Den sista av Mobergs romaner är Din stund på jorden, där en åldrad man minns sin småländska hembygd och sammanfattar sitt liv. Din stund på jorden är av många ansedd som Mobergs främsta verk. Vid två svenska omröstningar i slutet av 1990-talet valdes Utvandrarna till ”århundradets svenska roman”. Och det är för Utvandrarserien som Moberg är mest känd. Vi känner alla till Karl-Oskar och Kristina. Utvandrarna kom ut 1949. Moberg planerade sitt verk redan på 1930-talet, genom att samla in och läsa alla amerikabrev han kunde få tag i, studera kyrkböckerna från sin hemsocken. Han sökte också i källmaterial dit resan för utvandrarna gått, i Amerika. När du väljer att skapa ett konto och följa ett nyhetsrum kommer dina personuppgifter behandlas av oss och av ägaren av nyhetsrummet för att du ska kunna motta nyheter och uppdateringar enligt dina bevakningsinställningar.
Har Kristina från Duvemåla funnits på riktigt?
Nej, verklighetens Kristina från Duvemåla utvandrade aldrig till Amerika. Bakom romanfiguren dolde sig Vilhelm Mobergs egen mamma Ida – det enda av sju barn som blev kvar i Sverige. Att pappa Karl Gottfrid i Moshultamåla var förebilden för den starke, bullrige och gladlynte knekten Rasken var tveklöst.
För att läsa mer om detta, var vänlig läs vår Integritetspolicy som berör vår behandling av dina personuppgifter, och Integritetspolicy för Contacts som berör behandlingen av dina personuppgifter från ägaren av nyhetsrummet du följer.Vad hände bakom kulisserna när den nya filmen Utvandrarna spelades in? Hur går det för Emmy som för alltid lämnar sin hemby för Amerika? Och vem drabbas egentligen av massakern i West Lake? Med appen Storyspot kan du lyssna på sju nya berättelser om utvandring och film i Vårgårda och Alingsås.
Storyspot är Sveriges ledande plattform för ljudberättande om platser. Vi levandegör idag hundratals miljöer runt om i Sverige. Tillsammans berättar de historien om vår värld. Ladda ner appen Storyspot gratis i App Store och Google Play.
Appen Storyspot är fylld av ljudberättelser som tar dig närmare människor och händelser från förr. Åk till platserna där allt utspelade sig eller lyssna från soffan – du bestämmer själv. Nu finns tre nya berättelser publicerade längst med Utvandrarleden i Glasriket, södra Småland. Alla på temat Vilhelm Moberg.
Hur tog Vilhelm Moberg självmord?
Moberg (74) begick självmord den 8 augusti 1973 genom att dränka sig i havet vid sin författarstuga i Roslagen, tolv dagar före sin 75-årsdag. Cachad
Storyspot är Sveriges största digitala plattform för muntligt berättande om platser. Sporthändelser, kultur, historia, arkitektur, övernaturligt och personliga upplevelser får alla plats i appen Storyspot och skapar tillsammans en mångfald av berättelser där lyssnaren själv väljer vad den tycker är intressant.Vår nyhetsapp är riktigt bra för dig som uppskattar våra nyheter. Den är gratis att ladda ned och finns givetvis till både iPhone och Android. Med appen får du en snabb och bra upplevelse där du får möjlighet att själv styra över vilka nyheter som ska skickas som pushnotiser direkt till din telefon.
Familjedelning ingår i din prenumeration. Det innebär att du kan dela med dig av din prenumeration till resten av din familj. Med ett eget konto kan man anpassa innehållet precis som man själv vill, genom att följa olika ämnen och skribenter samt prenumerera på olika nyhetsbrev.Följ de ämnen och personer som du är intresserad av och skapa på så sätt ett eget nyhetsflöde. Det här är en uppskattad funktion som gör att du får ut så mycket som möjligt av din prenumeration.
Efter Utvandrarna kom Invandrarna (1952), Nybyggarna (1956) och Sista brevet till Sverige (1959). Medan Moberg arbetade på detta stora projekt skrev han samhällssatiren Det gamla riket (1953) och en rad skådespel, varav några var inspirerade av den kamp mot rättsrötan som han förde under 1950-talet, bland annat Domaren och Sagoprinsen. Moberg var lika mycket dramatiker som epiker och skrev till antalet ungefär lika många skådespel som romaner. Livet ut var han också journalist. Många av hans dramer spelades i Radioteatern och flera av dessa är otryckta. Moberg intresserade sig tidigt för detta nya medium när det startade på 1920-talet.
Vilhelm Mobergs sista romaner blev Din stund på jorden (1963) om svenskamerikanen Albert Carlson och den historiska romanen Förrädarland (1967). Särskilt Din stund på jorden blev en stor framgång. Många läsare sätter den främst bland hans verk. Här ger Moberg uttryck åt den pacifism han livet igenom satte högt. Enda gången han bryter mot den inställningen är under krigsåren. Detta kommer till uttryck i romanen Rid i natt!. ”Det gäller att stå det onda emot ” menade han, och då kan det vara befogat att ta till vapen.
Diktaren råder inte över sitt ämnesval, skriver Vilhelm Moberg i en artikel i BLM 1934. Det är ämnena som råder över honom. ”Han väljer inte ett motiv bland många andra, det är motivet som en gång valt honom, som griper sin författare och som tvingar sig fram genom honom. Han vet inte, när han verkligen började på den nya romanen – det skedde kanske många år före den dag, då han skrev ner de första orden.” Ja, kanske började Vilhelm Moberg rent av på sitt utvandrarepos i barndomen. Vem vet vad för slags berättelser han skrev på gråpapper med kolbitar ur eldstaden? Det är så han började sitt författarskap enligt vad han skriver i Berättelser ur min levnad. Tanken på anförvanterna i USA släppte honom inte. ”Ju äldre jag blev, desto mer sysselsatte de mig”, skriver han.
