Noaks Ark Film

Att kalla filmen för ett ”spectacle of the ages” är inte ett ointressant påstående i efterhand. Noaks ark står på många sätt i en fascinerande filmhistorisk fyrvägskorsning. Det är både en stumfilm och en talfilm. Den är både ruskigt gammalmodig och högteknologisk. Dess nationalistiska och ”skräck-evangelistiska” budskap tycks arkaiskt idag, men det har egentligen levt kvar i Hollywood-filmer, bara på slugare och mer subtila sätt.

De där två kompisarna, Travis och Al, hamnar därefter i en kortvarig dispyt. Travis – spelad av George O’Brien, som året innan hade huvudrollen i Murnaus mästerverk Soluppgång – är en dandy som är glad att slippa kriget, men hans robusta kompis Al (Guinn ’Big Boy’ Williams) är en taxichaffis som tycker det är varje amerikans skyldighet att gå ut och dö för sitt land. Och när Travis ser Al i militärmundering är han så till sig av patriotism och skam att han förstås måste värva sig också.

Parallellerna fortlöper. Guds favoritvapen är blixtar från himlen. Ett fullproppat tåg råkar ut för en olycka, just som en elak ryss sagt att gud bara är påhitt. ”Akta dig så att Han inte blir arg!” menar en snäll gammal predikare, och just då kommer blixten från ovan, som gör att tåget rasar rakt ner från ett stup. Allt som sker är guds vilja – vi får även veta att första världskriget är syndafloden i repris.Män var i allmänhet mer gosiga med varandra på den här tiden, men det är omöjligt att inte läsa scenen som oavsiktligt homoerotisk idag. Travis ser på Al med sådana glittrande ögon, medan Marie oroligt undrar vad som pågår här egentligen, att Brokeback Mountain (2005) utan överdrift gör sig påmind.

Noaks ark var en storfilm för sin tid – och till viss del lika imponerande idag – även om den inte bröt mycket ny mark rent tekniskt. Ett år som 1928 må låta avlägset, men även då hade Hollywood sedan länge lärt sig hur man strömlinjeformar produkter och sätter rumpor i säten. Korten som spelas här är säkra, och filmen är inte på något sätt nyskapande, om än väldigt storslagen; en tronföljare i Cabiria– eller, om man vill, Det flammande svärdet-traditionen. De filmerna gjordes på 1910-talet, så Noaks arks storögda och humorbefriade banalitet lär inte ha överraskat någon – filmen måste ha ansetts relativt omodern redan då. Samtidigt är det den typ av naiva banalitet vi måste inse är en tradition snarare än tidstecken, och den skiljer sig inte alls mycket från Mel Gibsons i Hacksaw Ridge (2016), till exempel. Det enda som skiljer är kanske nivån av storhetsvansinne. I Noaks ark utlovar den snälla gubben (filmens tydligen helt legitima profet) att gud nu, efter första världskriget, förbjudit alla krig! Så vi behöver inte oroa oss, liksom. Hade Hitler haft twitter hade han skrivit ”hold my beer”.

Orsaken till detta är en lång historia. Man använde ursprungligen Vitaphone, ett snabbt föråldrat system som lade ljud (typiskt sett trafikmyller och folksorl) över bilderna – men innan premiären tyckte Warner Bros att ljudfilmen fått ett sådant genombrott (detta alltså redan 1928) att de beordrade nya ljudscener. Det gör att figurerna pratar ibland och ibland inte. Vissa ljudscener spelades in utan att användas, och vissa har av tidens orättvisa slump försvunnit. Filmen man kan se idag är helt begriplig och går oftast runt 108 minuter – men premiärlängden var 135.Det är svårt att inte skratta åt de banala dialogerna – både de som talas och de som står på titelkorten – men å andra sidan måste många ha gjort det redan 1928. Det är smått otänkbart att en film som Dreyers En kvinnas martyrium kom samma år, eller att Ernest Hemingway hade kunnat knalla ner till biografen och se den här filmen medan han skrev ”Farväl till vapnen”.

Andra halvan av filmen är alltså, högst oproblematiskt, ett återberättande av Noaks ark – samma skådespelare gestaltar nu de bibliska figurerna, vilket alltså inte var så ovanligt och rentav en halvt bortglömd tradition vid tiden Trollkarlen från Oz (1939) kom, filmen som de flesta förmodligen relaterar till den här typen av magisk drömteater.

