Etikett: Film

Posted on by

Noaks Ark Film

Att kalla filmen för ett ”spectacle of the ages” är inte ett ointressant påstående i efterhand. Noaks ark står på många sätt i en fascinerande filmhistorisk fyrvägskorsning. Det är både en stumfilm och en talfilm. Den är både ruskigt gammalmodig och högteknologisk. Dess nationalistiska och ”skräck-evangelistiska” budskap tycks arkaiskt idag, men det har egentligen levt kvar i Hollywood-filmer, bara på slugare och mer subtila sätt.

De där två kompisarna, Travis och Al, hamnar därefter i en kortvarig dispyt. Travis – spelad av George O’Brien, som året innan hade huvudrollen i Murnaus mästerverk Soluppgång – är en dandy som är glad att slippa kriget, men hans robusta kompis Al (Guinn ’Big Boy’ Williams) är en taxichaffis som tycker det är varje amerikans skyldighet att gå ut och dö för sitt land. Och när Travis ser Al i militärmundering är han så till sig av patriotism och skam att han förstås måste värva sig också.
Parallellerna fortlöper. Guds favoritvapen är blixtar från himlen. Ett fullproppat tåg råkar ut för en olycka, just som en elak ryss sagt att gud bara är påhitt. ”Akta dig så att Han inte blir arg!” menar en snäll gammal predikare, och just då kommer blixten från ovan, som gör att tåget rasar rakt ner från ett stup. Allt som sker är guds vilja – vi får även veta att första världskriget är syndafloden i repris.Män var i allmänhet mer gosiga med varandra på den här tiden, men det är omöjligt att inte läsa scenen som oavsiktligt homoerotisk idag. Travis ser på Al med sådana glittrande ögon, medan Marie oroligt undrar vad som pågår här egentligen, att Brokeback Mountain (2005) utan överdrift gör sig påmind.

Noaks ark var en storfilm för sin tid – och till viss del lika imponerande idag – även om den inte bröt mycket ny mark rent tekniskt. Ett år som 1928 må låta avlägset, men även då hade Hollywood sedan länge lärt sig hur man strömlinjeformar produkter och sätter rumpor i säten. Korten som spelas här är säkra, och filmen är inte på något sätt nyskapande, om än väldigt storslagen; en tronföljare i Cabiria– eller, om man vill, Det flammande svärdet-traditionen. De filmerna gjordes på 1910-talet, så Noaks arks storögda och humorbefriade banalitet lär inte ha överraskat någon – filmen måste ha ansetts relativt omodern redan då. Samtidigt är det den typ av naiva banalitet vi måste inse är en tradition snarare än tidstecken, och den skiljer sig inte alls mycket från Mel Gibsons i Hacksaw Ridge (2016), till exempel. Det enda som skiljer är kanske nivån av storhetsvansinne. I Noaks ark utlovar den snälla gubben (filmens tydligen helt legitima profet) att gud nu, efter första världskriget, förbjudit alla krig! Så vi behöver inte oroa oss, liksom. Hade Hitler haft twitter hade han skrivit ”hold my beer”.
Orsaken till detta är en lång historia. Man använde ursprungligen Vitaphone, ett snabbt föråldrat system som lade ljud (typiskt sett trafikmyller och folksorl) över bilderna – men innan premiären tyckte Warner Bros att ljudfilmen fått ett sådant genombrott (detta alltså redan 1928) att de beordrade nya ljudscener. Det gör att figurerna pratar ibland och ibland inte. Vissa ljudscener spelades in utan att användas, och vissa har av tidens orättvisa slump försvunnit. Filmen man kan se idag är helt begriplig och går oftast runt 108 minuter – men premiärlängden var 135.Det är svårt att inte skratta åt de banala dialogerna – både de som talas och de som står på titelkorten – men å andra sidan måste många ha gjort det redan 1928. Det är smått otänkbart att en film som Dreyers En kvinnas martyrium kom samma år, eller att Ernest Hemingway hade kunnat knalla ner till biografen och se den här filmen medan han skrev ”Farväl till vapnen”.

Andra halvan av filmen är alltså, högst oproblematiskt, ett återberättande av Noaks ark – samma skådespelare gestaltar nu de bibliska figurerna, vilket alltså inte var så ovanligt och rentav en halvt bortglömd tradition vid tiden Trollkarlen från Oz (1939) kom, filmen som de flesta förmodligen relaterar till den här typen av magisk drömteater.
Hursomhelst. Filmens struktur är i efterhand välbekant för sin tid. Praktiskt taget är det en sammanslagning av första världskriget-såpan och den kristna allegorin. Den förstnämnda – där de tre karaktärerna hamnar på sina varsina äventyr, separeras och återses – går igen framför allt från King Vidors omåttligt populära Den stora paraden (1925), medan den kristna allegorin går tillbaka till Griffith; De Mille hade för den delen redan dragit parallellen mellan Bibeln och den moderna tidens dekadens i sin första De tio budorden (1923).Så löd Warner Bros’ tagline för Noaks ark, som år 1928 var deras största filmproduktion någonsin. Än idag är finalen, där gud dränker världen och dess stackars syndare, upprörande stark. Två miljoner liter vatten gick åt, och inspelningen ledde till att man stiftade nya lagar om säkerhet på filminspelningar. Tre statister dog nämligen (!), ytterligare en fick amputera benet och mängder av människor fick ytterligare allvarligare skador. När huvudrollsinnehavaren Dolores Costello medvetslös åker rutschkana med huvudet före, nerför de dränkta trapporna i den onda kung Nefilims tempel, är man glad att hon inte bröt nacken utan bara blev svårt sjuk i lunginflammation. Hade hon dött hade vi inte fått någon Drew Barrymore – Costello var nämligen hennes mormor.

Noaks ark är en märklig film, ojämn och rörig men på sitt sätt underhållande – särskilt eftersom den bygger till en final som heter duga, med enorma scenbyggen och en verkligt dödsföraktande ”skildring” av en katastrof. Filmen regisserades av Michael Curtiz, ungraren som flydde till Hollywood 1926 och senare gjorde Casablanca (1942), där den där onda ryssen förvandlats till Conrad Veidts onda tysk. Tekniskt sett är filmen utmärkt, vilket kanske har att göra med varför den känns så lättillgänglig – särskilt imponerande är filmens jämnhet, med tanke på att den faktiskt växlar mellan att vara en stumfilm och ljudfilm.Men ändå. När jag såg filmen så märkte jag att jag gav den en märklig typ av respekt ju längre den pågick. Det finns något stort i att stå rakryggad medan hela (den moderna) världen skrattar åt en. Noaks ark är inte sofistikerad konst, men det är en film med själ – den tror på det den orerar om, och i all sin världsfrånvända sekterism så är den genuin. En bra film tar dig till en annan värld – en förljugen film försöker att lura dig. Jag tror att den här filmen är övertygad om att den talar sanning. Det är därför en upplevelse att se den.

Ty det är allvarliga saker, menar filmen, det här med våra moderna tiders förfall. Bror har vänt sig mot bror! Filmen ödslar ingen tid på subtilitet – en prolog gestaltar byggandet av Babels torn och parallellklipper oblygt till Wall Street, där börsmarknaden utmålas som vår tids motsvarighet. En absurd scen följer där en svindlad man skjuter ihjäl en börsmäklare bara för att han är dryg (samma scen i början av The Wolf of Wall Street hade gjort det till en mycket kortare film).
Filmens första akt är ganska knasig. Efter den där nära döden-tågolyckan blir unga Marie (Costello) räddad av två män, som därefter oproblematiskt knallar iväg till ett hus där de får mat och husrum. Hennes heder försvaras från den där elake gamle ryssen, som också smugit sig in, med alla sina elva händer. Det råkar vara så att de nu precis passerat gränsen till Frankrike – dagen efter bryter första världskriget ut och de är oavsiktliga turister.För att vara en så gudsfruktig berättelse är filmen dock tämligen lös i sin bibliska trogenhet. Medan den goda gamla gubben är Noa, och vännerna hans söner samt Costello en åtråvärd husfru så har den onda ryssen blivit en ond kung vid namn Nefilim, en slags ersättare till Ramses, för man har uppenbarligen behövt en slags egyptisk onding här. Hans tyranni, mer än folks generella uselhet, är vad gud verkar vilja utplåna från jorden.Samtidigt kan jag inte komma ifrån känslan av att filmen inte är mer banal än moderna filmer. Det är ju trots allt precis sådana här paralleller som passerar som kvalitetsmarkörer när man pratar om film idag – är det ”relevant”, har filmen ”något att säga” om aktuella och angelägna saker. Enda skillnaden är att Noaks ark är extremt didaktisk – du behöver liksom inte analysera vad den vill ha sagt. Den är här för att komma med paralleller, om det nu är paralleller vi vill ha.

QX Förlag AB är, sedan 1995, regnbågs-communityts egen röst med månadstidningen QX och nyhetstidningen qx.se som bevakar det samhälle vi lever i och den kultur och de människor vi bryr oss om. Qruiser.com är den digitala mötesplatsen och i QX Shop finns en mängd identitetsstärkande varor. Vi arrangerar i samarbete med andra aktörer regelbundet event där QX Gaygala utgör kronan på verket.
Lite stelt gjord – kanske för att den är byggd på en Broadway-pjäs – och inte lika bra som till exempel The Cat and the Canary som kom året senare, men den är helt klart sevärd för filmhistoriskt intresserade mysteriefans. Detta (eller nyinspelningen från 30-talet) var även filmen som inspirerade serietecknaren Bob Kane till att göra Batman – denna ”fladdermusman” har till och med en egen signal! Nyinspelad som The Bat Whispers (1930) och The Bat (1959).Tekniskt sett är detta en arvtagare till polisfilmen som vi känner den idag – allra tydligast inspirerad av Fritz Langs M – men även till vår tids gisslandraman. Mer oöverträffad är filmens intelligens och det tematiska nätet av sociala och psykologiska kontraster; Kurosawa börjar på toppen, bokstavligt talat, för att sedan arbeta sig nedåt i storstadens slumområden ner till dess gomorra av utslagna knarkare och ställer samtidigt upp flera paradoxala karaktärer och karaktärsdrag mot varandra. Allt som allt är det en förstklassig, banbrytande thriller som under ytan innehåller en fulländad social analys om hur samhällsstrukturer fungerar och drabbar alla invånare. Byggd på Ed McBain-boken “King’s Ransom” och nyinspelad fem gånger, första gången som “Inkaar” 1977, och har inspirerat flera andra filmer, inte minst Glenn Ford-thrillern Ransom (1956) som senare blev den mer populära remaken från 1996 med Mel Gibson.