Karl Vilhelm Artur Moberg föddes den 20 augusti 1898 i ett soldattorp i Moshultamåla, Algutsboda socken. Där tillbringade han sina första nio levnadsår, ”den lyckligaste delen av min levnad”, skriver han i ”Där jag sprang barfota”, tryckt i Berättelser ur min levnad (1968). Soldattorpet är förebilden för det torp som rotesoldaten 132 Rask Momåla får sig tilldelat i romanen Raskens – en soldatfamiljs historia (1927) och finns också med i den självbiografiska romanen Soldat med brutet gevär (1944).1973 kände Moberg att hans krafter att skriva hade tagit slut. Att skriva var det han framför allt levde för och i augusti detta år avslutade han själv sitt liv.
Moberg slutade dock inte att skriva böcker. 1973 kom den personliga skriften Otrons artiklar. Dessförinnan hade han skrivit de två historiska verken Min svenska historia. Berättad för folket. Del 1 har titeln Från Oden till Engelbrekt (1970) och del 2 titeln Från Engelbrekt t.o.m. Dacke (1971).
På Grimslövs folkhögskola gick Vilhelm Moberg vinterterminen 1916-1917. För att förstå varför detta blev ett så lockande projekt måste man veta att till det som plågade Vilhelm mest under uppväxtåren hörde läshungern. I hemmet fanns bibeln, psalmboken och en postilla. Fler böcker än så behövdes inte i ett enkelt bondehem. Men: man tager vad man haver: Tio år gammal stillade gossen sin läshunger med att läsa bibeln från pärm till pärm, något som tog honom sju veckor. Den bedriften belönade fadern med en hel krona.
Men 1907 förändrades bostadssituationen och höjdes levnadsstandarden. Då övergav familjen soldattorpet och flyttade några kilometer högre upp i byn till det som hade varit moderns barndomshem och där mormodern bodde på undantag. Den gården blev nämligen till salu, och tack vare pengar från moderns syskon i Amerika kunde familjen Moberg köpa detta hemman på ett sextondedels mantal. Detta är en storlek på gård som återkommer i flera av Vilhelm Mobergs romaner, bland annat i Utvandrarna.
Sju år gammal började han skolan och måste då gå genom skogen mer än två kilometer. Påvelsmåla skola, som denna hette, låg nämligen mitt inne i skogen, så belägen att alla barn skulle ha ungefär lika lång väg att gå. Man kan ju föreställa sig hur det kändes snörika vintrar att traska den långa vägen. För på vintern gick man i skolan, även om skolan bara var halvtidsläsande, vilket innebar att barnen gick fyra månader i skolan under sex år. Om sin skola och undervisningen där berättar Vilhelm Moberg i ”Skolan i skogen”, också den tryckt i Berättelser ur min levnad.Intresset för historia och hatet mot nazismen resulterade i romanen Rid i natt! (1941), där handlingen utspelar sig på 1600-talet men egentligen skildrar tyskarnas ockupation av Danmark och Norge. Den mest självbiografiska av Mobergs romaner är Soldat med brutet gevär! (1944). Därefter kom romanen Brudarnas källa. En legend om de bofasta (1946) som både till stil och innehåll skiljer sig från hans övriga verk.
Vilhelm Moberg samlade på sig ett stort forskningsmaterial för sitt utvandrarepos, en hel kista full som han skänkte till Svenska emigrant-institutet, när han tillsammans med Gunnar Helen invigde detta i september 1968 i Växjö.
Men så ändrar sig Moberg. Han vill göra sina utvandrare till pionjärer, nästan i nivå med den religiöse fritänkaren Erik Jansson som 1846 lämnat Sverige med en stor grupp anhängare och sedan grundat Bishop Hill. Konventikelplakatet, som förbjöd religiösa sammankomster utanför kyrkan, upphävdes 1857. Ett viktigt inslag i romanen är ju Danjel Andreasson, åkian och morbror till Kristina. Åke Svensson grundade en sekt på 1780-talet och var från Östergöl. Tjänstehjonsstadgan, som gav husbonden rätt att aga sina drängar och pigor och som gjorde dem mer eller mindre livegna, är drivkraften bakom Roberts och Arvids önskan att lämna hembygden. Kristina spjärnar länge emot, men när svälten blir orsaken till att lilla Anna äter sig till döds på korngrynsgröten som dopgästerna skulle bjudas på, då ger också hon med sig. Moberg siktade tidigt mot att bli journalist. Till sist erbjöds han en plats som volontär på Vadstena läns tidning, där chefredaktören Pälle Segerborg upptäckte hans talang som författare och uppmanade honom att skriva berättelser för tidningen. Moberg tjänstgjorde sedan som journalist på flera tidningar och fick 1921 tjänsten som lokalredaktör på halvtid i Alvesta för Nya Växjöbladet. Detta blev inledningen till hans journalistiska verksamhet som fortsatte under hela hans livstid. Han engagerade sig i samhällsdebatten och reagerade skarpt på orättvisor som enskilda människor utsattes för, framför allt under 1950-talet då hans verksamhet lade grund till begreppet rättsröta. En del av sitt engagemang redovisade han i småskrifter som Fallet Krukmakaregatan. De försvunna polispapperens gåta (1951) och Komplotterna: Affärerna Unman och Selling (1956). Men redan 1945 hade han skrivit Segerstedtstriden som visar hans engagemang för Torgny Segerstedt, chefredaktören för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning som tog in allt han skrev om eftergiftspolitiken, vilket flera tidningar vägrade att göra. 1953 samlade Moberg delar av sin samhällskritik i skriften Att övervaka överheten.[/su_highli
ght]Moberg var en kraftfull motståndare till allt vad överhet hette, framför allt gällde det kungahuset. Han var republikan. Skälen till detta ställningstagande redovisar han i skriften Därför är jag republikan (1955).Vilhelm Mobergs utvandrarepos valdes vid två oberoende omröstningar till 1900-talets svenska roman. Svenska folket röstade när programmet ”Röda rummet” bjöd in till omröstning. Att den läsande svensken tagit detta verk till sitt hjärta är därmed bevisat, även om Horace Engdahl torrt konstaterade att detta inte var ett val ”som vi intellektuella skulle ha gjort”.