Hursomhelst. Filmens struktur är i efterhand välbekant för sin tid. Praktiskt taget är det en sammanslagning av första världskriget-såpan och den kristna allegorin. Den förstnämnda – där de tre karaktärerna hamnar på sina varsina äventyr, separeras och återses – går igen framför allt från King Vidors omåttligt populära Den stora paraden (1925), medan den kristna allegorin går tillbaka till Griffith; De Mille hade för den delen redan dragit parallellen mellan Bibeln och den moderna tidens dekadens i sin första De tio budorden (1923).Så löd Warner Bros’ tagline för Noaks ark, som år 1928 var deras största filmproduktion någonsin. Än idag är finalen, där gud dränker världen och dess stackars syndare, upprörande stark. Två miljoner liter vatten gick åt, och inspelningen ledde till att man stiftade nya lagar om säkerhet på filminspelningar. Tre statister dog nämligen (!), ytterligare en fick amputera benet och mängder av människor fick ytterligare allvarligare skador. När huvudrollsinnehavaren Dolores Costello medvetslös åker rutschkana med huvudet före, nerför de dränkta trapporna i den onda kung Nefilims tempel, är man glad att hon inte bröt nacken utan bara blev svårt sjuk i lunginflammation. Hade hon dött hade vi inte fått någon Drew Barrymore – Costello var nämligen hennes mormor.

Noaks ark är en märklig film, ojämn och rörig men på sitt sätt underhållande – särskilt eftersom den bygger till en final som heter duga, med enorma scenbyggen och en verkligt dödsföraktande ”skildring” av en katastrof. Filmen regisserades av Michael Curtiz, ungraren som flydde till Hollywood 1926 och senare gjorde Casablanca (1942), där den där onda ryssen förvandlats till Conrad Veidts onda tysk. Tekniskt sett är filmen utmärkt, vilket kanske har att göra med varför den känns så lättillgänglig – särskilt imponerande är filmens jämnhet, med tanke på att den faktiskt växlar mellan att vara en stumfilm och ljudfilm.Men ändå. När jag såg filmen så märkte jag att jag gav den en märklig typ av respekt ju längre den pågick. Det finns något stort i att stå rakryggad medan hela (den moderna) världen skrattar åt en. Noaks ark är inte sofistikerad konst, men det är en film med själ – den tror på det den orerar om, och i all sin världsfrånvända sekterism så är den genuin. En bra film tar dig till en annan värld – en förljugen film försöker att lura dig. Jag tror att den här filmen är övertygad om att den talar sanning. Det är därför en upplevelse att se den.

Ty det är allvarliga saker, menar filmen, det här med våra moderna tiders förfall. Bror har vänt sig mot bror! Filmen ödslar ingen tid på subtilitet – en prolog gestaltar byggandet av Babels torn och parallellklipper oblygt till Wall Street, där börsmarknaden utmålas som vår tids motsvarighet. En absurd scen följer där en svindlad man skjuter ihjäl en börsmäklare bara för att han är dryg (samma scen i början av The Wolf of Wall Street hade gjort det till en mycket kortare film).

Filmens första akt är ganska knasig. Efter den där nära döden-tågolyckan blir unga Marie (Costello) räddad av två män, som därefter oproblematiskt knallar iväg till ett hus där de får mat och husrum. Hennes heder försvaras från den där elake gamle ryssen, som också smugit sig in, med alla sina elva händer. Det råkar vara så att de nu precis passerat gränsen till Frankrike – dagen efter bryter första världskriget ut och de är oavsiktliga turister.För att vara en så gudsfruktig berättelse är filmen dock tämligen lös i sin bibliska trogenhet. Medan den goda gamla gubben är Noa, och vännerna hans söner samt Costello en åtråvärd husfru så har den onda ryssen blivit en ond kung vid namn Nefilim, en slags ersättare till Ramses, för man har uppenbarligen behövt en slags egyptisk onding här. Hans tyranni, mer än folks generella uselhet, är vad gud verkar vilja utplåna från jorden.Samtidigt kan jag inte komma ifrån känslan av att filmen inte är mer banal än moderna filmer. Det är ju trots allt precis sådana här paralleller som passerar som kvalitetsmarkörer när man pratar om film idag – är det ”relevant”, har filmen ”något att säga” om aktuella och angelägna saker. Enda skillnaden är att Noaks ark är extremt didaktisk – du behöver liksom inte analysera vad den vill ha sagt. Den är här för att komma med paralleller, om det nu är paralleller vi vill ha.

