Ordföljd I Bisats

Bisats eller inbäddad sats är en sats som inte själv kan utgöra en mening, utan den är alltid underordnad till en huvudsats, en annan bisats eller en fras. Huvudsatser kan däremot utgöra självständiga meningar. I exemplet nedan visas vad som är huvudsats och bisats i meningen Jag tyckte att du skulle komma. Bisatsen är en del av huvudsatsen, och är här understruken.Samma subjunktioner som i komparativa bisatser uppträder i fraser, till exempel liksom en herdinna, Kaffet är svagt som aldrig förr, Hon är dummare än systern.

En konditional bisats (villkorsbisats) är en bisats som inleds med subjunktionerna om, ifall, såvida eller därest. Även längre fraser som för den händelse att förekommer. Exempel:

Kausala bisatser (tidsbisatser) fungerar som fria adverbial inom ramen för överordnad konstruktion. De har alltså samma funktion som – och är att betrakta som – orsaksadverbial. De hör till den större grupp av bisatser som kallas adverbiella.En koncessiv bisats, alternativt medgivande bisats, är ett adverbial som är fritt i förhållande till sin överordnade konstruktion och i svenskan inleds med enordssubjunktionerna fastän, ehuru, oaktat, änskönt, eller flerordsuttrycken trots att, om också, om än, även om.

En final bisats (avsiktsbisats) inleds oftast på svenska med subjunktionen för att, till exempel Vi slet ont för att du skulle få det bra. Synonymer är det mer bokliga på det att och fraser som i avsikt att, med syftet att. Om subjektet till de båda inblandade predikaten sammanfaller, ersätts oftast bisatsen med en infinitivfras, till exempel Jag har kommit för att stanna. En sådan fras betraktas ofta som en satsförkortning, dvs som deriverad. Såväl bisats som infinitivfras fungerar i förhållande till överordnad konstruktion som ett fritt adverbial, närmare bestämt avsiktsadverbial.I förhållande till överordnad konstruktion fungerar konditionala bisatser som fria adverbial, närmare bestämt villkorsadverbial. I konstruktioner med ordet villkor etc som predikativ finner man den konditionala bisatsen transformerad till subjekt: Villkoret för besöket var att jag lämnade hunden hemma. Även en imperativsats i parataktisk satsfogning kan ha betydelse av villkor, exempelvis Giv mig en fast punkt, och jag skall rubba hela världen!

Konditional satsfogning kan också vara asyndetisk, det vill säga sakna bindeord. I så fall har bisatsen formen av en frågesats, till exempel Kommer han (så) uteblir jag. I norskan kan en sådan bisats även vara efterställd: … spør du meg (enligt min åsikt). I ryskan används i stället en imperativsats som alltid uttrycker ett irrealt villkor, som Sluchis’ eto so mnoj, ja by provalilas’ skvoz’ zemlju (Om det skulle hända mig skulle jag sjunka genom jorden).I en konstruktion med orden avsikt eller syfte som predikativ kan man finna avsiktsbisatsen transformerad till subjekt: Syftet med undersökningen var att alla fakta skulle komma på bordet.

Ordet så kan flyttas upp i huvudsatsen vilket leder till att bisatsen (nu inledd med att) blir starkt styrd. Härvid kan så stå ensamt eller följas av ett adjektiv eller ett adverb, som i meningarnaDe båda förstnämnda typerna har gemensamma drag och slås därför ibland samman till en grupp, explikativa eller nominala bisatser. Interrogativa bisatser är en underavdelning till nominala bisatser. Attributiva bisatser kallas också determinativa; de viktigaste av dessa är de relativa bisatserna. För de adverbiella bisatserna finns en ytterligare semantisk indelning; vi skiljer på bl.a.temporala, kausala, komparativa, finala, konsekutiva, konditionala och koncessiva bisatser. I ovannämnda adverbiella bisatser används som regel subjunktioner, men det finns också sådana som betecknar plats eller riktning och inleds med relativa adverb, till exempel Bo var du vill!, Res vart du vill!

En bisats inleds ofta i svenska med antingen en underordnande konjunktion (kallas även subjunktion), (till exempel att, när, eftersom), ett relativpronomen (till exempel som, vilka, vars) eller ett interrogativt pronomen eller adverb (till exempel vem, vad, hur). Med ett gemensamt namn kan man kalla dessa bisatsinledare för ”bindeord”. Bindeordet kan vara utelämnat, till exempel kvinnan jag älskar.Kausala bisatser inleds i svenskan med subjunktioner som för (att), därför att, eftersom, då, emedan, alldenstund, enär. Även längre fraser som av den orsaken att, av den anledningen att hör hit.