Men hur togs romanen Utvandrarna emot i Sverige när den kom ut? Den förorsakade inte mindre än två upprop i protest. Först var det Ljusets fria kämpaskara i Uppsala som med Ebbe Reuterdahl ställde sig i spetsen för ”Riksaktionen mot smutslitteraturen”. Man upprördes över framför allt Ulrikas frispråkighet och ville hindra att denna ”förskräckliga” roman spreds till USA där den skulle smutskasta hederliga småländska invandrare. Lewi Petrus skrev i tidningen Dagen att det med Utvandrarna var en fråga om ”en väldig närkamp mellan Gud och Djävulen” och mellan ljus och mörker. Allra starkast berördes Moberg dock av det uppbåd som startades i hans hembygd av komministern John Samuelsson i Örsjö, som hade skrivit romanen Gå ut ur ditt land (1949). Samuelsson och några andra personer gick runt i bygden med protestlistor mot boken som skulle undertecknas i syfte att förhindra dennas spridning. Inemot 4000 underskrifter lyckades de få ihop.
Hur dränkte sig Vilhelm Moberg?
Några mil från den blå stuga på Väddö norr om Norrtälje där Jens Liljestrand firar sin sommar tillbringade Vilhelm Moberg sin sista. I vattnet som skymtar mellan träden dränkte sig Moberg 8 augusti 1973. – Man skrev inte att det var självmord, trots att alla visste, det fanns till och med ett avskedsbrev.
Mera konkret började idéerna till ett utvandrarepos ta form i slutet på 1930-talet. En Amerikaresa till en Pennklubbskongress i New York var planerad till oktober 1939. Så här skriver Moberg i artikeln ”Att upptäcka Amerika” i tidskriften Folket i Bild (1949) om skälet till att den resan ställdes in: ”Nu var det Hitler som ingrep. Någon vecka innan jag skulle anträda min resa beslöt han sig för att överfalla Polen. Tydligen hade mina planer på något sätt blivit röjda för honom”, raljerar han. Först 1948, närmare bestämt den 2 juni steg Moberg med delar av sin familj ombord på amerikabåten. Därmed ”inleddes femton vandringsår”.
1929 flyttade Moberg med sin familj från Alvesta till Stockholm. (Han gifte sig 1923, och två barn hade fötts). Han tänkte nu försörja sig som skönlitterär författare. I Stockholm skrev han romanen A P Rosell bankdirektör (1932) inspirerad av intrycken från de år då han var lokalredaktör i Alvesta för Nya Växjöbladet. 1933 kom den historiska kärleksromanen Mans kvinna där handlingen utspelar sig på 1790-talet. I likhet med andra arbetarförfattare började Moberg sedan skriva självbiografiskt inspirerade romaner. Det blev Sänkt sedebetyg (1935), Sömnlös (1937) 0ch Giv oss jorden (1939). Huvudpersonen heter i dessa Knut Toring. Framför allt Sänkt sedebetyg skildrar en verklighet som påminner om Mobergs ungdomsår.
Moberg påstår själv att han på Grimslövs folkhögskola läste igenom hela biblioteket och inte bara skönlitteratur. Det som särskilt lockade honom var ämnet historia. Vad han också ägnade sig åt var att spela teater. Hans teaterintresse väcktes när han hösten 1915 på Folkets hus vid Johansfors glasbruk såg en dramatisering av Emilie Flygar-Carléns Rosen på Tistelön. Detta väckte hans lust att skriva egna skådespel. Hjonelag skall med böneman byggas kom till 1922 genom en beställning från ett amatörteatersällskap i Klavreström. Komedin Kassabrist (1926) blev hans första författarframgång och gav honom ekonomiska möjligheter att ta ledigt från journalistjobbet och fullborda romanen Raskens (1927). Han hade dock tidigare skrivit romanen Prinsessan på Solklinten som först publicerades som följetong i Vadstena läns tidning och gavs ut som bok 1922. Moberg var under en kortare tid chefredaktör för denna tidning. Efter Raskens kom bonderomanerna om Adolf i Ulvaskog, Långt från landsvägen (192) och De knutna händerna (1930).På allvar påbörjade Vilhelm Moberg sitt stora projekt 1947. Då skrev han ner de första orden till romanen Utvandrarna (1949). Varför var det så viktigt att skriva detta epos? Fastän det i Vilhelm Mobergs hembygd knappt fanns någon människa som inte hade någon släkting i Förenta Staterna, så visste man så lite om dessa utvandrare, skälet till att de utvandrat och hur det hade gått för dem.
Var ju soldat Rask?