QX Förlag AB är, sedan 1995, regnbågs-communityts egen röst med månadstidningen QX och nyhetstidningen qx.se som bevakar det samhälle vi lever i och den kultur och de människor vi bryr oss om. Qruiser.com är den digitala mötesplatsen och i QX Shop finns en mängd identitetsstärkande varor. Vi arrangerar i samarbete med andra aktörer regelbundet event där QX Gaygala utgör kronan på verket.

Lite stelt gjord – kanske för att den är byggd på en Broadway-pjäs – och inte lika bra som till exempel The Cat and the Canary som kom året senare, men den är helt klart sevärd för filmhistoriskt intresserade mysteriefans. Detta (eller nyinspelningen från 30-talet) var även filmen som inspirerade serietecknaren Bob Kane till att göra Batman – denna ”fladdermusman” har till och med en egen signal! Nyinspelad som The Bat Whispers (1930) och The Bat (1959).Tekniskt sett är detta en arvtagare till polisfilmen som vi känner den idag – allra tydligast inspirerad av Fritz Langs M – men även till vår tids gisslandraman. Mer oöverträffad är filmens intelligens och det tematiska nätet av sociala och psykologiska kontraster; Kurosawa börjar på toppen, bokstavligt talat, för att sedan arbeta sig nedåt i storstadens slumområden ner till dess gomorra av utslagna knarkare och ställer samtidigt upp flera paradoxala karaktärer och karaktärsdrag mot varandra. Allt som allt är det en förstklassig, banbrytande thriller som under ytan innehåller en fulländad social analys om hur samhällsstrukturer fungerar och drabbar alla invånare. Byggd på Ed McBain-boken “King’s Ransom” och nyinspelad fem gånger, första gången som “Inkaar” 1977, och har inspirerat flera andra filmer, inte minst Glenn Ford-thrillern Ransom (1956) som senare blev den mer populära remaken från 1996 med Mel Gibson.

[…] okej. Ni kanske minns att förra filmen – X-Men: First Class – utspelade sig på 60-talet och innefattade Xavier och Magneto som unga, då spelade av […] Förföriskt enkel och otippat fascinerande film som i realtid skildrar en ung kvinnas första dag på jobbet som room-service-personal på ett stort hotell. Hon har nyss fått reda på att hon är gravid, och mellan pauser försöker hon få tid över att slinka ut till caféet mittemot och meddela pojkvännen Remi (Benoît Magimel) att det är slut. Genom att filma fotogeniska Virginie Ledoyen oavbrutet håller doldis-regissören Jacquot fast i realismen oavbrutet och återskapar lika mycket den tidiga franska nya vågens fräschör och spontanitet som en alldeles egen, speciell atmosfär där vi hela tiden befinner oss i samma våg av tid som karaktärerna. En epilog bidrar till känslan av closure för huvudpersonen, vars frihet och självständighet filmen hyllar och fotot ibland tycks underdånigt till. En förbisedd liten pärla, detta. […] kvinnor (för ett verkligt förbisett örhänge från 90-talet, snoka reda på hans lilla pärla A Single Girl). Att filmatisera Octavie Mirbeaus roman från år 1900, vilket redan gjorts av Jean Renoir och […]Noaks ark är förstås intressant nu inför Noah – Aronofskys film ska tydligen ha ett uppenbart ”miljöbudskap”, och även Curtiz’ film vill koppla ihop berättelsen om syndafloden till en modern kontext – I det här fallet är det den moderna människans syndiga girighet, Wall Street-kapitalismen som lett till att ”bror vänt sig mot bror” och första världskriget förklaras här vara ett straff från gud!

