll. Enligt sagan gick han inte ens i land och när han så småningom kom tillbaka till Grönland väckte hans upptäckt sensation.

Thorvald och hans besättning om 30 man hade ägnat både denna och föregående sommar åt att utforska landet kring Leifsbúdir, den lilla vikingaboplatsen vid kusten.Leif kom snart till ett land som han kallade Helluland. Namnet betyder ”Landet med de stora stenhällarna”, en beskrivning som stämmer med kusten på det vi i dag kallar Baffinön. Härifrån seglade han söderut till den kust med stora skogar som Bjarne hade sett.På ett näs vid en vik reste Leif ett antal så kallade bodar. Det var de resande vikingarnas provisoriska bostäder; små stugor med torv- eller stenväggar och med tak av grenar och torv.Gudrid kunde berätta om alla strapatsrika resor. Även om vikingarnas skepp var de bästa på sin tid gick många av dem till botten under de långa resorna över havet.

Belugavalen hade även en lite speciell egenskap som gjorde den till ett attraktivt mål: Den sjönk inte när den dog utan flöt vid ytan. Det var alltså relativt enkelt för vikingarna att bogsera hem valen till land där den kunde styckas.Ordet vín (uttalat med långt i) betydde förvisso vindruva, men vin (med kort i) på vikingarnas språk betecknade de stora, vidsträckta ängar som Leif lika väl kan ha beskrivit.

Männen satt tätt hopträngda och den öppna båtens låga reling gav inte mycket till skydd mot det stundom rasande havet. Alla blev genomvåta av havsvatten och en isande vind blåste över skeppet.Indianerna bytte till sig vävda tyger och mjölkprodukter och när Karlsefni efter en övervintring i Leifsbúdir lämnade Vinland var hans skepp tungt lastat med nordamerikanska skinn och pälsar som ingen i Europa kände till. Han fortsatte direkt till Norge där han sålde de exotiska varorna för en för­mögenhet.

När de europeiska nybyggarna kom till Nordamerika ett par hundra år senare dog mängder av india­ner av den tuberkulos som européerna hade med sig. Sjukdomen var naturligtvis livshotande även för européerna men inte i samma utsträckning som för indianerna.

Sju av dem höggs ned snabbt men den åttonde lycka­des komma undan, sätta sin kanot i vattnet och paddla med en rasande fart till en stor boplats som vikingarna kunde­ se längre in i viken. De mest hårdföra slog sig ned på Ellesmereön, den nordligaste av Canadas öar. Platsen är en så kallad arktisk öken med en årsnederbörd mind­re än fem millimeter – mindre än i Sahara. Den snö som faller blåser snabbt bort i den hårda vinden. Allt timmer skeppades nu från Norge via Skottland, Färöarna och Island – en lång och farlig resa. Det nya landet måste emellertid ligga ganska nära för Bjarne hade klarat överfarten på fyra dagar.

Det första var att hämta extra förnödenheter i Skandinavien och Europa, vilket de också gjorde när de reste dit för att sälja sina varor. Men resan var lång och farlig. En annan möjlighet var att hämta det de behövde i Vinland.Här kunde omkring 200 personer bo och utgrävningar visar att bosättningen användes från år 1000 och cirka 25 år framåt. Forskarna menar att boplatsen dels gav tillfälligt husrum men att det också var ett slags servicestation för vikingaskepp. Därför framstod resan till Vinland inte som alltför avskräckande när de väl hade kommit till Grönland. Men sjövägen vidare västerut bjöd också på utmaningar. Fynd gjorda i L’Anse aux Meadows visar att skepp som kommit dit har behövt repareras. Enligt forskarna har texterna en kärna av historisk sanning men de är samtidigt en färgstark, ofullständig version av historien. Sagorna är dock en ovärderlig källa till eftervärldens kunskaper om vikingarnas utforskningar av Nordamerika.Det hade varit två fina­ somrar och den milda vintern hade inte medfört samma svårigheter som klimatet hemma på den grönländska västkusten. Thorvald var glad och nöjd.

Nya bosättningar var därför syftet med resan när Thorfinn Karlsefni gav sig iväg i början av 1000-talet. Han hade gift sig med Gudrid, änka efter Leif den lyckosammes lillebror.De är mindre, drygt fem meter, och simmar tätt intill kusten där de lever av småfisk. Belugavalarna skrämdes inte heller bort av vikingarnas småbåtar och därför kunde de komma alldeles intill valarna.

För en grupp inuiter på den kanadensiska Victoriaön blev det en årlig tradition att göra den hundra km långa resan till floden Coppermine River. Här fann de ren koppar som de tog hem utan att behöva bearbeta den.Förmodligen hade de irrat omkring i dimman i ett par veckor innan det åter blev klart väder. De insåg då att de var alldeles för långt söderut. De hade seglat söder om Grönland och befann sig nu vid en okänd kust med stora skogar.