[…] okej. Ni kanske minns att förra filmen – X-Men: First Class – utspelade sig på 60-talet och innefattade Xavier och Magneto som unga, då spelade av […] Förföriskt enkel och otippat fascinerande film som i realtid skildrar en ung kvinnas första dag på jobbet som room-service-personal på ett stort hotell. Hon har nyss fått reda på att hon är gravid, och mellan pauser försöker hon få tid över att slinka ut till caféet mittemot och meddela pojkvännen Remi (Benoît Magimel) att det är slut. Genom att filma fotogeniska Virginie Ledoyen oavbrutet håller doldis-regissören Jacquot fast i realismen oavbrutet och återskapar lika mycket den tidiga franska nya vågens fräschör och spontanitet som en alldeles egen, speciell atmosfär där vi hela tiden befinner oss i samma våg av tid som karaktärerna. En epilog bidrar till känslan av closure för huvudpersonen, vars frihet och självständighet filmen hyllar och fotot ibland tycks underdånigt till. En förbisedd liten pärla, detta. […] kvinnor (för ett verkligt förbisett örhänge från 90-talet, snoka reda på hans lilla pärla A Single Girl). Att filmatisera Octavie Mirbeaus roman från år 1900, vilket redan gjorts av Jean Renoir och […]Noaks ark är förstås intressant nu inför Noah – Aronofskys film ska tydligen ha ett uppenbart ”miljöbudskap”, och även Curtiz’ film vill koppla ihop berättelsen om syndafloden till en modern kontext – I det här fallet är det den moderna människans syndiga girighet, Wall Street-kapitalismen som lett till att ”bror vänt sig mot bror” och första världskriget förklaras här vara ett straff från gud!

Utmärkt, ruffig och vital gangsterfilm där Bob Hoskins, i sin genombrottsroll, spelar lowlife-filur som råkar vara den högsta gangstertuppen i London, men samtidigt som han ska fixa en avgörande affär med inflytelserika amerikaner börjar någon döda hans kompanjoner, lägga en bomb i hans mammas bil och göra hans tillvaro allmänt svettig. Desperat försöker han lista ut vem som är ute efter honom, men fienden tycks vara osynlig och kommer från höga, orubbliga höjder. En fenomenalt välsnickrad gangsterfilm med en tuff atmosfär, riktigt besk humor, undertoner av syrlig social kritik, och gott om bra skådespelare (Helen Mirren är i synnerhet bra som den svala-men-sensibla gangsterfrun) som gör allt för att man inte ska tänka på en del frågetecken i intrigen. Också helt oemotståndligt pulserande syntsoundtrack av Francis Monkman.Oväntat stabil 90-talsthriller där Hugh Grant spelar brittisk akutmottagarläkare i New York som under sin stressiga vardag noterar att en av hans patienter lider av något han inte känner till – patienten dör och försvinner spårlöst varpå han försöker luska ut mysteriet och når en Frankenstein-liknande komplott ledd av den väl ansedda seniorläkaren Gene Hackman. Den typ av högproducerade thriller som börjar spännande för att sedan bli mer och mer orealistisk och ibland löjlig – men ändå tappar filmen aldrig riktigt fotfästet så mycket som man skulle kunna tro, och en måhända torftig men likväl ambitiös tematik finns här om människovärde och priset för vetenskap. Samproducerad av Grants dåvarande fru Elizabeth Hurley, och en av de bättre spelfilmerna från Michael Apted, regissören till Up-dokumentärerna.

Såg denna för att jag ju måste se nästa film i sommar. First Class är en prequel i X-Men-serien om hur professor Xavier (James McAvoy) fick kännedom om mutanternas existens och så småningom kom att bilda sin skola för mutanter och fick en fiende i sin kamrat, senare den onda Magneto (Michael Fassbender). Denna serietidningsstory är rutinmässigt gjord men den uppbackas av fina skådespelare – Kevin Bacon spelar fånig skurk med många språk i vokabuläret, och han vägs upp av flera andra minst lika underhållande skådespelare (Jennifer Lawrence, inte minst). Tempot är tillräckligt högt – och nördvärdet är nog rätt stort om man sett de tidigare filmerna – för att den långa speltiden ska passera utan större problem, men dålig klippning och kontinuitet, opersonlig regi och tråkigt foto bidrar till att underhållningen kommer med en fadd, automatisk och burkigt kommersiell eftersmak.Det är inte en speciellt originell film, inte ens för sin tid. Den som sett sina stumfilmsklassiker känner igen krigs- och såpa-intrigen från King Vidors stilbildande Den stora paraden (1925), och Cecil B. DeMille gjorde samma koppling mellan Bibeln och den moderna tidens dekadens i sin första De tio budorden (1923). Men slutet innehåller hundratals statister, livsfarliga stunt-trick och säkert lika mycket vatten som James Camerons Titanic (1997) och man blir onekligen påmind om att stumfilmstiden är och förblir filmhistorians stora era, vad gäller riktigt episka ambitioner.

Briljant Kurosawa-film, en eklektisk genreöverskridande thriller och samtidigt en av de bästa filmer som någonsin gjorts om kapitalism. Toshiro Mifune spelar självsäker chef över skofabrik som satsar hela sin förmögenhet på en affär som gör honom till ägare av hela det stora skoföretaget – men allt vänds upp och ner över en kväll då hans chaufförs son kidnappas och han pressas till att betala lösensumman på 30 miljoner yen och ruinera sig själv. Intrigen fortsätter därefter handla om polisutredningen, ledd av den propre utredaren Tokura (Tatsuya Nakadai), och kidnapparen själv, en desillusionerad och desperat medicinstudent (Tsutomu Yamazaki) som skiter i allt.
Det här är väldigt obskyrt, och inte nog intressant för någon att kolla upp egentligen. Men jag såg den här filmen från början till slut utan att tröttna på den, så jag kan lika gärna nämna den här. Det är en tramskomedi från den nu bortglömda TV-komikern Don Knotts, vars komedier alltid handlade om hans hariga alterego som måste lära sig finna sitt mod i olika farliga miljöer – denna gång spelar han tandläkare som på ”1800-talet” åker till vilda västern för att “bekämpa oral orättvisa” men hamnar i händerna på bystig och bossig gunslinger (Barbara Rhoades) samt banditer och indianer m.m.Ärligt talat: Det är föråldrad men duglig underhållning med en och annan fint fånig stund, om än sänkt av typiska rasistiska indian- och asiat-karikatyrer (men det är Pat Morita, dvs en ung Mr. Miyagi, som spelar tokiga hjälpredan Wong).

Philip Seymour Hoffmans Oscarvinnande porträtt av Truman Capote är vad som gör denna film bra – Han går perfekt balansgång mellan seriefigursliknande nidbild och psykologisk trovärdighet medan han nasalt piper sig igenom denna i övrigt TV-filmsliknande film om hur Capote kom att skriva den legendariska boken “In Cold Blood” i vilken han stiftade en för honom plågsam bekantskap, eventuellt romantisk, med en av mördarna. Visst finns rätt intelligent tematik om kändisyta och vart gränserna går för konsten i denna film. Men det resulterar mest i antydningar, känslan är oengagerat sval och intrigen är rutinmässigt gjord. Men nu när Hoffman inte är med oss längre har denna film ändå en viss angelägenhet, på samma sätt som när George C. Scott spelade Patton till exempel.
Detta är den första filmloggen, där jag lägger upp ett litet urval av de mer intressanta filmer jag sett på sistone. En lite längre text för en film och resten i referatform – uppdelade i kategorierna ”fynd”, ”kult” och ”mainstream”. För skojs skull tänkte jag låta Filmloggen vara kort och koncis och utan vidare utläggningar. Eftersom det är mer subjektivt betygsätter jag i det mer personliga systemet 0-5.“Only phonies like it” sa Bogey om filmen och det kan vara en tidig, popkulturell hipster-film för såvida man inte gillar lama skämt med halvhjärtat skådespeleri (ungefär som om ingen bryr sig om att en film görs) är det svårt att inte bara se det som en mindre engagerad föregångare till Rat Pack-komedierna, filmer som En ding, ding, ding, ding värld och saker som Ocean’s Eleven i dag. […] – som förutom grötfantasyfilmen Stardust (2007) och den mediokra X-Men-filmen First Class ligger bakom den falliska syndromorgien Kick-Ass (2010) – är livrädd för att […] Det är en ojämn och rörig film men också storartad och för stumfilmsfans mycket sevärd. Storyn är – både i den moderna och bibliska berättelsen – en standard-sak om två soldatvänner och en kvinna i fara. Det är de stora effekterna som är sevärda här! Noaks ark var Warner Bros största satsning när det begav sig; den börjar med en fantastiskt iscensatt tågkrasch och på den vägen är det.Regissören Rouben Mamoulian är en sådan där typiskt bortglömd, intressant regissör som gjorde storbudgetfilmer i Hollywood som hade en helt annan nerv och djärvhet än många andra. Jekyll och Hyde har filmats i många olika versioner men ingen annan filmversion har fångat de existentiella, kanske direkt pessimistiska, nivåerna i Stevensons berättelse som denna, och ingen har för övrigt varit lika visuellt intressant. Detta är en något bortglömd pärla från sin tid, överskuggad av den mycket mer föråldrade versionen från 1941 med Spencer Tracy och Ingrid Bergman.

[…] huvudrollen ser vi Caleb Landry Jones som bland annat har varit med i Byzantium, Contraband och X-Men First Class. Han är enligt mig, tillsammans med Dane DeHaan, några av de mer intressanta manliga […] En av de mer obligatoriska monsterfilmerna man kan se – De ryckiga gamla stop motion-effekterna när denna radioaktiva dinosaurie, som forskare väckt till liv genom kärnvapentestningar uppe i Nordpolen, återanvänds fortfarande i allsköns kitsch- och meme-sammanhang. Filmen i sig är samma serietidningsstory, denna har bara äran att föregå många av de senare, inte minst första Godzilla. Denna kan sägas vara mindre personlig, trots Lee Van Cleef som korpral, men den är fortfarande ett stycke kultig underhållning som måste ses om man är ett fan av sånt här. Också i många avseenden en ”föråldrad” film (känns så komiskt att säga om en stumfilm). Ändå är Sappho en ganska raffig historia med dåtidens femme fatale Pola Negri i huvudrollen. Hon spelar titelfiguren med sedvanlig dramatisk utstrålning – Ett gammalt hederligt kvinnomonster som driver männen till vansinne. I det här fallet blir hon uppsökt av brodern till en som hamnat på dårhuset av hennes krafter… och han faller för henne också förstås. En romantisk intrig vävs av melodramatiskt fluff; det hela lämnar ett långt ifrån seriöst intryck, men om man är van vid formatet så är det en oväntat underhållande film. Den galna brodern spelas av Alfred Abel (från Metropolis) och han har ett utseende mot slutet av filmen (där finalen sker på operan – vart annars?) som är klassiskt tyskt galet.