Utmärkt, ruffig och vital gangsterfilm där Bob Hoskins, i sin genombrottsroll, spelar lowlife-filur som råkar vara den högsta gangstertuppen i London, men samtidigt som han ska fixa en avgörande affär med inflytelserika amerikaner börjar någon döda hans kompanjoner, lägga en bomb i hans mammas bil och göra hans tillvaro allmänt svettig. Desperat försöker han lista ut vem som är ute efter honom, men fienden tycks vara osynlig och kommer från höga, orubbliga höjder. En fenomenalt välsnickrad gangsterfilm med en tuff atmosfär, riktigt besk humor, undertoner av syrlig social kritik, och gott om bra skådespelare (Helen Mirren är i synnerhet bra som den svala-men-sensibla gangsterfrun) som gör allt för att man inte ska tänka på en del frågetecken i intrigen. Också helt oemotståndligt pulserande syntsoundtrack av Francis Monkman.Oväntat stabil 90-talsthriller där Hugh Grant spelar brittisk akutmottagarläkare i New York som under sin stressiga vardag noterar att en av hans patienter lider av något han inte känner till – patienten dör och försvinner spårlöst varpå han försöker luska ut mysteriet och når en Frankenstein-liknande komplott ledd av den väl ansedda seniorläkaren Gene Hackman. Den typ av högproducerade thriller som börjar spännande för att sedan bli mer och mer orealistisk och ibland löjlig – men ändå tappar filmen aldrig riktigt fotfästet så mycket som man skulle kunna tro, och en måhända torftig men likväl ambitiös tematik finns här om människovärde och priset för vetenskap. Samproducerad av Grants dåvarande fru Elizabeth Hurley, och en av de bättre spelfilmerna från Michael Apted, regissören till Up-dokumentärerna.

Såg denna för att jag ju måste se nästa film i sommar. First Class är en prequel i X-Men-serien om hur professor Xavier (James McAvoy) fick kännedom om mutanternas existens och så småningom kom att bilda sin skola för mutanter och fick en fiende i sin kamrat, senare den onda Magneto (Michael Fassbender). Denna serietidningsstory är rutinmässigt gjord men den uppbackas av fina skådespelare – Kevin Bacon spelar fånig skurk med många språk i vokabuläret, och han vägs upp av flera andra minst lika underhållande skådespelare (Jennifer Lawrence, inte minst). Tempot är tillräckligt högt – och nördvärdet är nog rätt stort om man sett de tidigare filmerna – för att den långa speltiden ska passera utan större problem, men dålig klippning och kontinuitet, opersonlig regi och tråkigt foto bidrar till att underhållningen kommer med en fadd, automatisk och burkigt kommersiell eftersmak.Det är inte en speciellt originell film, inte ens för sin tid. Den som sett sina stumfilmsklassiker känner igen krigs- och såpa-intrigen från King Vidors stilbildande Den stora paraden (1925), och Cecil B. DeMille gjorde samma koppling mellan Bibeln och den moderna tidens dekadens i sin första De tio budorden (1923). Men slutet innehåller hundratals statister, livsfarliga stunt-trick och säkert lika mycket vatten som James Camerons Titanic (1997) och man blir onekligen påmind om att stumfilmstiden är och förblir filmhistorians stora era, vad gäller riktigt episka ambitioner.

Briljant Kurosawa-film, en eklektisk genreöverskridande thriller och samtidigt en av de bästa filmer som någonsin gjorts om kapitalism. Toshiro Mifune spelar självsäker chef över skofabrik som satsar hela sin förmögenhet på en affär som gör honom till ägare av hela det stora skoföretaget – men allt vänds upp och ner över en kväll då hans chaufförs son kidnappas och han pressas till att betala lösensumman på 30 miljoner yen och ruinera sig själv. Intrigen fortsätter därefter handla om polisutredningen, ledd av den propre utredaren Tokura (Tatsuya Nakadai), och kidnapparen själv, en desillusionerad och desperat medicinstudent (Tsutomu Yamazaki) som skiter i allt.

Det här är väldigt obskyrt, och inte nog intressant för någon att kolla upp egentligen. Men jag såg den här filmen från början till slut utan att tröttna på den, så jag kan lika gärna nämna den här. Det är en tramskomedi från den nu bortglömda TV-komikern Don Knotts, vars komedier alltid handlade om hans hariga alterego som måste lära sig finna sitt mod i olika farliga miljöer – denna gång spelar han tandläkare som på ”1800-talet” åker till vilda västern för att “bekämpa oral orättvisa” men hamnar i händerna på bystig och bossig gunslinger (Barbara Rhoades) samt banditer och indianer m.m.Ärligt talat: Det är föråldrad men duglig underhållning med en och annan fint fånig stund, om än sänkt av typiska rasistiska indian- och asiat-karikatyrer (men det är Pat Morita, dvs en ung Mr. Miyagi, som spelar tokiga hjälpredan Wong).