I vissa statsfördrag och i vissa länders (dock inte svenska) lagar används ibland mycket långa bisatser som ett slags kommentarer eller motiveringar till dokumentets existens, men som inte har formell betydelse. Detta kallas preambel. Det kan till exempel stå:En konsekutiv bisats, eller följdbisats, inleds normalt med subjunktionen så att, exempelvis Ställ dig här så att du ser bättre! Samma betydelse kan återges med mer komplexa fraser som med följden att, med resultatet att, som i meningen Han flyttade sig till höger med resultatet att jag inte såg ett dugg av scenen. En följdbisats kan komma ganska nära en final bisats, till exempel Jag flyttade mig åt sidan för att hon skulle se bättre, och huvudsatsen i en konditional satsfogning, exempelvis Ställ dig här (= Om du ställer dig här) så ser du bättre. En konsekutiv betydelse kan också komma fram i en annan satstyp: Följden av att han flyttade sig till höger blev att jag inte såg ett dugg av scenen.

Här ser vi att negationen kommer före det finita verbet kommer i bisatsen att du inte kommer men efter det finita verbet i huvudsatsen Du kommer inte. En vanlig minnesregel för ordföljd i bisatser är ”biff-regeln”.En temporal bisats, eller tidsbisats, har funktion som tidsadverbial i den överordnade syntaktiska konstruktionen (ofta en huvudsats), till exempel Jag kommer när / så fort som / så ofta som jag kan. Bisatsen kan också inleda meningen: När / Så snart som han kommer går jag min väg. I det latinska exemplet Vixit, dum vixit, laetus (Han levde glad så länge han levde) befinner sig bisatsen inuti huvudsatsen.

Det finns satser som ser ut som bisatser, men som inte är en del i någon annan sats eller fras. En sådan sats är: Att du bara orkar! Trots att satsadverbialet bara står före det tempusböjda verbet orkar och trots att satsen inleds med en subjunktion, att är detta inte en bisats, just därför att den inte är en del av en annan sats eller fras.Komparativa bisatser, inledda med subjunktionen än, tjänstgör som – starkt styrda – jämförelseled vid komparativa adjektiv och adverb, till exempel Hon är dummare än jag trodde. I sådana konstruktioner används också den kopplade subjunktionen ju… desto, till exempel Ju förr du kommer, desto fortare blir vi färdiga.

En relativsats markeras normalt med höjda ögonbryn, uppdragna kinder och indragen haka. Satsen avslutas med en nickning. Se exemplet MAN HÄR IGÅR KOMMA-HIT IDAG (’mannen som var här i går kommer i dag’). Relativsatser har funktionen att ge information till mottagaren om vem eller vad som åsyftas, exempelvis vilken person man talar om. Relativsatsen HÄR I GÅR fungerar som bestämning till huvudordet MAN, och hjälper till att närmare beskriva vem som åsyftas. Hela relativsatsen fungerar som subjekt i huvudsatsen. Relativsatsen kan dock strykas och det som blir kvar blir då satsen MAN KOMMA-HIT IDAG.Objektsbisatsen är en underordnad sats som är objekt i satsen. Den tecknande markerar med en lätt huvudnickning att objektsbisatsen börjar, se exemplet PRO-1 TRO PAPPA LAGA MAT (’jag tror att pappa lagar mat’).En villkorsbisats inleds ofta med det bokstaverade tecknet OM@b. Den första satsen uttrycker villkoret och markeras med upphöjda ögonbryn och framåtböjt huvud, och avslutas med en nickning. Dessa markeringar upphör när bisatsen är slut, och i resten av den överordnade satsen uttrycks vilket resultatet blir om villkoret uppfylls. Se exemplet OM@b PRO-FLERTAL ÄTA TA-SLUT PRO-FLERTAL FÅ GODIS (’om ni har ätit upp maten får ni godis’).