Postapokalyptisk sci-fi om en trög kille (Don Johnson, några rynkor innan Miami Vice) som rör sig genom vildmarken med sin sura hund som enda sällskap – hunden han av någon anledning kan kommunicera telepatiskt med och som verkar vara betydligt mer skärpt än honom själv. Livets enda mål efter tredje världskriget är att hitta mat och sex. Istället råkar de på ett underjordiskt utopia där en kristen-konservativ diktatur (ledd av Jason Robards i helvit make-up) behöver hans säd för att befolka sig. Om du fortfarande hänger med så vet du nog om denna mycket 70-talsaktiga film är något för dig eller inte – Det finns mycket kul i den, men den saknar helt klart en mer stabil intrig, bär på en del passager av utfyllnad och har ett minst sagt smaklöst (!) slut som kommer att få de mest frisläppta att protestera. Byggd på novell av Harlan Ellison.
En av filmhistoriens mest berömda exempel på ett “intressant misslyckande”, en tramsig och rörig komedi som floppade när den kom och som sedan kom att bli en kultfilm som delade upp publiken i två läger och av vissa har kallats den första “camp-komedin”. Manus av John Huston och Truman Capote, men intrigen om ett gäng lustigkurrar och tjuvar som lurar varandra längsmed en färd från Italien till Afrika på jakt efter att lägga vantarna uranium-marker (ha… ha?) verkar snarast improviserad och det är tämligen långdraget och innehållslöst pratigt mellan varven.En stumfilm med ljud-delar, ur ljudfilmens gryning, via den snabbt föråldrade Vitaphone-ljudtekniken som lade dialog och musik över främst musikal, effekt- och sorl-scener. Regisserad av Michael Curtiz – som senare gjorde Casablanca – och med Drew Barrymores mormor Dolores Costello i huvudrollen.

Tiden har inte varit snäll mot denna idag fyrkantiga och styltiga melodram, men vad gör det när skådespelarensemblen är prima och Katherine Hepburn inte minst kliver ut i filmvärlden i sin debut och genombrottsroll. Hon saknar de mannerismer hon blev känd för men är fortfarande totalt vital och fotogenisk i rollen som ung dotter till man som rymt från mentalsjukhuset efter femton år och kommer hem till ett splittrat hem där hans fru ska gifta om sig. John Barrymore är gammaldags hokey som den galna pappan, och Billie Burke (den goda fén i Trollkarlen från Oz) är otroligt lidelsefull som den snälla frun – de är ju fina och så, men deras sentimentalitet bidrar till att filmen helt enkelt inte fungerar längre, eftersom den spelar på tabun och känslor som bara kunde kommuniceras i Hollywood på såhär enkla sätt på den tiden. Ändå en sevärd film för de specialintresserade och inte på något sätt dåligt gjord.
Verklighetsbaserat överlevnadsdrama om lite övermodig ung extremsportare (James Franco) som fastnade med armen under en stor sten inuti en ravin ute i vildmarken och spenderade en vecka där och överlevde bäst han kunde; han kom därifrån en kroppsdel kortare. En i grund och botten engagerande och fascinerande historia men den hade behövt lite mer realism och vildmarkskänsla som den rastlöse Danny Boyle förgör genom spattig klippning, onödig musik och allmän ”MTV-estetik”. Men Franco är bra i en karriäravgörande roll, och håller oss fångade i filmen, som kom att bli ett av årets (2010) mer otippat framgångsrika.Mysig och ganska typisk “främlingar i hus”-thriller; en subgenre som var vanlig under 20- och 30-talet som gick ut på att, tja, främlingar av en slump möttes i läskiga herrgårdar, varpå ett snårigt mysterium uppenbarade sig – Här är det en lömsk juveltjuv förklädd till fladdermus (”The Bat!”) som terroriserar en samling människor i en stor herrgård en kuslig natt; mysterieförfattarinnan Emily Fitzroy går i fronten, flankeras av ett dussin typiska karaktärer (kärleksparet, detektiven, doktorn, främlingen, butlern, osv) samt sin fega hjälpreda medan alla är misstänkta, parallella intriger finns och “fladdermusen” själv sprider ständig skräck i deras psyken.

Den bästa filmatiseringen jag sett av Robert Louis Stevensons bok om vetenskapsmannen Jekyll som skapar en dryck som kan släppa lös alter-egot Hyde som inte bara gör livet surt för honom utan även utmanar hans moralism och gör honom till hycklare; Jekyll ska gifta sig med nobel ung kvinna (Rose Hobart) men Hyde vill hellre kontinuerligt våldföra sig på en stackars prostituerad (Miriam Hopkins) som han “älskar”. Den melodramatiska dialogen i Jekyll-delarna är det enda föråldrade i denna tidiga ljudfilm men det är ovidkommande när det är fantastiskt filmskapande i övrigt; nästan varje scen innehåller någon överambitiös visuell idé – från POV-filmande till skuggspel, elegant klippning och skoningslöst gudsvredgad symbolik i scenografin. Nivån på sjaskigheterna är också ohyggligt obscena för sin tid – detta var innan Hollywoods censurlagar – och Hyde blir inte bara ett monster utan en fascinerande karaktär, än idag ganska omskakande att ha att göra med. Fredric March är fenomenal i huvudrollen och balanserar de två karaktärerna perfekt, helt oigenkännliga via make-up.
Att skapa kommunikation om barn och unga ställer större krav på byråer och produktionsbolag. Animerad film ger möjligheten att berätta om svåra saker utan att utsätta barn och unga för svåra inspelningssituationer, oavsett om det handlar om fiktion eller dokumentärt berättande.Projektet Vän med virus handlar om att underlätta samtal om hiv med barn, framförallt för de 130 barn som lever med hiv i Sverige idag. När Amphi frågade oss om vi ville vara med i projektet var svaret självklart: ja.

En enklare jämförelse av hur jordens undergång har skildrats förr och idag. Eleven jämför den gammaltestamentliga berättelsen om Noaks ark med filmen 2012.
Cookies (”kakor”) består av små textfiler. Dessa innehåller data som lagras på din enhet. För att kunna placera vissa typer av cookies behöver vi inhämta ditt samtycke. Vi på Yli-Luopa AB, orgnr. 559091-4239 använder oss av nedanstående slags cookies. Expandera de olika sektionerna för att läsa
mer.Drama, Äventyr. Två tvillingstäder, Sodom och Gomorrah, är i strid med varandra. På toppen av berget Topek blir Noak varnad av Gud och ombedd att ta sin familj och fly. Noak försöker att varna folket, men endast hans bäste vän Lot tar varningen på allvar och tillsammans ger de sig av. Några år senare instruerar Gud Noak att bygga en enorm båt som ska hålla för två exemplar av alla djurarter som finns på jorden. Gud tänker förstöra världen för att börja om på nytt och de enda som ska räddas är Noaks familj och djuren.Viktigt: Lägg endast till länkar som pekar på en specifik recension, ej startsidor, PDF:er eller videorecensioner. Lägg heller ej till TT-recensioner från mindre tidningar då det finns en risk att det blir dubbletter.

Underhållet av denna sajt är beroende av annonser och premiummedlemskap. Om du vill slippa annonser är du välkommen att teckna ett premiummedlemskap för 199:- per år.
BETALNING Vid betalning är det viktigt att det tydligt uppges användarnamnet på Tradera för att kunna härledas. Jag använder mig av Traderas automatiska vinnarmail där all betalningsinformation framgår.

Tanken att låta Gud fader av en mer eller mindre slumpmässig och ovidkommande anledning slå ner på stackars Evan och ålägga honom att bygga Noaks ark, låter ju inte helt fresh ens i teorin. Att kostymen byts mot en patriarkutstyrsel och Evans släta hy ersätts med galenmansskägg tillhör filmens mer sofistikerade inslag.

Posted on by

Jag En Film

Om Cookies: Kulturhuset Stadsteatern använder cookies för att sidan ska fungera på bästa sätt. Genom att fortsätta använda webbplatsen godkänner du att vi använder dem.

(I referensen ovan till ”Video online” fanns ingen information om producent eller medarbetare till filmen, den uppgiften är därför inte medtagen i referensen.)Texthänvisningen består vanligtvis av en parentes med författarens efternamn följt av årtal och sida. Men det blir annorlunda när man ska använda sig av film – då jobbar man med verkets titel.

Inom dramat finns två gyllene regler för berättandet. Alla dramatiska berättelser utgår nämligen från karaktären i berättelsen. Den andra regeln är att hjälten samtidigt gör en resa till sig själv, eller inom sig själv.
John får reda på att hans dotter blivit kidnappad och om han inte gör som brottslingen säger så händer något otäckt med dottern. Point of no return – John måste slutföra kampen. I den episka berättarformen är det inte frågan om någon huvudkonflikt, utan här är det istället en person som berättar fram handlingen från sin syn på livet. Det kan i vissa fall även vara något annat än en person, men berättelsen kretsar hela tiden kring personen eller saken ifråga och hur det ska gå för denne. Ett bra episkt exmpel är filmen Forrest Gump (1994) där Tom Hanks, som sitter på en parkbänk hela filmen igenom, berättar om alla situationer han varit med om. En episk film brukar generellt sett handla om något tema, såsom en resa till ett fjärran land. Under filmens gång får man därmed följa resenärerna till det nya landet. Det dramatiska anslaget är som namnet säger något dramatiskt som får publiken att vakna till och sitta käpprakt i biosalongen. Det etablerande anslaget tar istället mer tid på sig att fördjupa sig i karaktärer och miljön berättelsen utspelar sig. Visst kan det också vara dramatiskt samtidigt som det är etablerande och vice versa, men inte i samma grad som det dramatiska (eller etablerande) anslaget. Det gåtfulla anslaget är däremot lite klurigare. Här presenterar man oftast inte konflikten utan man bara anar den, genom mystiska bilder. Vad som helst kan i stort sett hända, vilket gör publiken aktiv och undrar vad det är som händer. Ofta brukar det gåtfulla anslaget få en förklaring i slutet av filmen, då publiken reagerar med ”Aha, det var därför det hände i början”.Nu tillbaka till framåtrörelse. I boken ”Berätta med video” av Erik och Siv Fagerholm kan vi ta del av en mycket bra och kortfattad lista från Dramatiska Institutet som beskriver hur man uppnår framåtrörelse i sin berättelse:När John väl kommer fram till banken visar det sig att hans närmaste kollega blivit skjuten i striden och ligger på sjukhuset. Han visar sina känslor och publiken får reda på hur han hanterar situationen. Tittarna identifierar sig med John och sympatiserar med honom.