Raskens utspelar sig under senare hälften av 1800-talet i sydöstra Småland och handlar om den fattige drängen Gustav Rask som blir indelt soldat och tilldelas ett soldattorp. Han gifter sig med den fattiga pigan Ida.
I Den okända släkten (1950) redogör Moberg för vad han genom sina resor till Förenta Staterna hade fått veta om sin egen familj och hur den hade vuxit sedan moderns och faderns släktingar hade emigrerat.Ett av skälen till att Vilhelm Moberg reste till Amerika var att skaffa sig kunskap om hur förhållandena var i detta land, hur det hade gått för de svenska utvandrarna. Han träffade sina släktingar och kunde fråga ut dem, men han gjorde också egna efterforskningar. Minnesota, som är den stat han väljer för sina invandrare, utforskade han noggrant.
Hustrun och barnen återvände till Sverige efter en tid, men Moberg själv kom att tillbringa långa perioder i USA. Bäst trivdes han i Kalifornien, som har ett klimat som passade honom. Han bodde där framför allt i Carmel, där han blev god vän med Gustaf Lannestock, som blev hans amerikanske översättare. I sin bok Vilhelm Moberg i Amerika (1977) berättar Lannestock om deras möten. Brevväxlingen mellan Moberg och Lannestock finns deponerad i Mobergsamlingen på Utvandrarnas hus i Växjö.
Vilhelm Moberg berättar hur han efter krigsslutet 1945 på allvar började samla material. Först tömde han alla byrålådor och kistor i barndomshemmet och hittade ett par hundra brev där. Flera fann han i granngårdarna, och senare har han fått buntar av brev från olika håll, så att han till sist hade över tusen amerikabrev. Han gick igenom kyrkböckerna i hemsocknen och fann att sidorna var fyllda med emigranternas namn. Till sist hade prästen inte orkat skriva Utflyttat till N. Amerika utan bara skrivit Dito. För att skaffa sig en uppfattning om hur de tidiga utvandrarfartygen kunde se ut begav sig Moberg till Sjöfartsmuseet i Göteborg, där han träffade intendenten kapten Olof Traung, som så småningom blev hans vän. Han studerade noga briggen Tre kronor som finns i en modell på museet och har blivit förebilden för briggen Charlotta som utvandrarna från Ljuder seglar med. Han bet också i en skeppsskorpa och kände hur hård den var. Kapten Traung hade han sedan stor nytta av när det gällde kunskap om förhållandena ombord. Moberg ställde detaljerade frågor och fick ingående svar. Det kunde gälla sådant som hur stor den dagliga vattenransonen var, vilka toalettanordningarna var, hur kojerna såg ut, hur en begravning gick till och om man kunde tänka sig att kaptenen tog med sig mull från hembygden. Moberg var angelägen om att allt skulle vara så korrekt som möjligt, men han ville också att förhållandena skulle vara svåra. Han var medveten om att den största delen av utvandringen gick från Göteborg men hade från en trovärdig person i hembygden hört att hans far körde sin emigrerande bror 1969 med hästskjuts till Karlshamn och vill också av Traung få bekräftat att detta kunde låta sig göras redan 1850.
Vilka var då orsakerna till utvandringen? De främsta skälen enligt Moberg var tre: livsuppehälle, konventikelplakatet, tjänstehjonsstadgan. Moberg hade först tänkt sig att hans utvandrare skulle lämna hembygden 1868 i samband med de svåra missväxtåren 1867-68. Det framgår av en förstudie i novellen ”Torr sommar, berättelse från 1868”, först tryckt i tidskriften All världens berättare nr 3 1948 och sedan omtryckt i Vårplöjning och andra berättelser 1990 som nr 1 i Vilhelm Moberg-Sällskapets skriftserie. Den har som huvudmotiv episoden med hösudden som Karl Oskar slungar upp mot himlen sägandes: ”Har du taet det andra höet, så kan du ta detta med!” Hans hustru, som här heter Anna, anklagar honom förskräckt för att smäda Gud, och som i romanen slår blixten ner i ladan och antänder den. Episoden bygger på en verklig händelse i bygden.
Moberg (74) begick självmord den 8 augusti 1973 genom att dränka sig i havet vid sin författarstuga i Roslagen, tolv dagar före sin 75-årsdag. Han ligger begravd på norra begravningsplatsen i Stockholm.Det mest troliga är att han bara ville komma bort och försöka hitta tillbaka till sitt författarskap. Ett år efter att han avslutat utvandrarserien hade han sommaren 1960 varken påbörjat en ny roman eller lyckats avsluta någon pjäs.BOKUTDRAG | SAKPROSA. Till skillnad från de senaste årens lätt kaotiska bokslut var Vilhelm Moberg pigg och på gott humör efter att ha avslutat ”Sista brevet till Sverige” på Söderäng utanför Grisslehamn i juli 1959. Han firade traditionsenligt på Riche med Kaj Bonnier, Eyvind Johnson och de andra vännerna innan han återvände ner till Medelhavet och checkade in på Söderbergs pensionat i Menton. Där kunde han njuta av sensommarvädret på Rivieran, simma i havet, vandra i de provensalska bergen. Och äntligen ge sig i kast med nya projekt.