Philip Seymour Hoffmans Oscarvinnande porträtt av Truman Capote är vad som gör denna film bra – Han går perfekt balansgång mellan seriefigursliknande nidbild och psykologisk trovärdighet medan han nasalt piper sig igenom denna i övrigt TV-filmsliknande film om hur Capote kom att skriva den legendariska boken “In Cold Blood” i vilken han stiftade en för honom plågsam bekantskap, eventuellt romantisk, med en av mördarna. Visst finns rätt intelligent tematik om kändisyta och vart gränserna går för konsten i denna film. Men det resulterar mest i antydningar, känslan är oengagerat sval och intrigen är rutinmässigt gjord. Men nu när Hoffman inte är med oss längre har denna film ändå en viss angelägenhet, på samma sätt som när George C. Scott spelade Patton till exempel.

Detta är den första filmloggen, där jag lägger upp ett litet urval av de mer intressanta filmer jag sett på sistone. En lite längre text för en film och resten i referatform – uppdelade i kategorierna ”fynd”, ”kult” och ”mainstream”. För skojs skull tänkte jag låta Filmloggen vara kort och koncis och utan vidare utläggningar. Eftersom det är mer subjektivt betygsätter jag i det mer personliga systemet 0-5.“Only phonies like it” sa Bogey om filmen och det kan vara en tidig, popkulturell hipster-film för såvida man inte gillar lama skämt med halvhjärtat skådespeleri (ungefär som om ingen bryr sig om att en film görs) är det svårt att inte bara se det som en mindre engagerad föregångare till Rat Pack-komedierna, filmer som En ding, ding, ding, ding värld och saker som Ocean’s Eleven i dag. […] – som förutom grötfantasyfilmen Stardust (2007) och den mediokra X-Men-filmen First Class ligger bakom den falliska syndromorgien Kick-Ass (2010) – är livrädd för att […] Det är en ojämn och rörig film men också storartad och för stumfilmsfans mycket sevärd. Storyn är – både i den moderna och bibliska berättelsen – en standard-sak om två soldatvänner och en kvinna i fara. Det är de stora effekterna som är sevärda här! Noaks ark var Warner Bros största satsning när det begav sig; den börjar med en fantastiskt iscensatt tågkrasch och på den vägen är det.Regissören Rouben Mamoulian är en sådan där typiskt bortglömd, intressant regissör som gjorde storbudgetfilmer i Hollywood som hade en helt annan nerv och djärvhet än många andra. Jekyll och Hyde har filmats i många olika versioner men ingen annan filmversion har fångat de existentiella, kanske direkt pessimistiska, nivåerna i Stevensons berättelse som denna, och ingen har för övrigt varit lika visuellt intressant. Detta är en något bortglömd pärla från sin tid, överskuggad av den mycket mer föråldrade versionen från 1941 med Spencer Tracy och Ingrid Bergman.

[…] huvudrollen ser vi Caleb Landry Jones som bland annat har varit med i Byzantium, Contraband och X-Men First Class. Han är enligt mig, tillsammans med Dane DeHaan, några av de mer intressanta manliga […] En av de mer obligatoriska monsterfilmerna man kan se – De ryckiga gamla stop motion-effekterna när denna radioaktiva dinosaurie, som forskare väckt till liv genom kärnvapentestningar uppe i Nordpolen, återanvänds fortfarande i allsköns kitsch- och meme-sammanhang. Filmen i sig är samma serietidningsstory, denna har bara äran att föregå många av de senare, inte minst första Godzilla. Denna kan sägas vara mindre personlig, trots Lee Van Cleef som korpral, men den är fortfarande ett stycke kultig underhållning som måste ses om man är ett fan av sånt här. Också i många avseenden en ”föråldrad” film (känns så komiskt att säga om en stumfilm). Ändå är Sappho en ganska raffig historia med dåtidens femme fatale Pola Negri i huvudrollen. Hon spelar titelfiguren med sedvanlig dramatisk utstrålning – Ett gammalt hederligt kvinnomonster som driver männen till vansinne. I det här fallet blir hon uppsökt av brodern till en som hamnat på dårhuset av hennes krafter… och han faller för henne också förstås. En romantisk intrig vävs av melodramatiskt fluff; det hela lämnar ett långt ifrån seriöst intryck, men om man är van vid formatet så är det en oväntat underhållande film. Den galna brodern spelas av Alfred Abel (från Metropolis) och han har ett utseende mot slutet av filmen (där finalen sker på operan – vart annars?) som är klassiskt tyskt galet.