En avsiktsbisats kan markeras med en subjunktion, tecknet AVSIKT. Bisatsen anger då avsikt. Se exemplet PAPPA TRÄNA AVSIKT VINNA TÄVLING (’pappa tränar för att vinna en tävling’).En orsaksbisats markeras med en subjunktion, tecknet ORSAK. Denna uttrycker satsernas relation till varandra. Se exemplet PRO-1 HEMMA ORSAK POSS-1 BARN SJUK (’jag stannar hemma för att mitt barn är sjuk’).Bisatser i svenskt teckenspråk kan signaleras med något tecken som fungerar som subjunktion och som binder ihop två satser, men de kan även uttryckas utan någon subjunktion, då med hjälp av icke-manuella signaler som markerar satsgränsen mellan huvudsats och bisats. Nedan ges exempel på olika bisatser i svenskt teckenspråk och hur de markeras. Det viktigaste behöver inte stå i huvudsatsen. Det kan lika gärna stå i bisatsen. Grammatiskt är bisatsen, som man säger, underordnad huvudsatsen. Logiskt kan det vara omvänt. Huvudsatsordföljd är mer rakt på sak. För det finns inget i resonemanget som säger att ”kan inte flytta till studentstäder” ska vara bisats. Det blir tydligt om vi stoppar in det lilla ordet ”de”: För att kunna visa innehållet behöver vi ditt godkännande. Om du inte fått möjlighet att godkänna kan det bero på ett tillfälligt fel hos oss eller att ett plugin till din webbläsare blockerar vår förfrågan. En tumregel är att om bisatsen innehåller ett påstående som tas för sant så går det bra med huvudsatsordföljd: ”Hon sa att det har inte regnat på en månad.” Men vad som är huvudsats och bisats behöver inte ha med logik eller innehåll att göra. Vi kan lätt göra huvudsatsen till bisats och bisatsen till huvudsats. ”En man som stod i hörnet såg trött ut.” Men om det är ett antagande eller en åsikt måste det vara bisatsordföljd: ”Hon tror att det inte kommer att regna på en månad.” Där hör ju troendet och icke-regnandet ihop.Den största skillnaden mellan huvudsats och bisats när det gäller ordföljd är att i bisats placeras bestämningsordet före första verbet, så kallat ”BIFF-regeln”:En bisats är en sats som inte kan stå ensam och bilda en grammatiskt korrekt och förståelig mening utan hjälp av andra satser – bisatsen är en del av huvudsatsen och säger något extra i meningen.En bisats börjar alltid med ett bindeord/bisatsord, en så kallad bisatsinledare. Några vanliga bisatsinledare är: att, om, som, eftersom, därför att, när, innan, medan, sedan, tills, trots att, fastän, för att, etc. Exempel:

Obs! Om bisatsen står före huvudsatsen blir denna del huvudsatsens fundament och då får huvudsatsen omvänd ordföljd (V+S), så att verbet kommer precis som vanligt på andra plats.

Kom ihåg att i huvudsats placeras vanligtvis bestämningsord som negationer (inte, ej) och adverb (t.ex. alltid, aldrig, kanske, redan) direkt efter första verbet medan i bisats placeras dessa ord mellan subjektet och det första verbet. Jämför t.ex.:Lägg märke till att bisatsens ordföljd är nästan identisk med huvudsatsens ordföljd (S+V+O). Subjektet kommer precis efter bisatsinledaren och står på så sätt först i bisatsen (rak ordföljd).

Det finns tre huvudsakliga ordföljder att rätta sig efter i det svenska språket: huvudsatsens traditionella ordföljd, huvudsatsens omvända ordföljd och bisatsens ordföljd.Bisatsens ordföljd är närapå identisk med huvudsatsens ordföljd (SVO). Den huvudsakliga skillnaden är att bestämningsordet placeras innan och inte efter verbet. En bisats inleds vanligtvis med ett bindeord eller liknande konstruktion.

Huvudsatsens omvända ordföljd behövs när meningen börjar med något annat än ett subjekt, till exempel med ett uttryck som beskriver en plats eller tid. I den omvända ordföljden byter subjektet och verbet plats (VSO).When a subordinate clause comes first in the sentence, then the main clause needs to have reversed word order. In other words: subordinate clause in place 1, verb in place 2, subject in place 3. The clause adverb (”satsadverbial”, like ”inte”) in the remaining main clause must come, as it is always the case in main clauses, after verb+subject.