Texten är ett förkortat och bearbetat utdrag ur ”Mannen i skogen”, den första kompletta biografin över Vilhelm Moberg, som i nästa vecka utkommer på Albert Bonniers förlag.Länge hade Vilhelm skjutit på resan, trogen löftet till sin sjuka mor att inte åka till Amerika igen under hennes livstid. Men nu kunde det inte vänta längre, trots att skälen var minst sagt diffusa. Till vissa adressater skriver han att han tänker ”slå sig ner” på västkusten, vilket antyder planer på en mer permanent vistelse, något som han dock saknade visum för. Till andra hävdar han att det är trasslet med det amerikanska förlaget som gör resan nödvändig, och att besöket i Kalifornien bara är en avstickare på väg till New York. I breven från hans vän Edgar Swenson på Manhattan antyds en icke namngiven kvinna i New York, möjligen identisk med den Beverley som skymtar förbi i några brev 1952, som eventuellt kan ha varit en faktor i sammanhanget.
Efter en månad av ångest och sysslolöshet i Carmel blev han rastlös och reste ner till Los Angeles, där han tog in på hotell i Santa Monica, stadsdelen vid stranden där Route 66 når sitt slut. Den 26 juli fick han telegrammet som meddelade att hans mor till slut hade somnat in. Född i Duvemåla 1864 hade Ida Charlotta Aronsdotter vuxit upp i fattigdom och sett alla sina syskon lämna hembygden för Amerika. Nu stod han själv där vid stranden och visste inte vart han skulle ta vägen. Skulle han åka till New York och träffa Edgar Swenson, den gamle trogne vännen som en gång hjälpt honom sjösätta hans livs största verk och nu hade satt i gång en egen översättning av De knutna händerna som han förgäves försökte få förlagen att nappa på? Eller återvända till Carmel? Till Stockholm? Till Schweiz? Till Moshultamåla, för att ombesörja sin mors begravning?
Karin Kavli på Göteborgs stadsteater låg på honom om de två pjäser han sedan länge lovat henne, men det fanns inget att visa och till slut fick Kavli nöja sig med att sätta upp klassikern ”Änkeman Jarl”.Bristen på glädje, triumf eller ens lättnad hos Vilhelm Moberg senhösten 1959 är symptomatisk för en författare som var en mästare i att hantera svårigheter men stod handfallen inför sin egen framgång. Eyvind Johnson hörde av sig och berömde hans roman, och sonderade i samma brev om han kunde tänka sig att ta emot Stora priset av Svenska Akademien, i form av en sparsamt utdelad guldmedalj (under efterkrigstiden tilldelad bland andra Herbert Tingsten, Astrid Lindgren, Evert Taube, Ingmar Bergman, Tove Jansson och Lennart Hellsing). Vilhelm blev inte ens smickrad, utan avfärdade bryskt utmärkelsen. Frågan tycks dock inte ha lämnat honom någon ro, och han ältade sin irritation över Akademiens feghet, att de varit så rädda om prestigen att de skickat fram Eyvind med en ”trevare”.Det var som om han inte kunde släppa taget om det land han nyss hade utvandrat från. Expressen skickade ner kulturjournalisten Bo Strömstedt för att träffa författaren, som vresigt accepterade att träffa sin unge landsman i tio minuter på en bar i Ascona. Intervjun kom sedan att pågå i tre dagar. En lycklig Strömstedt återvände hem till Sverige och skrev en artikelserie i fyra delar, bara för att få ett typiskt mobergskt iskallt, rasande, säga-upp-kontakten-för-all-framtid-brev om att han kränkt författarens privata sfär (i en av artiklarna avslöjas i en bisats att Greta serverat italiensk skinka).
Den 18 oktober fick Vilhelm ett brev från sin dotter Eva Moberg med urklipp av de tolv viktigaste recensionerna. Triumfen var total. I Expressen berömmer Ivar Harrie Vilhelms förmåga att förgylla det banala: ”vad som berättas […] borde kallas banalt och sentimentalt alltsammans – men är det inte: däri ligger den episke diktarens trollkraft.”
Den 1 oktober 1959 flyttade han och Greta in i ett hus, ”Casa Bambu”. Huset låg i Ascona, någon kilometer väster om Minusio, på en höjd ovanför stadskärnan. Det var ganska litet, bara tre rum, men läget var perfekt; en lång stentrappa ledde ner till centrala Ascona på några minuter, samtidigt låg huset avskilt uppe på sin hylla. Det hyrda huset skulle bli deras permanenta bostad i Schweiz under lång tid framöver. Nu var de utlandssvenskar på riktigt, med delar av sitt svenska bohag på väg ner i stora packlårar.
Och så bara gjorde han det. I början på juni packade han väskan för ännu en Amerikafärd. Tiderna hade förändrats. 1947 hade han rest med sin familj på ”Gripsholm” över Atlanten. Nu kunde han ta flyget över Nordpolen, raka vägen till San Francisco.
Om det var den elaka recensionen i Aftonbladet, stressen inför utgivningen, höstvädret i Ascona eller en fördröjd reaktion på bokslutet är svårt att säga, men i samma veva försvann Vilhelms muntra, energiska sinnelag och som så många gånger förr blev han misstänksam, ogin och rättshaveristisk. I breven till förlaget från slutet av oktober och framåt uppvisar han nästan en parodi på just den kverulans som John Landquist beskriver. Medan ”Sista brevet till Sverige” pumpades ut från tryckeriet i aldrig tidigare skådade volymer grälade han envist om otillräcklig eller felaktig annonsering.Finansmannen och donatorn Axel Wenner-Gren bodde med sin hustru Marguerite i Mexico City. När Wenner-Gren hörde talas om hans besök på den amerikanska västkusten skickade han brev både till Carmel och Santa Monica för att försöka få ner den ryktbare svensken till Mexiko. Som vanligt stolt tackade Vilhelm gång på gång nej, men när Wenner-Gren till slut ringde och erbjöd att skicka upp sitt privatflygplan för att hämta honom kunde han inte stå emot.