Flera år senare, efter att Karlsefni dött på Island som en burgen man, reste änkan Gudrid till Rom och berättade hela historien för påven. Redan då fick alltså Vatikanen veta att vikingarna upptäckt ett okänt land.Knarren hade vanligtvis 20 besättningsmän samt förnödenheter och husdjur ombord. Med sina 40–50 fot var knarren knappt hälften så lång som långskeppet. När angriparna drog sig tillbaka var Thorvald Eriksson dödligt sårad av en pil i armhålan. Senare på dagen uppfyllde vikingarna hans önskan om att bli begravd på platsen, och därefter satte de kurs hemåt mot Grönland. Narvalarna var svåra att fånga, de var mer skygga än beluga­valarna och levde långt ute till havs. Det blev alltså betydligt längre väg att bogsera in den döda valen till land.Thorvald Eriksson hade fortfarande ingen större brådska. Tillsammans med sina män gick han upp på en ås och talade om att grunda en permanent vikinga­koloni på platsen. Under tiden hade beväpnade män närmat sig i flera båtar. De kastade sig nu över vikingarna.

På kölen fäste de spant och i stället för att bara klä dem monterade de långa brädor lite omlott längs hela farygets längd. Skeppsbyggarna hade uppfunnit det klinkbyggda fartyget.

Trots sina strävanden att få ut det bästa av den barska nordamerikanska kontinenten försvann vikingabosättningarna så småningom. Forskarna söker fort­farande efter en förklaring till vad det kan bero på och flera faktorer kan ha varit avgörande.Det fanns naturligtvis gott om plats för ännu fler på den enorma ön, men 5000 munnar var precis så många som det grönländska jordbruket förmådde mätta. Därför hade vikingarna två alternativ.

Många kritiserade honom dock för att han inte utforskat det nya landet mer noggrant för om berättelsen om de stora skogarna var sann kunde det innebära lösningen på ett av de grönländska koloniernas största problem: bristen på trä.Den var kortare och bredare och låg därför mer stabilt vid besvärlig sjögång. När vikingarna seglade över Atlanten färdades de nästan alltid i denna fartygstyp. Ja tack, jag vill gärna få mejl från Världens Historia (som ges ut av Bonnier Publications International AS), med artiklar, erbjudanden, tävlingar, m.m. Läs mer. Jag kan avregistrera mig när som helst via länken i mejlet. Läs personuppgiftspolicyn här. En av dem dödades vid det första mötet och när de senare återvände, beväpnade och i stort antal, råmade Karlsefnis stora tjur. Indianerna blev livrädda och gav upp alla­ tankar på krig – åtminstone om man ska tro vad som står i sagan. Spår efter vikingar har även hittats på andra platser i Nordamerika. Små grupper av vikingar byggde till exempel boplatser längst in i Hudson Bay i det arktiska Canada. Detta innebar minskad risk för förlisning eftersom en lång köl knäcktes lättare vid grundstötning. Kölen var vikingaskeppets styrka och samtidigt dess svaghet – om kölen knäcktes var skeppet dödsdömt.

De enda som klarade sig undan den smittsamma sjukdomen var Narragansett-indianerna. De var uppenbarligen ­lika immuna mot tuberkulosen som de nyanlända européerna.Innan vikingarna kom till Vinland kände ingen norr om våra tiders ­Mexiko till hur man smälter metall. Men med vikingarna dök små ugnar upp på ursprungsbefolkningens boplatser.

Forskarna känner inte till om vikingarna övervintrade på Ellesmereön. Avståndet över sundet till den grönländska kusten är bara 35 kilometer och därifrån kunde de segla vidare ned till kolonierna längre ­söderut.Det gjorde han också, och med tanke på sin egen säkerhet byggde han en palissad kring boplatsen som av strategiska skäl låg ytterst på ett näs i stället för inne i viken. Traktens indianer kom nyfiket närmare.

Förutom de resor som nämns i sagorna har många andra skepp troligen också seglat över havet. Redan på den här tiden fanns det nämligen en stor längtan i de grönländska kolonierna om att komma vidare ut i världen.

Arkeologiska fynd visar att ­vikingarna lärde dem att härda metallen genom att långsamt hetta upp den. Man har även hittat smidda spjutspetsar och koppar-jaktknivar i Nordamerika.Under medeltiden hände dock något med det gemensamma språket. De långvariga krigen mellan Danmark och Sverige ledde till att länderna långsamt började skapa egna identiteter. Att dagens svenskar inte skulle kunna prata med en viking betyder inte att språken saknar samband. Utöver många gamla ortsnamn och substantiv som spjut, svärd och sköld finns faktiskt själva ryggraden i språket kvar. Orden och, i, att, en, som, det är, av, den, på, för, med, de, till, har, inte, ett och om, lät ungefär likadana på vikingarnas tid. -En islänning skulle däremot förstå det mesta, även om många ord som vikingarna använde inte finns kvar i dag. Men om en viking återuppstod och till exempel sade att han var hungrig eller att han hade haft det för jäkligt så skulle en islänning förstå det utan problem.-Skillnaderna som vi nu upplever som besvärande, till exempel att svenskar inte förstår danskar, beror på utvecklingen under medeltiden och nyare tid. Tidigare bör de snarare ha varit som mellan de svenska dialekterna i dag, inte större än till exempel mellan uppländska och västgötska.Det har skrivits många böcker om vikingarna, ändå inte så många som man kunde tro med tanke på det stora internationella intresset för den delen av Nordens historia. Kulturen, religionen, resorna och vapnen är väl beskrivna men språket, bortsett från runorna, har av någon anledning inte lockat forskarna särskilt mycket.