Den dramatiska berättarmodellen är uppbyggd enligt tre akter. Mellan dessa akter sker övergångar där berättelsen förs framåt genom att konflikten ”spetsas” mot sitt yttersta. Dramat går väldigt kortfattat ut på att en bomb dimper ner i huvudkaraktärens vardag och att denne måste kämpa tills han vinner eller förlorar. Man kan se det som en ”Vem vinner?”-historia.
Vi ser John sitta hemma och förbereder hans fem-åriga dotters födelsedag. Publiken uppfattar honom som en god familjefar och ”medmänniska”. Brottslingen presenteras genom att en av hans anställda kommer in på hans kontor för att klaga över den dåliga lönen. Brottslingen hotar med att det kan gå illa om han inte gör som han säger och påpekar hur det gick för den förra anställde. Brottslingen är presenterad med mycket makt och respekt.Det första man gör i anslaget är att tala om för publiken vilken genre filmen hör hemma i. En skräckfilm börjar oftast med något riktigt kusligt – dels för att man som tittare ska stanna kvar, dels för att säga ”det här är en skräckfilm” och dels för att presentera vad huvudkonflikten är och vad filmen ska handla om.

En ny bankstöt äger rum och Johns chef ringer för att sätta honom på fallet. Han måste välja mellan sin dotters födelsedag och att bekämpa brottslingen. I filmens värld väljer han naturligtvis det sistnämnda.
Lärare och andra yrkesfolk försöker ibland att pracka på folk den klassiska dramaturgin (missförstå mig rätt). Du kan ha skrivit en episk berättelse som handlar om ett par som reser jorden runt, där resan är det viktiga temat – inte huvudkonflikten. Lik förbannat försöker läraren, eller vem det nu kan vara, att pressa in berättelsen i den dramatiska mallen och hävda att det saknas en konfliktupptrappning.

Man kan lätt låsa sig vid blotta tanken på att det måste finnas en vändpunkt i början, en point of no return i mitten och en vändpunkt till i slutet. Förr ansåg man att dramaturgi var 98 procent av manusarbetet och det är inte så konstigt om man tänker så. Nu för tiden – efter att den kände dramaturgen Ola Olsson visat motsatsen – hävdar man att dramaturgiarbetet enbart är två procent av manuset. Dramaturgi är faktiskt en strukturell fråga – inte innehållsmässig. I den andra vändpunkten försäkrar den gode både sina medspelare och publiken att han eller hon ska fortsätta kampen fullt ut (vilket inte ska ske genom att han tittar in i kameran och säger det). Viktig information kan även läcka ut till motsatta sidan som leder till en konfrontation. Protagonisten och antagonisten kan också uttala sina målsättningar och på så vis leda fram till konfliktförlösningen. Man kan skriva en berättelse där allt är perfekt enligt dramaturgin, alla bitar ligger på exakt rätt plats, vändpunkterna är utformade helt enligt dramaturgin och infinner sig vid exakt rätt ögonblick. Det säger ju inte att filmen blir bra. Den kan i sig vara lika rolig som testbilden på TV. Dramaturgin skapar nämligen inga mästerverk. Och film är ju främst till för att underhålla – inte vara dramaturgiskt korrekt.Men som publik håller man inte på människor som bara visar sig vara orkeslösa. De måste ha styrka också. Genom protagonistens kamp för rättvisa spetsas konflikten och en framåtrörelse börjar gro. Det börjar alltså hända något och publiken vill gärna veta hur det ska sluta.

Fördjupningen är en ”förlängning” av presentationen där man ska lära känna karaktärerna ytterligare. Den onde ska bli ännu ondare, den gode ska bli ännu mer nedtryckt av den onde – allt för att skapa större dramatik i berättelsen. Publiken får även reda på att huvudpersonen inte har det så lätt. Han eller hon kan vara ganska ensam, inte alls så perfekt som omgivningen tror och har en del mänskliga fel. Publiken sympatiserar och tycker helt enkelt synd om personen.Anslaget visar ett bankvalv som sprängs. Ut kommer brottslingen med en påse pengar och en cigarr i mungipan. Konflikten och filmens genre presenteras genom ett dramatiskt anslag.

Som namnet säger så trappas konflikten upp och detta steget infinner sig mot slutet av berättelsen. Den ene gör något som tvingar den andre att agera vilket leder till den slutliga uppgörelsen mellan dem båda.
Den första vändpunkten är övergången mellan den första och den andra akten och här är det dags för huvudkonflikten att verkligen sättas i verket. Nu ställs protagonisten (den gode människan) inför ett kritiskt val av antagonisten, där han är tvungen att agera. Naturligtvis finns det bara ett sätt att handla på – annars skulle ju filmen sluta här. Antagonisten tvingar därmed på ett eller annat sätt fram handling från protagonistens sida. Det kan också vara så att huvudkaraktären får ett uppdrag eller uppgift att lösa, annars kan saker och ting gå mycket snett.I presentationen gäller det att presentera karaktärerna. Vem är vem och vad är deras mål? Huvudkaraktärerna bör man lära känna så mycket som möjligt genom information om deras intresse, attityder, relationer till andra etc. För att man ska sympatisera och tycka synd om dem som ligger i underläge måste man nämligen veta vilka de är.

John vet inte ut eller in och träffar då sin skadade partner som tillfrisknat. De berättar för varann vad som hänt och beslutar att fortsätta med striden för att ta hämnd på brottslingen.Utan tvekan skulle jag nog säga att ungefär 90 % av alla filmer som görs – och gjorts – är gjorda med dramat som berättarform. Till exempel så är TV-såpor episka, men varje scen har också en dramatisk uppbyggnad.

Anslaget fungerar också som filmens ”spelregler”. Om man i anslaget visar någon som kan flytta saker med ren viljekraft har man gjort en överrenskommelse med publiken att detta är möjligt. Då slipper man också hålla på att presentera nya karaktärer ju längre in i berättelsen man kommer. Om man istället i slutet av filmen skulle presentera en karaktär med övernaturliga förmågor skulle publiken förmodligen skratta och känna sig lurade.TV-filmer har oftast ett mer dramatisk anslag än de filmer på bio. Det gäller ju att få tittaren att inte zappa över till någon annan kanal. Det finns alltså många sätt att påbörja sin berättelse, men det är viktigt att anslaget inte blir för dramatiskt. Publiken måste nämligen känna att konfliktförlösningen är det avgörande för historien. Ligger anslaget ”högre” än resten av filmen kan det kännas som en utförsbacke för publiken.

Filmer kan också ha en linjär eller en icke-linjär uppbyggnad. En linjär historia berättar handlingen från A till Ö, enligt en logisk tidsaxel. Om någonting inträffar följs händelsen omedelbart av nästa händelse och så vidare.
Viktigast av allt är att du kan motivera dina val inom dramaturgin. Sedan spelar det ingen roll om det rör sig om att skippa en huvudkonflikt – kanske är det delkonflikterna som är intressantare?Nu menar jag inte att man ska bortse från den klassiska dramaturgin helt och hållet – den ska man helst kunna på sina sex fingrar (den är ju faktiskt uppbyggd enligt sex grundsteg), men man måste få utveckla sitt sinne, snarare än att begränsa det.Vill du hålla koll på det senaste inom film? Gör som tusentals andra och prenumerera på vårt nyhetsbrev om filmskapande. Det skickas måndagar på förmiddagen.Inledningen i filmer kallas anslag, och det är här man ska gripa tag om tittarna. Skulle du, efter att ha sett de fem första minuterna, se vidare på en film om den inte intresserar dig det minsta? Troligtvis inte (om du inte ser den på bio och betalt en dyr biljett förstås). Grunden för allt dramatiskt berättande bygger från följande klassiska mall, som skapades redan under Antiken. Denna mall kallas för den anglosachsiska berättarmodellen, vilken du kan studera i mängder av TV-serier och filmer. Naturligtvis kan man bryta mot denna mall eller göra korsbefruktningar med andra berättarstruktur etc., men först måste man ju känna till grunden. När de väl möts sker det med dunder och brak. Massor av skott avlossas och både John och partnern träffas av kulregnet – dock lindrigt. Partnern träffar i axeln och blir otjänlig till att skjuta. Det är upp till John. Han sätter naturligtvis kulan i bullseye på brottslingen som faller till marken. Konflikten är löst.

En lång scen i slow motion där John räddar dottern och partnern får fungera som avtoning. De reser sig sedan upp och går mot horisonten samtidigt som bilden saktas tonas ned.
En icke-linjär berättelse är raka motsatsen – historiens slut kan läggas i början, historien kan hoppa fram och tillbaka i tid. Dessa berättelser kräver oftast mer av tittaren, men kan också vara mycket underhållande och ger ofta publiken ”aha”-känslan när alla bitar faller på plats. Quentin Tarantino är en av frontmännen inom icke-linjära berättelser.Dramaturgin är dock inte alltid bra i mina ögon, man kan lätt låsa sig och skriva en berättelse som har en helt annan struktur och sedan försöka ”pressa in” den i den klassiska dramaturgin.Även om publiken vet vem som ska vinna, vill de istället veta hur han eller hon ska klara det. Tänk också på att slumpen aldrig kan avgöra ett drama – det skulle kännas billigt, även om det i verkligheten kan hända.Sedan finns det också något som kallas inåtrörelse. Det är som framåtrörelse – fast tvärtom. Huvudkaraktären gör en resa inom sig själv (väldigt vagt beskrivet) och karaktärerna utvecklas istället för att själva ”filmen” och strukturen utvecklas. Dessa filmer är oftast episka, och kräver att publiken följer med i berättelsen i stort sett hela tiden. Det händer kanske inte speciellt mycket i bilden, man låter istället publikens hjärna arbeta oavbrutet för att förstå karaktärsutvecklingen och sammanhanget. Det är väldigt få som över huvud taget orkar se en sådan här film, så det gäller att se över målgruppen innan man producerar den här typen av underhållning. Ett mycket välkänt exempel är Breaking The Waves (1996) av Lars von Trier.