Han tillbringade en månad som paret Wenner-Grens gäst i deras ofantliga lyxvilla i Mexico City. För en person som ogillade storstäder, stark värme, fattigdom och vräkig rikedom var det en sällsynt dålig idé, men han hade ingen bättre. Hans värdpar åkte hem till Sverige och han satt ensam i det palatsliknande huset, uppassad av sex tjänare och två blodhundar. Den svenska kolonin i huvudstaden, enligt Vilhelm mest bestående av miljonärer, bjöd honom ideligen på alkoholdränkta partyn och poserade stolt tillsammans med sin berömde gäst inför de lokala journalisterna. Han mådde dåligt av klimatet och den höga höjden, drabbades av diarréer och stördes i sitt rättvisepatos av de sociala missförhållandena. ”Stannade man länge här, så bleve man nog kommunist”, skrev han till Edgar.
När Gustaf och Lucile Lannestock mötte honom på flygplatsen häpnade de över hur mycket han åldrats på de fem år som förflutit sedan hans besök 1954–1955. ”När han kom emot oss såg jag genast att han var oerhört trött och medtagen”, skriver Gustaf Lannestock i sina memoarer. Han var splittrad och nervös och visste inte ens vilka resväskor som var hans. Det enda han kunde hålla reda på var sin skrivmaskin, som han bar i handen.Veckorna gick och vintern övergick i vår. Han återvände till Ascona för dagar av frustration och tomhet. Utvandrarserien – inte bara ”Sista brevet till Sverige” utan samtliga fyra romaner – fortsatte sälja i massupplagor och alla väntade på vad Sveriges största författare skulle hitta på härnäst. Han föreslogs till ännu ett hedersdoktorat, denna gång vid Uppsala universitet, men avböjde och åkte i stället till Göteborg, där han såg premiären på ”Änkeman Jarl” och festade med ensemblen på scenen.Den enda riktiga sågningen kom från John Landquist i Aftonbladet, under den uttrycksfulla rubriken ”Missnöjda Vilhelm Moberg”. Merparten av recensionen ägnas åt ett skarpt ifrågasättande av samtidskritiken i romanen. Han pekar på det orealistiska i Karl Oskars ständiga kritik av förhållandena i 1800-talets Sverige och beskriver honom som ”en kverulant”: ”Det är osannolikt att en framgångsrik och psykiskt frisk odlare efter ett kvartssekels lyckosamt arbete fortsätter med detta sura missnöje.”Varje dag ångrade han att han inte blivit kvar i Kalifornien. Han hade lämnat ett paket havregryn hos vännerna och frågade oroligt Gustaf om grynen skulle hålla sig i kylskåpet tills han kom tillbaka. Men i stället återvände han i slutet av augusti till Europa; några fler grötfrukostar i trädgården i Carmel skulle det inte bli. Förklaringen finner Landquist i att det är författarens eget missnöje med Sverige som kanaliseras i romanfiguren, vilket ger honom möjlighet att sammanfatta sin kritik i öppen konfrontation med Vilhelm själv. I motsats till de andra anmälarnas andlösa vördnad för ett klassiskt storverk uttrycker recensionen total avsky: Nålstick, irritationsmoment, små och stora oförrätter. Den första hösten som permanent invånare i Ascona hade inte blivit den nytändning han hoppats på, trots isoleringen i den under vinterhalvåret ödsliga turistorten. I januari 1960 åkte han hem till Sverige i några veckor, främst för att se till sin gamla mor, som hade fyllt 95 och varit nära döden i flera år.
Vilhelm gick runt på sin gamla strand i Carmel, förbi de urgröpta klippor och stenformationer där han en gång lekt med sin fyraårige son. På gatorna hände det att man kände igen författaren och vissa kom till och med fram och berömde Mr Moberg för hans böcker. Ändå kände han sig främmande och bortkommen på den plats som han fortfarande kallade sitt dreamland. Han hade blivit en lösdrivare i världen, en oroligt irrande vandrare. När han vaknade i gryningen visste han först inte var han befann sig. Och över frukostgröten talade han varje morgon med sin värd om livets meningslöshet, om självmord och död.
Denna gång hyrde Vilhelm ingen bostad utan nöjde sig med att bo i gäststugan i den praktfulla trädgården. Gustaf hade ofta sett sin vän uppjagad, ledsen eller orolig, men aldrig så förtvivlad som nu. Vilhelm hade förlorat sin arbetsförmåga. Hans döende mor skulle i september fylla 96 och han hade på nära håll bevittnat hur hon år efter år hade väntat på döden som en befrielse. Själv skulle han snart bli 62.
Vart reste Karl Oskar och Kristina?
Romansvitens handling kretsar runt Karl-Oskar och Kristina som år 1850 lämnar Ljuders socken i Småland och utvandrar till Amerika. Sällskapet flyttar till Minnesota där familjen blir nybyggare vid Chisago Lake. Böckerna gavs ut 1949–1959 och har lästs av generationer.
Kristina blir gravid igen. Såklart. Till det nya barnets dop har hon gömt undan lite korn och lite socker som familjen ska få lyxa på. Den äldsta dotter Anna äter upp hela gröten i smyg och dör när den sväller i magen. Dödsfallet får Kristina och Karl-Oskar att ta steget – att åka till USA.Kristina från Duvemåla spelas återigen på Cirkus i Stockholm, 20 år efter förra succén. Helen Sjöholm, Anders Ekborg och Peter Jöback är utbytta mot Maria Ylipää, Robert Noack och Oskar Nilsson. Det är fyra timmar njutning, om du gillar musikal och kan acceptera Kristinas finska brytning. Men Jenny Nordlander funderar över om premisserna för själva historien håller. För det tredje. Den första kondomen skapades på 1300-talet. På 1800-talet fanns de som tillverkades i gummi. Men det är klart, många ansåg att det var syndigt att använda och kondomen kanske inte hade slagit igenom i Småland och Minnesota. Berättelsen utspelar sig i mitten av 1850-talet och då visste man faktiskt att spermier är det som behöver komma in i kvinnan för att det ska bli ett barn.