Postapokalyptisk sci-fi om en trög kille (Don Johnson, några rynkor innan Miami Vice) som rör sig genom vildmarken med sin sura hund som enda sällskap – hunden han av någon anledning kan kommunicera telepatiskt med och som verkar vara betydligt mer skärpt än honom själv. Livets enda mål efter tredje världskriget är att hitta mat och sex. Istället råkar de på ett underjordiskt utopia där en kristen-konservativ diktatur (ledd av Jason Robards i helvit make-up) behöver hans säd för att befolka sig. Om du fortfarande hänger med så vet du nog om denna mycket 70-talsaktiga film är något för dig eller inte – Det finns mycket kul i den, men den saknar helt klart en mer stabil intrig, bär på en del passager av utfyllnad och har ett minst sagt smaklöst (!) slut som kommer att få de mest frisläppta att protestera. Byggd på novell av Harlan Ellison.

En av filmhistoriens mest berömda exempel på ett “intressant misslyckande”, en tramsig och rörig komedi som floppade när den kom och som sedan kom att bli en kultfilm som delade upp publiken i två läger och av vissa har kallats den första “camp-komedin”. Manus av John Huston och Truman Capote, men intrigen om ett gäng lustigkurrar och tjuvar som lurar varandra längsmed en färd från Italien till Afrika på jakt efter att lägga vantarna uranium-marker (ha… ha?) verkar snarast improviserad och det är tämligen långdraget och innehållslöst pratigt mellan varven.En stumfilm med ljud-delar, ur ljudfilmens gryning, via den snabbt föråldrade Vitaphone-ljudtekniken som lade dialog och musik över främst musikal, effekt- och sorl-scener. Regisserad av Michael Curtiz – som senare gjorde Casablanca – och med Drew Barrymores mormor Dolores Costello i huvudrollen.

Tiden har inte varit snäll mot denna idag fyrkantiga och styltiga melodram, men vad gör det när skådespelarensemblen är prima och Katherine Hepburn inte minst kliver ut i filmvärlden i sin debut och genombrottsroll. Hon saknar de mannerismer hon blev känd för men är fortfarande totalt vital och fotogenisk i rollen som ung dotter till man som rymt från mentalsjukhuset efter femton år och kommer hem till ett splittrat hem där hans fru ska gifta om sig. John Barrymore är gammaldags hokey som den galna pappan, och Billie Burke (den goda fén i Trollkarlen från Oz) är otroligt lidelsefull som den snälla frun – de är ju fina och så, men deras sentimentalitet bidrar till att filmen helt enkelt inte fungerar längre, eftersom den spelar på tabun och känslor som bara kunde kommuniceras i Hollywood på såhär enkla sätt på den tiden. Ändå en sevärd film för de specialintresserade och inte på något sätt dåligt gjord.

Verklighetsbaserat överlevnadsdrama om lite övermodig ung extremsportare (James Franco) som fastnade med armen under en stor sten inuti en ravin ute i vildmarken och spenderade en vecka där och överlevde bäst han kunde; han kom därifrån en kroppsdel kortare. En i grund och botten engagerande och fascinerande historia men den hade behövt lite mer realism och vildmarkskänsla som den rastlöse Danny Boyle förgör genom spattig klippning, onödig musik och allmän ”MTV-estetik”. Men Franco är bra i en karriäravgörande roll, och håller oss fångade i filmen, som kom att bli ett av årets (2010) mer otippat framgångsrika.Mysig och ganska typisk “främlingar i hus”-thriller; en subgenre som var vanlig under 20- och 30-talet som gick ut på att, tja, främlingar av en slump möttes i läskiga herrgårdar, varpå ett snårigt mysterium uppenbarade sig – Här är det en lömsk juveltjuv förklädd till fladdermus (”The Bat!”) som terroriserar en samling människor i en stor herrgård en kuslig natt; mysterieförfattarinnan Emily Fitzroy går i fronten, flankeras av ett dussin typiska karaktärer (kärleksparet, detektiven, doktorn, främlingen, butlern, osv) samt sin fega hjälpreda medan alla är misstänkta, parallella intriger finns och “fladdermusen” själv sprider ständig skräck i deras psyken.