The word order in a subordinate clause is always the same: bisatsinledare (subordinate clause-starter) + subjekt (subject) + satsadverb (clause adverb, like ”inte”) + verb.4. På plats 1 i en huvudsats har man OFTA subjekt. Men plats 1 är INTE BARA reserverad till huvudsatsens subjekt. På plats 1 kan man OCKSÅ ha information om tid (imorgon, nästa vecka, på sommaren, om tre år, när jag bodde i Manila…) eller plats (på jobbet, i Sverige, i Stockholm, hemma hos mig, här, i skolan…) i stället. Det betyder att plats 1 är UPPTAGEN… så subjektet MÅSTE i sådana fall ”flyttas” från plats 1 till plats 3, direkt efter det första verbet (varför det, då? jo, eftersom plats 2 ALLTID är reserverad till det första verbet – så, i och med att plats 1 är upptagen med tid/plats, och plats 2 är upptagen med det första verbet, så har subjektet inget val… subjektet MÅSTE då gå till plats 3). Vi gör det här för att hålla subjektet och det första verbet TILLSAMMANS – de fungerar som ett paket, som ett hjärta (regel n°2, kommer du ihåg?). Det här kallas för ”omvänd ordföljd”.5. På plats 1 i en huvudsats kan man också ha en hel bisats. Glöm inte att det första verbet i huvudsatsen ska stå på plats 2! Kom också ihåg att ”inte” (och alla andra satsadverbial!) kommer efter subjekt+verb eller verb+subjekt i huvudsatsen. Å andra sidan kommer ”inte” före verbet i bisatsen!

4. När bisatsen kommer först i meningen måste huvudsatsen ha omvänd ordföljd. Med andra ord: Bisats på plats 1, verb på plats 2, subjekt på plats 3. Satsadverbial (”inte”) i huvudsats kommer, som regel i huvudsatser, efter verb+subjekt.2. I huvudsatsen står alltid verbet på PLATS TVÅ, under ”Verb 1” (OBS: det här gäller bara det första verbet i satsen, som står i presens (ex. ringer), preteritum (ex. ringde) eller imperativ (ex. ring!) – alla andra verb i samma sats står under ”Verb 2” och står i infinitiv (ex. ringa) eller supinum (ex. ringt)!). Subjekt kommer ibland före verb, ibland efter verb. Subjekt och verb är alltid tillsammans: de fungerar som ett paket (som ett hjärta!).

1. En bisats kan oftast inte stå för sig själv; den måste nästan alltid kombineras med en huvudsats. Bisatser brukar stå sist (under ”Adverb”) eller först (under ”Fundament”), men kan egentligen finnas var som helst!

In the 1st position of a main clause, we USUALLY find the subject of the clause. But the 1st position is NOT ONLY reserved for the subject of the clause… In 1st position you can ALSO put information about, for example, time (tomorrow, next week, during the summer, in three years, when I lived in Manila…), or place (at work, in Sweden, in Stockholm, at home, here, at school…) instead. This means that the 1st position of the main clause is now TAKEN… so the subject MUST, in theses cases, ”move” from the 1st position to the 3rd position, right after the first verb (because why? well, because the 2nd position is ALWAYS reserved for the first verb – so, since the 1st position is taken by information about time/place, and the 2nd position is taken by the first verb, then the subject has no choice… the subject MUST go to the 3rd position). We do this to keep the subject and the first verb TOGETHER – they work as a package, as a heart (rule n°2, remember?). This is what we call ”omvänd ordföljd” (switched/reversed word order).A subordinate clause can’t, in most cases, be on its own (that is, you will rarely see a subordinate clause acting as a complete sentence); a subordinate clause needs to be – almost always – connected to a main clause that ”makes the sentence complete” or ”make fully sense”. Subordinate clauses usually are found at the end of a main clause (under ”Adverb”) or at the beginning of a main clause, in first position (under ”Fundament”), but you’ll find subordinate clauses in many different positions and combinations. Subordinate clauses come in all flavours, for everyone’s convenience! Man kan prova om en sats är en huvudsats eller bisats genom att sätta in ett satsadverbial, såsom inte, i satsen. Om det kommer efter predikatet (P) är det en huvudsats. Om det däremot kommer före predikatet är det en bisats. BIFF-regeln: I en Bisats kommer Inte Före det Finita verbet, det vill säga verbet som böjts. En huvudsats är en syntaktiskt självständig sats, som ensam kan utgöra ett informativt eller krävande yttrande. En sats som inte är syntaktiskt självständig kallas i stället för bisats.

Tyska meningar börjar dessvärre ofta med något annat än subjektet, oftast av stilistiska skäl. Verbet kan endast föregå av en enda satsdel, men den satsdelen kan som tidigare nämnt bestå av mer än ett ord. I sådana fall står verbet på andra plats, men subjektet följer verbet direkt:En relativsats står alltid i relation till något som tillkännages i huvudsatsen. När en relativsats innehåller två olika verb hamnar det verb som står längst bak i meningen, alltid i den andra delen av satsen. Det första verbet står kvar i sin normala position.