För det fjärde. Det är klart att inte samtliga samlag är med i musikalen/boken, men man får intrycket att Kristina blir gravid vid varenda ett. Och så fungerar det ju sällan i verkligheten.
På båten är Kristina gravid igen. När hon kommer fram föds barnet, medan den sistfödde fortfarande är liten bebis i en korg. I USA finns mat, men då uppstår ett annat problem. Kristina blir gravid en åttonde gång, och den här gången får hon missfall. Doktorn konstaterar att hon inte klarar ytterligare en graviditet. Hon är “sönder inuti” och blir hon med barn igen kommer hon dö.Nöjesguiden är partipolitiskt obunden, men du kan alltid lita på att vi brinner för jämställdhet. Vi är annonsfinansierade men det redaktionella innehållet är just det – 100% redaktionellt. Vi tror på den goda smaken och vår publicistiska tanke lyder som följer: Vi vill guida dig till det bästa nöjet.
Hur gammal var Kristina från Duvemåla?
Kristina dog i sviterna efter sin tionde, om jag räknat rätt, barnsäng. 37 år gammal. Hon lämnade sex omyndiga barn och en högt älskad make efter sig.
Så för det första. Någonsin hört talas om avbrutet samlag, Kristina och Karl Oskar? Jag vet att ni inte vill förneka er själva, men det är ett alternativ ni kunde ha övervägt. I alla fall där på slutet när Kristina riskerade sitt liv.Nu är det Kristinas tur att övertyga Karl Oskar. “Du vill att vi ska säga nej, till kärleksglädjen alla våra dagar. Släpper jag dig nu så förnekar jag mig, min kropp min själ, min lust till dig.”
Jag älskar Kristina från Duvemåla, jag såg den här uppsättningen i Göteborg och samma nu i Stockholm. Trots att den är fyra timmar lång vill jag se den igen. Men. Om man funderar lite finns det en punkt där jag känner att man så enkelt hade kunnat undvika så många problem. Självklart förstår jag att det här var ett reellt problem för familjer då, men i musikalen är det onaturligt självklart att hon blir så himla gravid hela tiden.
Det som bär och berör genom alla delarna är ändå Karl Oskars och Kristinas kärlek. Det är så vackert att jag blinkar bort både en och två tårar under läsningen. De respekterar varandra och hjälps åt, genom hela det liv de fick tillsammans. Och Karl Oskar fortsätter för övrigt med det även efter Kristinas död. Den som inte får en klump i halsen när han gör sig färdig för att att gå till kyrkogården för att besöka Kristinas grav, har aldrig älskat. Skildringen av hur fint de har det tillsammans trots allt elände och hur det uppskattar varandra även om de inte alltid är av samma åsikt, läser sig som en bruksanvisning för ett livslångt förhållande. Det är fascinerande hur Moberg lyckas skildra deras samliv, utan att det blir det minsta kladdigt eller luddigt. Det är bara… vackert.Danjel lämnar inte Sverige helt frivilligt, utan blir mer eller mindre utkastad när han inte vill foga sig i den rena lutherska läran som kyrkan hade monopol på. Hans övertygelse är i mina ögon en blandning av lika delar socialt patos och religiöst vansinne. Tecken på det första är att han släpper in människor i sin församling som kyrkan stängt ute, på det andra att han övertygar sina lärjungar om att den helige anden kommer att låta dem tala flytande engelska bara de sätter sin fot på den amerikanska marken. Jag beundrar honom för det sociala patoset och har överseende med honom för det religiösa vansinnet, men förstår att vansinnet är förutsättningen för det patoset. Det är inte muntert och det är så långt ifrån feelgood man kan komma. Men det är inte rättvist att jämföra Kristina med Bridget Jones, för som litterära gestalter fyller de helt olika behov. Kristina och hela det sällskapet som hon utvandrade till Nordamerika med, jordar oss och visar varifrån vi kommer. Bridget Jones skojar till det och får oss att skratta igenkännande åt våra egna svagheter. Båda behövs, det ifrågasätter jag inte. De karaktärer som gjorde starkast intryck på mig, hur nu det är möjligt att mäta eller värdera, var Karl Oskars drömmare till bror Robert, den ogifta Ulrika i Västergöl som gick från att vara sockehora till att bli prästfru och så den stackars religiöse svärmaren Danjel Andreasson som på resan till Minnesota både förlorar sin fru och sitt yngsta barn.
Varför skrev Vilhelm Moberg Rid i natt?
Vilhelm Moberg hade återvänt från sin beredskapstjänst när han hösten 1940 började på romanen ”Rid i natt!”. Tyska trupper hade ockuperat Danmark och Norge, och Moberg skrev en roman i historisk förklädnad. Den kom ut i början av oktober 1941, exakt när Hitler förklarade att fälttåget i öster var vunnet.