Du har säkert hört ordet förr, och det handlar naturligtvis om att få publiken att sitta kvar i sina biostolar. Framåtrörelse är när filmen utvecklas och går framåt, den står inte och stampar på samma ställe. Det är också då det börjar hända saker som publiken vill veta hur det ska sluta.
Mellan dessa akter sker första vändpunkten (mellan akt 1 och 2). I mitten av akt 2 uppstår point of no return och övergången mellan akt 2 och 3 byggs över av ytterligare en vändpunkt.Ofta brukar man även ”försvinna” från platsen genom en utåkning eller kranrörelse upp i luften för att obemärkt lämna segraren, speciellt i en vidbild över hela spektaklet.

Nu har konfliktupptrappningen nått sitt klimax och någon av dem har vunnit. Den vanligaste och kanske mest uttjatade vinnaren är naturligtvis den goda sidan. I nästan alla filmer brukar den gode ligga i ett rejält underläge, tills han eller hon slutligen i de sista sekunderna lyckas överlista och golva motståndaren. Spänningen hålls uppe konstant genom hela striden, men utgången för vem som ska vinna är därmed oftast för lätt att räkna ut.
John stämmer möte med brottslingen angående den kidnappade dottern. Brottslingen förväntar sig pengar och fri lejd ut ur landet. Konflikten trappas upp.En filmberättelse kan struktureras och berättas på en mängd olika sätt, men alla berättelser utgår från två olika berättarformer. Dramat är onekligen den störta berättarformen som vi främst känner till från det stora landet i väst (nej, inte Norge). Den episka berättelsen är en berättarstruktur som skiljer sig kraftigt från dramat och är mest utbredd bland européer.

Dramats berättarform har ingenting med genrén drama att göra, utan kan till exempel vara en vanlig action-film eller en komedi. Dramat består utav av en övergripande huvudkonflikt och en hel del hinder. En konflikt kan till exempel vara en olycka som när fartyget Titanic gick under och hinder är små detaljer som påverkar berättelsen, till exempel stängda dörrar som tillfälligt hindrar karaktären från att nå sitt mål. I ett drama berättas handlingen genom verklighetstrogna skådespelare och dialoger, och minsta lilla teatraliska överdrift känns onaturlig. Handlingen spelas helt enkelt fram och slumpen kan aldrig avgöra konflikten.
Nu är det dock så att eftertexterna inte kommer upp så fort den goda sidan har vunnit eller så fort den onde tippar i backen. Publiken måste hinna ”smälta” det som har hänt genom några sekvenser på vinnaren eller dylikt. Publiken måste få tid att ”varva ner” och hylla eller sörja protagonisten. Det kan också finnas något problem som ännu inte klarats upp, som i sista stund får avrunda historien.

Med svart humor som vapen kämpar han vidare, trots existentiella tillkortakommanden och tveksamhet inför tillvaron. En kortfilm av Mårten Nilsson från 2019.
Ändra utseendet på din film med effekter som videofilter, färgjusteringsverktyg och Ken Burns-effekten. Du kan också spela in framför en grön eller blå skärm och sedan använda grönskärmeffekten i iMovie för att ändra bakgrunden i din
video.Skicka din färdiga film till vänner och familj, exportera den för att visa den på andra enheter eller dela den i sociala medier. Läs om hur du kan dela eller exportera din film.

I iMovie finns inbyggda ljudspår med musik och ljudeffekter som du kan använda i iMovie-projektet – i tillägg till eller istället för det inspelade ljudet i dina videoklipp. Läs om hur du lägger till musik, ljudeffekter och justerar ljudnivåerna i din film.
Skapa ett projekt, lägg till innehåll som bilder, videor, musik, dialog och ljudeffekter och redigera sedan ditt projekt och lägg till videoeffekter. När du är klar kan du dela din färdiga film med vänner och familj, exportera den för att kunna visa den på olika enheter eller dela den i sociala medier.Affischen med det omslingrade kärleksparet signalerar att ”Every Day” är en genomsnittlig amerikansk ungdomsfilm. Men under den generiska ytan gömmer sig ovanligt mycket värme och humanism. För de som redan läst den litterära förlagan, David Levithans älskade ”Every Day” (eller ”Jag, En” som den heter på svenska), så kommer det förstås inte som någon större överraskning.Levithan, vars böcker ”Nick & Norahs Infinite Playlist” och ”Naomi and Ely’s No Kiss List” tidigare har blivit film, är en av de klarast lysande stjärnorna på den amerikanska young adult-marknaden. Hans ”Every Day” handlar om en person som tillbringar livet ständigt hoppande mellan olika kroppar. Varje morgon vaknar hen upp i en ny persons kropp och måste snabbt orientera sig – vem här det här? Vilket namn och kön? Hur ser relationen till föräldrarna och klasskamraterna ut?

Som om inte det livspusslet var tillräckligt snårigt för huvudpersonen, som kallar sig själv för A, så blir hen plötsligt för första gången kär. Vilket förstås leder till en rad nya problem att lösa. För hur förklarar man att man är intresserad av någon när man själv hela tiden är olika personer?Som helhet finns det trots allt ett befriande budskap i botten här. Om identitet. Om att den inre personligheten inte alltid överensstämmer med det som andra ser. Och om att själv få välja vem man vill älska. Att storyn sedan, ju längre filmen löper, allt mer väger över till att bli en ”normal” kärleksfilm är inte helt överraskande. Men på vägen dit fick jag i varje fall vara med om något annorlunda. En uppdaterad version av den klassiska tonårskärlekshistorien – och en film som känns som en blivande klassiker.

Regissören Michael Sucsy lyckas här på något sätt både vräka på med tonårsfilmsklichéer och ändå få det hela att behålla en nerv, humor och charm. Bland annat genom att kasta in en sån där poplåt från åttiotalet (”This is the Day” med The The) som nästan känns som en blinkning tillbaka till den amerikanska ungdomsfilmens förlovade årtionde.Filmen är ypperligt castad, en uppgift som varit ovanligt omfattande eftersom det är en handfull olika skådespelare som spelar A:s olika inkarnationer. Men pärlbandet av unga skådisar är också en av filmens stora styrkor (min personliga favorit i filmen är för övrigt Debby Ryan som spelar Rihannons burdusa storasyster). Att A:s skiftande identitet borgar för en viss mångfald sträcker sig däremot inte så långt som till klasstillhörigheten, som känns i det närmaste uniformt övre medelklass.

Hur lever du ditt liv om du varje dag byter kropp? ”Every Day” utforskar identitet och gör ett lyckat steg till vita duken med en ypperlig skådespelarensemble.
Hur möter människor kultur i olika media? Jag har undersökt vad människor pratar om i pausen och efter att de sett en teaterpjäs eller efter att de varit på bio genom att jag spelat in samtal mellan grupper om minst två personer som varit och sett en pjäs på teater eller en film på bio tillsammans. Teater- och biobesökarna har inte blivit intervjuade, utan det jag vill veta mer om är vad man pratar om i pausen och efter att man sett en teaterpjäs och när man sett en film och samtalar en stund på ett kafé, en restaurang eller en bar – förmodligen pratar man en del om pjäsen eller filmen, men också om annat.När vi människor pratar använder vi oss mest av rösten men vi kommunicerar också med ansiktsuttryck och gester. För att fånga även sådan kommunikation har jag använde jag en videokamera för att spela in samtalen. Jag spelade in dem när de tog en fika i pausen på teatern eller efter teatern eller filmen var slut. Genom att studera människor efter att de har sett en film eller en teaterpjäs ihop kan forskningen få svar på saker som hur människor kan använda de insikter och upplevelser som fiktionen ger.Vad jag som forskare undrar över är vad man pratar om när man sett en film eller en teaterpjäs; jag föreställer mig att man pratar en del om det man sett men också om annat. De som samtalar om en film eller en pjäs tillsammans rapporterar både vad de själva anser om filmen eller pjäsen men också hur de använder sitt sätt att tolka det de sett i sitt samspel med andra. På så vis kan vi till exempel lära oss mer om betydelsen av fiktiva personer. Mänskligt beteende och förutsättningar för lärande står i fokus för utbildning och forskning på vår institution. Vi utbildar studenter och forskare som står väl rustade att möta framtida utmaningar i samhälle och arbetsliv. Del 1: Välj ut en till två saker (handling eller karaktär)som är lika i bok och film. Beskriv! Använd gärna citat från boken. Varför är det just dessa saker som är lika? Jämför hur boken skildrar karaktärerna och hur filmen skildrar dem. Stämmer dina ”inre bilder” med filmens? Förklara

Del 2: Välj ut en till två saker som skiljer sig åt. (handling eller karaktär) Beskriv! Använd gärna citat från boken. Varför skiljer sig dessa åt? Är skillnaden positiv eller negativ? Motivera. Jämför hur boken skildrar karaktärerna och hur filmen skildrar dem. Stämmer dina ”inre bilder” med filmens? FörklaraEn film bygger på det visuella och hur regissören lyckas att omvandla den platta tvådimensionella texten till tredimensionell verklighet. Hur lyckas regissören med det? När man läser en text målar man upp miljöer och karaktärer i huvudet och när man, efter att ha läst boken, ser filmen uppstår bland konflikter mellan det tänkta och det sedda. I denna analys vill jag att du reflekterar kring detta dilemma.