I bisatser kommer verbet alltid sist. Kom ihåg att du även behöver fokusera på att utveckla ditt ordförråd för att kunna skapa ordentligt tyska meningar. Du kan bland annat utöka ditt ordförråd genom att öva in flera olika tyska substantiv.En viktig aspekt av bisatser är de så kallade underordnade. Underordnande konjunktioner har till uppgift att förbinda en huvudsats med en bisats. De placerar då det första verbet i meningen i slutet av meningen, vilket kan förvirra de som lär sig tyska.

Modala verb är en vanlig typ av så kallade hjälpverb, så som orden ”müssen”, ”können”, ”sollen”, ”wollen”…(måste, kan, få/bör, vill). När du använder ett modalt verb står det andra verbet i meningen alltid i infinitiv och i slutet av meningen. Det kan kännas onaturligt att placera verbet i infinitiv i slutet av meningen, men det är så det är:

Som du kan se slutar en bisats alltid med det verb som böjs. Bisatser skiljs alltid från huvudsatsen med ett kommatecken, oavsett om bisatsen kommer före eller efter huvudsatsen. De andra delarna av meningen – såsom plats, tid och sätt – faller in i vanlig ordning.

Det finns flera olika tempus i det tyska språket. Generellt sett håller man sig till samma tempus-form genom hela meningen, oavsett om det finns både en huvudsats och en bisats eller inte.

Oavsett vilken satsdel som inleder en tysk deklarativ mening (dvs. ett påstående) så är verbet alltid den andra satsdelen. Om det är något du ska lägga på minnet vad gäller tysk meningsbyggnad så är det att subjektet antingen står först eller omedelbart efter verbet. Om subjektet inte är den första satsdelen i meningen, det vill säga.

Det böjda verbet måste stå i slutet av den sats som de följande underordnade konjunktionerna introducerar. Var uppmärksam så att du inte förväxlar underordnande konjunktioner som ”bis”, ”seit” och ”während” med deras andra användningsområden som prepositioner i tyskan.

Ett tips på en annan metod för att lära sig de underordnande konjunktionerna är att lära sig de som INTE är underordnande: de är betydligt färre. Som du kanske märkt innehåller våra exempel-meningar olika tyska pronomen: vi förklarar hur tyska pronomen används i olika kasus här.

Du har varit i Tyskland ett tag nu: du kan redan många tyska substantiv, du kan beställa kaffe, fråga efter vägen och småprata med de människor du möter. Det är en fantastisk början, men om du verkligen vill lära dig flytande tyska och lära känna lokalbefolkningen är det dags att vidareutveckla dina kunskaper.Detta är en enkel och användbar regel: i ett påstående hamnar verbet alltid på andra plats. Det finns dock vissa undantag från denna regel. Undantagen gäller för interjektioner, utrop, egennamn och vissa adverbial som vanligtvis separeras med ett kommatecken.

En bisats är den del av en mening som inte kan stå för sig själv. Om det finns en bisats sägs en mening alltså ha två delar. En bisats är beroende av den andra delen av meningen, det vill säga, huvudsatsen.

En vanlig tysk mening följer vanligtvis mönstret subjekt – predikat – objekt. Vad gäller ordföljden för enklare meningar så kommer därför subjektet först, sedan verbet och sedan alla andra element. Till exempel:Samordnade konjunktioner binder ihop två delar – två huvudsatser eller likvärdiga satser – men de har ingen inverkan på ordföljden. Exempel på samordnande konjunktionerna är:I den här artikeln ska vi titta närmare på hur man bildar korrekta tyska meningar med rätt ordföljd. När du väl fått bättre koll på hur ordföljden ska se ut så kan du lära dig mer om tyskans artiklar. Det är viktigt att ha koll på dem för att bygga grammatiskt korrekt meningar.

Löst sammansatta verb (eller delbara verb, som de också kallas) ska stå sist i verbfrasen (exempelvis i förflutet participium, separerbara prefix, infinitiv). Detta medan det konjugerade verbet blir kvar på andra plats. Man delar alltså upp verbet.Ordet ”als” används exempelvis också i jämförelser, så som i ”größer als” (större än). I sådana fall är det inte en underordnad konjunktion. Det gäller att tänka på sammanhanget när dessa ord förekommer i en mening.I frågesatser står predikatet vanligtvis i början av meningen. Om frågan inleds med ett frågeord hamnar predikatet efter frågeordet. Frågeord är till exempel ”warum” (varför), ”wann” (när) eller ”wie” (hur).Det enda du måste komma ihåg är att när en mening börjar med en bisats (som i det exempel 2 här ovanför) måste det allra första ordet efter kommat (före huvudsatsen) vara verbet. I exemplet ovan var verbet ”bemerkte” alltså det första ordet.