Den bästa filmatiseringen jag sett av Robert Louis Stevensons bok om vetenskapsmannen Jekyll som skapar en dryck som kan släppa lös alter-egot Hyde som inte bara gör livet surt för honom utan även utmanar hans moralism och gör honom till hycklare; Jekyll ska gifta sig med nobel ung kvinna (Rose Hobart) men Hyde vill hellre kontinuerligt våldföra sig på en stackars prostituerad (Miriam Hopkins) som han “älskar”. Den melodramatiska dialogen i Jekyll-delarna är det enda föråldrade i denna tidiga ljudfilm men det är ovidkommande när det är fantastiskt filmskapande i övrigt; nästan varje scen innehåller någon överambitiös visuell idé – från POV-filmande till skuggspel, elegant klippning och skoningslöst gudsvredgad symbolik i scenografin. Nivån på sjaskigheterna är också ohyggligt obscena för sin tid – detta var innan Hollywoods censurlagar – och Hyde blir inte bara ett monster utan en fascinerande karaktär, än idag ganska omskakande att ha att göra med. Fredric March är fenomenal i huvudrollen och balanserar de två karaktärerna perfekt, helt oigenkännliga via make-up.

Att skapa kommunikation om barn och unga ställer större krav på byråer och produktionsbolag. Animerad film ger möjligheten att berätta om svåra saker utan att utsätta barn och unga för svåra inspelningssituationer, oavsett om det handlar om fiktion eller dokumentärt berättande.Projektet Vän med virus handlar om att underlätta samtal om hiv med barn, framförallt för de 130 barn som lever med hiv i Sverige idag. När Amphi frågade oss om vi ville vara med i projektet var svaret självklart: ja.

En enklare jämförelse av hur jordens undergång har skildrats förr och idag. Eleven jämför den gammaltestamentliga berättelsen om Noaks ark med filmen 2012.

Cookies (”kakor”) består av små textfiler. Dessa innehåller data som lagras på din enhet. För att kunna placera vissa typer av cookies behöver vi inhämta ditt samtycke. Vi på Yli-Luopa AB, orgnr. 559091-4239 använder oss av nedanstående slags cookies. Expandera de olika sektionerna för att läsa
mer.Drama, Äventyr. Två tvillingstäder, Sodom och Gomorrah, är i strid med varandra. På toppen av berget Topek blir Noak varnad av Gud och ombedd att ta sin familj och fly. Noak försöker att varna folket, men endast hans bäste vän Lot tar varningen på allvar och tillsammans ger de sig av. Några år senare instruerar Gud Noak att bygga en enorm båt som ska hålla för två exemplar av alla djurarter som finns på jorden. Gud tänker förstöra världen för att börja om på nytt och de enda som ska räddas är Noaks familj och djuren.Viktigt: Lägg endast till länkar som pekar på en specifik recension, ej startsidor, PDF:er eller videorecensioner. Lägg heller ej till TT-recensioner från mindre tidningar då det finns en risk att det blir dubbletter.

Underhållet av denna sajt är beroende av annonser och premiummedlemskap. Om du vill slippa annonser är du välkommen att teckna ett premiummedlemskap för 199:- per år.

BETALNING Vid betalning är det viktigt att det tydligt uppges användarnamnet på Tradera för att kunna härledas. Jag använder mig av Traderas automatiska vinnarmail där all betalningsinformation framgår.

Tanken att låta Gud fader av en mer eller mindre slumpmässig och ovidkommande anledning slå ner på stackars Evan och ålägga honom att bygga Noaks ark, låter ju inte helt fresh ens i teorin. Att kostymen byts mot en patriarkutstyrsel och Evans släta hy ersätts med galenmansskägg tillhör filmens mer sofistikerade inslag.