Budskapet i boken och filmen är… Jag tolkar budskapet så eftersom…Budskapet är samma/olika i filmen/boken och jag tycker budskapet framträder tydligt när… Den stora skillnaden mellan Jag, En som bok och som film är… Den stora likheten mellan Jag, En som bok och som film är….
Skrivmall: Jag har valt att berätta om karaktären XX (t.ex. Rihannon) eller händelsen XX (t.ex. En och Rihannons kärlekshistoria). Den är likadan i filmen och boken. Likheterna mellan karaktären/händelsen i filmen och boken är att…. Till exempel….(händelse) Till exempel… (citat ur film eller bok). Jag tycker att det är likt eftersom…

En film byggs väldigt ofta upp med hjälp av karaktären eller karaktärerna. Hur har regissören lyckats att ge karaktärerna liv på den vita duken? Jämför bokens med filmens sätt att skildra karaktärerna.
Av naturliga skäl kan inte en film följa en bok ordagrant i och med att filmen skulle bli väldigt, väldigt lång därför måste den som gör filmen välja bort saker från boken. När man jämför bok med film ska man alltså se till vad som tagits bort och fundera om det var bra val som gjordes.Vi har läst boken ”Jag, En” av David Levithan. Under bokens gång har vi övat på att diskutera, analysera och hitta budskap i boken via b.la. reflektionslogg och boksamtal. Du kommer att få se filmen ”Every day” som är baserad på boken. Därefter ska du skriva en jämförelse mellan boken och filmen. Du kommer att skriva en slags recension, där du skriftligen uttrycker dina tankar om boken och filmen. Genom att göra analysen visar du läsförståelse. Den jämförande texten ska lämnas in den 17/5. Inledning: Beskriv kortfattat handlingen av boken/filmen och förklara att du ska jämföra bok och film med varandra. Återge inte hela handlingen utan viktiga, väl valda delar. Skrivmall: Jag ska jämföra Jag, En och Every day. Jag, En är en bok skriven av David Levithan. Every day är en film skapad av Michael Sucsy. Filmen är baserad på boken. Boken handlar om….. Den börjar med att… Sedan…. Den slutar med att… Filmen handlar om….Den börjar med att… Sedan…. Den slutar med att…Skrivmall: Jag tycker att vissa saker skiljer sig mellan boken och filmen. Till exempel karaktären XX (t.ex. Rihannon) eller händelsen XX (t.ex. En och Rihannons kärlekshistoria). Den är olika i filmen och boken. Skillnaderna mellan karaktären/händelsen i filmen och boken är att…. Till exempel….(händelse) Till exempel… (citat ur film eller bok). Jag tycker att det är olikt eftersom…

Posted on by

Tanti Film Serie

Per chi ama il Cinema e le serie TV ogni settimana recensioni, news, trailer reaction, anteprime, rubriche e ospiti del settore: presentato da Paolo Cellammare e Teo Youssoufian, CineFacts è il podcast più cinefilo e divertente del web!Ogni mattina, in diretta su Radiostonata.com commentiamo con Twitter in tempo reale gli ascolti tv del giorno prima. Appuntamento da Lunedi a venerdi dalle 10 su radiostonata.com Netflix & Therapy è un podcast settimanale che analizza i nostri e vostri telefilm preferiti da un punto di vista cinematografico e psicologico! Conducono Alessia Galatini, sceneggiatrice e critica, ed Elena Carraro, psicologa. Dopo anni di amicizia forgiata durante ore e ore di streaming notturni, non potevano che arrivare a questo. Disponibile su Spotify, Apple Podcasts, Anchor e Google Podcasts. Seguiteci su Instagram a @netflixandtherapy. Ross(y) • Stup • & • Friends è un podcast settimanale in cui sarete accompagnati attraverso le dieci stagioni di Friends dalla veterana Ross(y) e dal novizio Stup, che si approccia alla prima visione in assoluto del telefilm. Nel corso di questo viaggio parleremo delle storyline, discuteremo delle differenze di traduzione fra versione originale e doppiaggio, elencheremo le nostre battute preferite, daremo un voto a ogni episodio. Il tutto condito da citazioni, risate e dalla presenza dei nostri ”amici”, sempre cercando di rispettare l’unica regola fondamentale: non fare spoiler a Stup!

Här har vi sammanställt en lista på dokumentärer som vi tycker träffar precis rätt när det gäller att utbilda våra små på ett roligt och informativt sätt.
Kjell Johansson är en av våra största arbetarförfattare. Han slog igenom stort med romantrilogin De utsatta, som utspelar sig i Stockholmsförorten Midsommarkransen under 40- och 50-talen. Nu kommer romanen Dåligt folk, där vaktmästaren David en dag upptäcker en främmande man utanför sitt hus. Mötet väcker minnen av barndom, präglad av sorg och utsatthet, med en våldsam styvfar och en psykiskt sjuk mor.Mer om programmet Jonas Gardell är en av Skandinaviens mest kända författare. Sedan debuten 1985 har han skrivit både romaner, tv- och filmmanus, sångtexter och shower. Mest känd är han kanske för En komikers uppväxt och Torka aldrig tårar utan handskar. Nu är han aktuell med romanen Ett lyckligare år, som handlar om Pontus och Herman – och deras omöjliga kärlek i 1800-talets Uppsala. Vi får också följa ungdomarna bakom den första homosexuella demonstrationen 1971.Mer om programmet Richard Osman är en brittisk komiker, programledare och tv-producent. Förra året debuterade han som författare med romanen Torsdagsmordklubben, som utspelar sig på ett ålderdomshem på den engelska landsbygden, där fyra åttioåringar träffas för att lösa olösta brott. Boken blev en stor succé i Storbritannien och ska nu bli film av Steven Spielberg. I höst är Richard Osman aktuell med uppföljaren, Mannen som dog två gånger.Mer om programmet

Jonathan Franzen är en av USA:s främsta författare. Han slog igenom 2002 med den prisbelönta romanen Tillrättalägganden, som handlar om en dysfunktionell familj som samlas för att fira jul. Familjetemat återkommer även i Jonathan Franzens kanske mest kända roman, Frihet, från 2011. Nu är han aktuell med Vägskäl, som är första delen i en kommande trilogi. Här möter vi den svenskättade familjen the Hildebrandts, vars livsöden far mellan lyckorus, förtvivlan och svek, i ett USA plågat av motsättningar mitt under brinnande Vietnamkrig. Jessika Gedin intervjuar.Mer om programmet
Liv Strömquist debuterade 2005 med det feministiska seriealbumet Hundra procent fett och har sedan dess kommit med ytterligare tio album som översatts till över 20 språk. Hennes serier har också dramatiserats, bl a i den hyllade föreställningen Liv Strömquist tänker på dig! Hon är också en av rösterna i podcasten En varg söker sin pod. I höst är Liv Strömquist aktuell med albumet Inne i spegelsalen, som handlar om selfies, fotografier och vår tids besatthet av skönhet.Mer om programmetMats Jonsson är författare och serietecknare och har gett ut flera serieromaner och ungdomsböcker. Hans böcker är ofta självbiografiska och självutlämnande. Mest känd är Mats Jonsson kanske för albumet Nya Norrland som kom 2017 och handlar om konflikten mellan stad och land. I sin senaste bok, serieromanen När vi var samer, reser han bakåt i tiden, för att utforska sitt samiska ursprung.Mer om programmet

Hon har jämförts med storheter som Virginia Woolf och Sylvia Plath. Den brittiska författaren och dramatikern Deborah Levy debuterade 1989 med romanen Beautiful Mutants. Mest känd är hon kanske för romanerna Simma hem och Varm mjölk, som båda blivit nominerade till Bookerpriset. Nu är hon aktuell med Kolossal frihet — en samlingsutgåva med tre självbiografiska böcker, som tillsammans utgör det litterära manifestet A living autobiography.Mer om programmet
Författaren Klas Östergren är en av Sveriges litterära giganter, mest känd för sin kultförklarade trilogi om Henry Morgan: Gentlemen, Gangsters och Renegater. Han har även skrivit film- och TV-manus och varit ledamot i Svenska Akademien. Nu är Klas Östergren aktuell med en samling julnoveller: Julrevy i Jonseryd och andra berättelser innehåller sju tidigare publicerade texter och en helt nyskriven kortroman. Tillsammans utgör de en berättelse om hur julen kan se ut i livets olika skeden.Mer om programmet

David Grossman är en av Israels största författare. Mest känd är han kanske för antikrigsromanen På flykt från ett sorgebud från 2008, som handlar om hans son som dödades i strid i Libanon ett par år tidigare. Hans senaste roman, Med mig leker livet, är berättelse om tre generationer kvinnor, en dotter, en mor och en mormor, som plågas av en familjetragedi från det förflutna. Nu är han i Sverige för att motta det nyinstiftade litteraturpriset ”Berman Literature Prize”, som varje år ska gå till en författare som verkar inom den judiska berättartraditionen.Mer om programmetDen amerikanska författaren Claudia Durastanti i studion med sin bok Främlingar jag känner, om att växa upp med två döva föräldrar, där både språket och omsorgen brister. Det danska stjärnskottet Thomas Korsgaard i studion med sin första bok på svenska, Om någon skulle komma förbi, som även den handlar om en trasslig barndom, och om en sorg som inte hittar hem. I följetongen Bokvalet vrider vi tillbaka klockan till ett valår som också var ett rekordår, nämligen 1964 – vad läste vi då? Reportage om journalisten och författaren Amat Levins bok Svart historia, som bygger på hans Instagramkontot med samma namn, som han startade för att lyfta fram sällan berättade erfarenheter ur den svarta erfarenheten. Författarpanelen bestående av Agnes Lidbeck, Aris Fioretos och Tone Schunnesson och diskuterar nyckelscenerna de inte kan släppa i litteraturen. Artisten Maxida Märak uppträder i studion. Programledare: Jessika Gedin.

Den amerikanske författaren Colson Whitehead har belönats med det prestigefyllda Pulitzerpriset inte bara en, utan två, gånger. Det stora genombrottet kom 2016 med bästsäljaren Den underjordiska järnvägen, som handlar om en flickas flykt från ett liv i slaveri, genom en hemlig, underjordisk väg. Nu kommer romanen Harlem Shuffle, som utspelar sig i New York-stadsdelen Harlem under 1960-talet. Här får vi möta familjefadern och möbelförsäljaren Carney, som dras in i den kriminella världen genom en släkting.Mer om programmet
Babel fick en exklusiv intervju med ständigt Nobelpristippade Joyce Carol Oates, en av världens mest kända och produktiva författare, med så många som ett hisnande hundratal böcker bakom sig. Mest känd är hon för succéromanen Blonde om Marilyn Monroe, som blir film under året. I nya romanen Natten. Sömnen. Döden. Och stjärnorna skriver hon om kvinnorelationer, familjerelationer och den amerikanska identiteten. Det blir ett samtal om att förlora sin livskamrat, om livets överraskningar och om katter. Jessika Gedin intervjuar.Mer om programmetJulian Barnes är en av Storbritanniens mest älskade författare. Hans senaste roman Elizabeth Finch handlar om ett livsförändrande möte mellan en lärare och en elev. Jessika Gedin intervjuar.Mer om programmet

Nick Hornby fick sitt breda genombrott med High Fidelity, romanen om skivaffärsägaren som fastnat i tonårslivet.Nick Hornbys böcker handlar ofta om vilsna unga män som vägrar växa upp. Flera romaner har blivit film, inte minst succén Om en pojke. I nya boken Precis som du möter vi en ung DJ som blir kär i en äldre lärare och tvåbarnsmamma. Det är, som alltid i Hornbys värld, upplagt för trubbel. Jessika Gedin intervjuar.Mer om programmetFörfattaren och serietecknaren Johanna Rubin Dranger slog igenom med Fröken livrädd och kärleken, som vände upp och ned på föreställningar om kön och klass. Nu kommer hennes historiska serieroman Ihågkom oss till liv, där hon skriver och tecknar om den egna släktens flykt från tyska förintelseläger under andra världskriget. Resultatet blir ett detektivarbete om både hennes egen och Europas historia. Jessika Gedin intervjuar.Mer om programmetFörfattaren och förre programledaren för Babel, Daniel Sjölin, har skrivit en roman utan bokstaven A. Varför? Någonstans i berättelsen, under språkets begränsningar för det som går att beskriva, finns historien om ett förlorat barn. Jessika Gedin intervjuar.Mer om programmetAnn Jäderlund är en av Sveriges absolut största poeter. Nu samlar hon alla sina diktsamlingar sedan debuten 1985 i en tusensidig bok. I en exklusiv intervju för Babel berättar hon om skrivandet som en skyddad zon och ett beroende, om begäret till språket och till naturen. Och om att inte förstå sina egna dikter. Jessika Gedin intervjuar.Mer om programmet

Sydamerikas författarstjärna Isabel Allende blev ett världsnamn med romanen Andarnas hus på 1980-talet. Nu kommer Violeta, en berättelse som tar avstamp i två pandemier, spanska sjukan och covid-19 och som bygger på hennes mammas liv. Jessika Gedin intervjuar.Mer om programmet
Han är före detta bankman som blev succéförfattare i och med romanen En gentleman i Moskva. Nu är Amor Towles aktuell med Lincoln Highway, en äventyrsspäckad roman om några vilsna unga män som försöker hitta hem. Jessika Gedin intervjuar.Mer om programmet

Den amerikanska författaren Claudia Durastanti växte upp i en bråkig och kaosig familj med två döva föräldrar som vägrade prata teckenspråk. Både kommunikationen och tryggheten var minst sagt bristfällig. Detta skildrar hon med becksvart och rörande humor i Främlingar jag känner, hennes fjärde roman, men den första på svenska. Jessika Gedin intervjuar.

Den amerikanska författaren Claudia Durastanti växte upp i en bråkig och kaosig familj med två döva föräldrar som vägrade prata teckenspråk. Både kommunikationen och tryggheten var minst sagt bristfällig. Detta skildrar hon med becksvart och rörande humor i Främlingar jag känner, hennes fjärde roman, men den första på svenska. Jessika Gedin intervjuar.Mer om programmet
Lite senare i filmen vågar Mario fråga Pablo ifall han inte skulle kunna skriva en dikt för den vackra Beatrice i Marios namn. Pablo vägrar dock eftersom han tycker att en person kan inte beskriva en annan persons kärlek för en kvinna.Brevbäraren Mario Ruoppolo (Massimo Troisi) är kär i den vackra Beatrice Russo (Maria Grazia Cucinotta) och vet inte hur han ska få henne att se honom. När poeten Pablo Neruda (Philippe Noiret) flyttar till staden kommer Mario på en plan – om han kan bli vän med Pablo kanske han kan lära honom skriva vackra dikter som kan få Beatrice på fall. I det första klippet har Mario kommit med posten till Pablo och hjälper honom att öppna sina brev eftersom Pablo är smutsig om händerna:

De där främlingarna i titeln är Claudia Durastantis föräldrar. Enligt legenden träffades de när pappan stod på bron Ponte Sisto i Trastevere för att hoppa och mamman räddade honom. Fast det finns en annan version. Enligt den var det han som räddade henne när hon blev rånad vid Termini, alltså centralstationen i Rom. Den här typen av osäkerhet i berättandet, utmärker Claudia Durastantis roman. Brodern lurar också i Claudia att föräldrarna bara låtsas vara döva men att de pratar med varandra när hon sover – och hon tror honom. Verkligheten glider. ”Främlingar jag känner” av Claudia Durastanti handlar om att växa upp som hörande med två döva föräldrar i en kaotisk familjesituation med språkförbistring på flera nivåer.Boken är mycket märkligt konstruerad, den första halvan består av de där vilda släktanekdoterna, sådana där som folk med vidriga barndomar ofta drar för att håva in lite kärlek. Om pappan som hotar familjen med kniv på balkongen, och mamman som blir psykiskt sjuk. Den andra halvan av boken är nyktert depressiv.

Med kapitelrubriker som familj, resor, hälsa och pengar lyckas Claudia Durastanti fånga in sitt eget och familjens öde mellan flera olika språk och tystnader. Hon skriver om ”flickor som tror att de är skyskrapor och förutbestämda att implodera genom en inre terrorattack”. Men hon imploderade inte, hon skrev en fantastisk bok i stället.
– Det blev inte lättare ekonomiskt, men det har varit lättare att få göra film och visa film. Men i början var det lite för mycket, man vill ju hinna jobba också. Visst var det roligt att bli bjuden på filmfestivaler medan det varade, men jag längtar inte tillbaka.

I sin nyutgivna bok ”Svenska mjölkbönders ordlista” leker Anna Erlandsson med ord och illustrationer på temat ko. En av de bilder som inte fick plats i boken var den på Silvio Berlusconi.– Jag har gränser i min konst och jag tycker att det är fruktlöst med personangrepp. Men Berlusconi kan få bli ledsen, han är ju korrumperad, säger Anna Erlandsson.
– Jag tycker att det är jättekul med ordlekar, när jag sjunger för mig själv hittar jag på egna texter och jag brukar anteckna meningar som jag tycker är roliga. Och ibland när folk säger någonting som är taget ur sitt sammanhang kan det vara jätteroligt, som ”humankapital”, det är ett jättehemskt ord, det går man igång på, säger Anna Erlandsson och skrattar.

Kvart i sju på morgnarna ringer väckarklockan hemma hos Anna Erlandsson, då rattar hon in P1 på sin radio, ligger kvar i sängen och lyssnar i lugn och ro till strax efter klockan åtta då hon knatar iväg till sitt arbete. Det är inte många kliv hon behöver ta, ladugårdsloftet är nämligen bonat som ateljé. Det är här hon spenderar dagarna med att teckna, färglägga och redigera de finurliga och humoristiska animationer som gjort hennes namn känt. Och eftersom hon inte gillar när tekniken blir för komplicerad tecknar hon allt för hand, vilket är mycket tidskrävande.

– Stolarna är på plats och borden är beställda. Vi gör jättemycket jobb tillsammans, det är mycket roligare att lyckas och misslyckas ihop, och är man tillåtande och generös i gruppen får man tillbaka tiotalt.
2004, endast fyra år efter att hon avslutat animationskursen på Filmpool, belönades Anna Erlandsson till sin egen förvåning med en guldbagge för den komiska kortfilmen ”Glenn the great runner”, en berättelse om maratonlöparen Glenn som stöttas av sin självuppoffrande fru, ända fram till mållinjen.

Förutom sina egna projekt arbetar Anna Erlandsson till och från på uppdrag av bland andra länsstyrelsen, landstinget och Östersunds kommun. I dagsläget jobbar hon tillsammans med Tantiloopvännerna Ingrid Wigur och Malin Almén på en 30 sekunders film om anhörigvård, på uppdrag av kommunförbundet. Och tillsammans med Liselott From kommer hon att smycka årets kommunala julgran – på temat djurgran – som kommer att kunna skådas framför rådhuset i vinter.
Alldeles intill skogen, i ett charmigt rött hus med grå knutar på vackra Rödön bor tecknaren och Tantiloopmedlemmen Anna Erlandsson. Den omkringliggande gården andas ett lugn, ett gäng får pockar på uppmärksamhet från sin hage, katten smyger med försiktig nyfikenhet omkring och inifrån huset låter familjens hund meddela sin närvaro. Ett stort, hemmasnickrat växthus står och väntar på att så småningom fyllas med godsaker.– Jag tycker att det är jätteroligt med politisk konst, och jag tycker att det är viktigt att vara del av ett sammanhang. Men det finns gränser, man har inget frikort att göra vadsomhelst för att man är konstnär, men samtidigt måste man få testa gränser och ifrågasätta. Allt kan inte bara vara ljusa vackra tankar, man måste kunna tänka i andra banor. Men jag tycker inte att man ska vara provocerande bara för att man kan – det måste finnas en mening, säger Anna Erlandsson.

– Men det tycker andra, och då får jag det epitetet. Jag är intresserad av samhällsfrågor och vill kommunicera saker som jag stöter på, och man kan vara mycket fräckare och vassare i bild än vad man kan vara i text.När hon sitter och jobbar framför datorn är det nära till hands att plita ned sådant som snappas upp på radion, och hennes skrivbordsunderlägg är därmed fullständigt nedklottrat av ord och meningar som hon finner komiska.

Efter examen från konstfack 1982 började Anna Erlandsson genast att försörja sig på frilansjobb som tecknare, på den tiden bodde hon i Stockholm och raggade jobb genom att gå runt och visa upp sin portfölj på samtliga tidningsredaktioner. Så småningom hamnade hon i Jämtland och efter att hon ”suttit hemma i 16 år” kände hon sig en dag sugen på att testa någonting annorlunda. Därför anmälde hon sig till en kurs i animerad film som Filmpool Jämtland arrangerade.
– Jag gillar att utvecklas och att haka på det som intresserar mig. Men i början tyckte jag ärligt talat att det lät meningslöst att sitta ett helt år och göra en film som blev en minut. Jag fattade inte vad man skulle med en minut film till! Och på den tiden var det dessutom mest barnfilmer som var tecknade, jag har ingenting emot barn, men det kändes inget kul.Östersunds-Posten, ÖP, är en dagstidning som getts ut sedan år 1877. Vi bevakar Jämtland och Härjedalen och finns som papperstidning, e-tidning, sajt, app, i nyhetsbrev och sociala medier.

– Mina arbetsdagar kan bli rätt långa, och det är svårt för mig att säga vad som är jobb och vad som inte är jobb. Hade jag haft ett annat yrke hade jag ju gjort det här på fritiden, säger hon.
– Jag hade inte tråkigt en enda minut! Den tog tre år att göra och blev tre minuter lång. Jag scannade in 10 000 bilder och hade piggar i scannern för att bilderna skulle hamna på samma ställe. Men piggarna gjorde så att det kom in ljus i scannern, så jag fick ta en stor filt och lägga över, som jag lyfte av och på 10 000 gånger.

Posted on by

Boken Såld Film

Vi använder kakor för personligt innehåll och annonser samt för analys av vår trafik. Vi delar information om din användning av tjänsten med våra partners inom sociala medier, annonsering och trafikanalys. Våra partners kan kombinera denna data med information som du delat med dem.Slutpriset landade på ungefär 265 000 kronor, nästan tre gånger så mycket som förväntat. Den sålda kopian är ovanlig då författarens namn, J K Rowling, är felstavat på kopians titelsida. Där står det i stället J A Rowling.

Jubileet till ära auktionerades ett av de allra första exemplaren i bokserien ut, ett tryckt korrekturexemplar som inte är avsett för spridning, skriver Daily Mail.

I slutet av 1950-talet försvann hela befolkningen i den lilla gruvstaden Silvertjärn spårlöst. Ingen vet vad som hände. Var det en olycka, ett massjälvmord eller spelade stadens nya fanatiska väckelserörelse en roll i försvinnandet? Teorierna är många.
Alice är en ung dokumentärfilmare med personliga band till Silvertjärn. En gång för alla vill hon ta reda på sanningen. Men så fort hon och hennes team anländer till den isolerade och övergivna staden börjar de höra underliga ljud, se oförklarliga saker och drabbas av märkliga olyckor. Snart måste de fråga sig om det förflutna verkligen är förflutet, eller om staden kommer att sluka dem också.

Camilla Sten är född 1992 och studerar till psykolog i Uppsala. Hon har tidigare kommit ut med den dystopiska romanen En annan gryning. Hon skriver även en kritikerrosad rysarserie för unga tillsammans med Viveca Sten.
Det är åttiotal och Maria växer upp med sina äldre bröder Giuseppe och Vincenzo i den lilla kuststaden Bari. Hon är intelligent men vild och inte lik de andra flickorna i kvarteret.

Uppväxten vid havet och bland de vitputsade husen skulle kanske kunna vara idyllisk, men den präglas av våld och styrs av den lokala maffian. Pappa är fiskare, en dominant och hård man som samtidigt älskar böcker och amerikansk film. Mamma, en gång en skönhet, är nu en sliten fiskarhustru som önskar ett bättre liv för sin dotter.
HISTORIEN OM EN ANSTÄNDIG FAMILJ är en välskriven, vacker och intensiv familjesaga, en rik roman full av liv, doft och känsla. Boken är såld till arton länder och ska filmatiseras.Marias fasta punkt och bästa vän är Michele, son till den mest fruktade familjen i stan. Vänskapen mellan Maria och Michele blir starkare samtidigt som fiendskapen mellan deras familjer växer. Och så småningom övergår vänskapen i kärlek. En kärlek som är omöjlig. I Tone Schunnessons roman Dagarna, dagarna, dagarna möter vi Bibbs, en influencer på dekis som lämnas av pojkvännen Baby. För att kunna bo kvar i lägenheten de delar behöver Bibbs få fram 100 000 kronor på en vecka. – Jag tror att vi nu ser den perfekta matchningen: Tone Schunnessons Bibbs och Baby kommer att utvecklas till fantastiskt filmatiserade karaktärer med hjälp av Rojda Sekersöz. Jag är mer än nöjd!

– Jag läste Dagarna, dagarna, dagarna och kände att den här karaktären vill jag ge liv åt. Bibbs kändes som en typisk Rojda-karaktär, jag älskar att hata henne och hatar att älska henne. Jag kände också ett direkt släktskap med världen och tonaliteten som Tone skapat så det kändes orimligt att inte agera på min impuls till att vilja filmatisera boken.
Norstedts grundades 1823 och är Sveriges äldsta förlag. Vi ger ut svensk och utländsk skönlitteratur, sakprosa, biografier samt faktaböcker om mat, hälsa och trädgård. Förlaget har givit ut närmare 30 Nobelpristagare.– Det är så kul att rättigheterna blivit sålda, eftersom jag tänkte på Dagarna, dagarna, dagarna som en blandning av en hjärtskärande actionrulle och en subversiv romcom när jag skrev! Att det dessutom är en regissör med en sådan egen blick, Rojda Sekersöz, som tagit sig an projektet känns både väldigt spännande och tryggt. Boken är i händerna på någon som jag känner mig övertygad om kan göra sin egen feta grej med den!

Romanen utvecklar sig till en studie i framgång och undergång, beroende och svek, medialitet och osynlighet och var ett av förra årets mest uppmärksammade svenska boksläpp.
En hemsk historia. En verklighet som man egentligen vill blunda för och inte tro är sann. När man hör den här historien så vill man inte leva i en värld där sådana hemska människor finns. Men såna här historier är viktiga! Viktigare än många andra. En bok alla borde läsa för att förstå hur det ser ut i världen.

Bokus har sålt böcker online sedan 1997. I utbudet på över 10 miljoner böcker hittar du både fysiska och digitala böcker till låga priser. Läs hur du vill – på papper, på skärm eller streama i Bokus Play – abonnemanget för ljudböcker och e-böcker. Vi klimatkompenserar alla kundfrakter genom Vi-skogen.

Alla artiklar gratis fram till 15 september, sen för halva priset i ett helt år (endast 75 kr/mån). Därefter ord. pris 149 kr/mån. Ingen bindningstid. Säg upp enkelt online.

Punkten efter Dagens Nyheter har funnits med allt sedan det första numret 23 december 1864. Grundaren Rudolf Wall lär ha satt dit den med tanken att Dagens Nyheter inte bara är ett namn. Det är också en avslutad mening, ett konstaterande av vad som hänt. Därför sätter vi punkt även i vår tid.Genom att klicka på ”Godkänn köp” godkänner jag prenumerationsvillkoren och bekräftar att jag tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy. Dagens Nyheter är en del av Bonnier News AB, som ansvarar för kundrelationen samt för behandlingen av dina personuppgifter. Erbjudandet gäller endast nya prenumeranter.

BOKSTUGAN – Bergby Antikvariat, tidigare Bollnäs Antikvariat, säljer nya och gamla böcker inom alla områden. Obs! Detta är bara ett urval av alla böcker vi har på lager. Fler böcker läggs in allt eftersom. Kontakta oss gärna om du inte hittar boken du är ute efter.Kvothe tillhör edema ruh, en kringresande folk och just hans familj reser runt med sin teater. En arkanist, Ben ansluter sig till truppen och han börjar undervisa Kvothe som är kunskapstörstande och intelligent. Ben berättar om universitetet där det finns tusentals och åter tusentals böcker och där man kan utbilda sig till magiker. Universitetet blir Kvothes dröm, hans mål, men när han i ett slag förlorar hela sin familj känns målet ouppnåeligt. Ensam i världen fortsätter han ändå att kämpa för att nå sitt mål. Den första delen av första boken slutar när han blivit antagen till universitetet. Den andra delen utspelar sig medan Kvothe får sin utbildning, träffar sitt livs kärlek, skaffar sig ett rykte som musiker och magiker.Nu har jag hunnit halvvägs i den första delen av andra boken, “En vis mans fruktan”. Patrick Rothfuss jobbar för fullt på den tredje och avslutande boken om Kvothe. “Vindens namn” kom ut 2008 och det är hela 8 år sedan, så jag antar att jag får vänta ett bra tag innan den tredje boken kommer på svenska, men den som väntar på något gott…De 2 senaste veckorna har jag befunnit mig i bokälskarens himmel för jag har hittat en ny författare i en genre som jag vanligtvis inte läser mycket av. Författaren heter Patrick Rothfuss och genren är fantasy. Han har skrivit 2 böcker uppdelade i vardera 2 delar som handlar om Kvothe, en magiker. Den första boken heter “Vindens namn” 1 & 2. Innan jag hade läst 20 sidor var jag fast! Inte så mycket tack vare handlingen för 20 sidor in i en bok bör man inte veta alltför mycket, tycker jag utan tack vare att Patrick Rothfuss visade sig vara en Berättare i klass med JK Rowling och Stephen King.

Varför tycker jag inte om fantasy, men har blivit fullständigt såld på berättelsen om Kvothe? Jag klurade en del på det innan jag kom på det. Många fantasyberättelser t.ex. “Game of thrones” eller “Sagan om ringen” handlar om maktkamp. Det blir många och långa släktled med förorättade medlemmar som antingen klamrar sig fast vid makten eller intrigerar för att få makt. Det är mord och lömska intriger, taktiska giftermål, hämnd högt och lågt och krig, krig, krig. Det blir så oerhört tjatigt. I böckerna om Kvothe finns inget sådant och det känns nytt och är uppfriskande. Patrick Rothfuss har ett ledigt språk som flyter fram, det är lustfyllt och rikt på bilder. Han har humor! Det är så viktigt, tycker jag. Varken han eller Kvothe tar sig själv på blodigt allvar. Kvothes värld är inte lika intrikat som JRR Tolkiens, men den känns heller inte överarbetad.
Hur långt skulle du gå för att skydda din familj? Och hur väl känner du egentligen dina barn? De är en helt vanlig familj. Prästen Adam, juristen Ulrika och deras 19-åriga dotter Stella. De bor i en fin villaförort utanför Lund och på ytan tycks deras tillvaro perfekt. Men en dag raseras allt. Stella anklagas för mord och hamnar i häktet. Kvar finns de förtvivlade föräldrarna som inte förstår vad som har hänt eller vad de ska ta sig till. De är båda beredda att göra allt för att hjälpa Stella, men frågan är bara om de egentligen känner sin dotter. Eller varandra.Bäst som bok eller film? Om detta tvistar den lärde. Ta reda på om boken är bättre genom att läsa den innan du kollar på filmatiseringen. Här presenterar vi fem böcker som blir till film eller TV under 2023. Walter Pine stirrar på kvinnan som stormat in på hans kontor. Hon är lång och smal, med håret – i samma nyans som smörat rostat bröd – bakåtkammat och uppfäst med en blyertspenna. Walter har jobbat med TV i hela sitt liv, men han har aldrig förr mött en sådan självklar stjärna. Som nioåring blir renskötardottern Elsa vittne till hur en man dödar hennes renkalv. Hon hotas till tystnad och blir smärtsamt medveten om att hennes ursprung väcker ett glödande hat. Stöld är en spännande roman om en sällan skildrad verklighet i norr, där människor ställs mot varandra – i generation efter generation.