Jag minns tydligt mitt första litterära möte med Vilhelm Moberg. Jag gick i ettan på gymnasiet och vi skulle läsa ett par kapitel ur soldatskildringen “Raskens”. Det var läxa i svenska och även om jag alltid gillat att läsa, så hade jag inga större förhoppningar, utan satte mig att göra min plikt. Men innan jag visste ordet av, så var jag fast! Fast med hela min 16-åriga varelse och jag tror inte att jag läste ut hela på ett kick, det är den för omfattande för (394 sidor efter en snabb googling), men jag läste definitivt mer än vad vi skulle.De flesta svenskar, åtminstone i min ålder och äldre, vet i grova drag vad det här handlar om: Karl Oskar på den lilla gården Korpamoen i Ljuder trälar och sliter i sitt anletes svett. Hans unga hustru Kristina trälar med, när hon inte föder barn. Efter att den äldsta dottern Anna dött av svältrelaterade orsaker, lyckas Karl Oskar få med Kristina på utvandrartåget, eller rättare sagt båten, till Nordamerika. I andra och tredje delen trälar Karl Oskar vidare på sin nya gård i Minnesota, med den skillnaden att den här jorden är bördig och stenfri. Kristina föder ytterligare ett par barn och längtar hem. I den sista delen dör de.
När jag återstiftade bekantskapen med Moberg förra våren, var det med förväntan på en härlig läsupplevelse som jag packade ner “Din stund på jorden” och reste till Spanien. Den uppfylldes inte. Och jag blev besviken. Om på mig själv eller på Moberg är oklart, men jag kände mig lurad. Så det var med bävan jag tog mig an “Utvandrarna” på julaftons morgon. Jag var orolig att det inte skulle gnistra och spraka utan bara matt flämta lite och på det stora hela lämna mig oberörd. Vännen Lotta läste kvartetten i somras och försäkrade mig om att jag inte behövde vara orolig. Men å andra sidan gillade hon den där tråkhistorien som jag läste i Spanien, så jag var inte helt säker…
Det tog inte många sidor innan jag förstod att Lotta hade helt rätt! Inte ens det faktum att jag råkade läsa del tre innan del två störde mig. Jag var förvånad över hur många bilder från Jan Troells gamla 70-tals-filmer som dök upp i mitt huvud under läsningen. Jag kan inte ha varit mer än högst 12 år när filmerna visades på teaterbiografen i Svenljunga, men det kan hända att jag sett dem på TV efter det. De har i alla fall gjort ett outplånligt intryck på mig, den saken är klar, och Kristina kommer för alltid att ha Liv Ullmans nuna liksom Karl Oskar inte kan se ut på något annat sätt än som Max von Sydow. Vad jag inte begriper, är hur mina föräldrar tilllät mig se sioux-indianer bestialiskt ta livet av nybyggare och dramatiska scener i snöstorm där fadern slaktar sin enda oxe för att rädda sonen från att frysa ihjäl. Men det var kanske var okej på 70-talet och räknades som folkbildning som även barn borde ta del av? Robert ville bli rik och ger sig av som guldgrävare till kalifornien, men istället förlorade han sin bäste vän och sin hälsa på vägen. Fantasin behöll han hela sitt kort liv. Ulrika är den sanningssägare som behövs i varje god roman. Hon nämner saker vid sina rätta namn och har inga problem att vara öppen när det gäller sex och samlevnad. Det var inte särskilt vanligt under det århundradet, skulle jag vilja påstå. Det finns ett myller av personer i de fyra böckerna och det är omöjligt att beskriva dem alla. Moberg skildrar de flesta så att vi kan förstå dem, även om de inte alltid är sympatiska. Suputen Anders Månsson till exempel, är svårt att tycka illa om, även om han låter sin mor stupa i potatisåkern. Det är lätt att förstå varför han super och det gör det omöjligt att förakta honom De enda som får sig en släng av sleven utan upprättelse, är prästerskapet och storbönderna hemma i Sverige. Här kan man ana Mobergs arbetarbakgrund, men tydligt se hans engagemang för de svagare i samhället, de som inte är födda med silversked i munnen.
Kristina dog i sviterna efter sin tionde, om jag räknat rätt, barnsäng. 37 år gammal. Hon lämnade sex omyndiga barn och en högt älskad make efter sig. Karl Oskar levde i många år som änkeman. När han dog var han en gammal, utsliten gubbe som bara kunde hasa sig fram över ägorna. 67 år gammal. Om inte det ger perspektiv, så vet inte jag vad perspektiv är.
Vad dog Kristina i Utvandrarna av?
Släpper jag dig nu så förnekar jag mig, min kropp min själ, min lust till dig.” De ligger och Kristina blir gravid igen. Musikalen slutar med att hon får missfall och dör i Karl Oskars armar.
Kristinas bergfasta gudstro, både fascinerar och skrämmer mig. Jag förstår att det var hennes räddning, att tro på det eviga livet efter denna jordevandring och att hon där skulle få återse de kära hon lämnat i Sverige. Kristina lägger allt i Guds hand, även sitt eget liv, och hon litar inte ens på doktorn när han säger henne att nästa barnsäng blir hennes död. Hon tror att Gud vet bättre än doktorn och efter tre månaders celibat kryper hon till sin man igen, eftersom hon inte tror att Gud vill att de ska pinas. Karl Oskar förnekar inte Gud, åtminstone inte hela tiden, men lever efter den torra devisen “Gud hjälper den som hjälper sig själv”. Karl Oskar kämpar som en av sina dragoxar för sin familj, om det nu gäller att hålla svälten borta, kölden från huset eller bräcka mer åkermark. Han tror inte på att ge upp, utan hans religion är att försöka ett varv till, hur utsiktslöst det nu än kan te sig. Jag beundrar båda, men jag här är nog personligen mer team Karl Oskar än Kristina.Den här klassiska litteratur-kvartetten ger oss nämligen 2267 sidor perspektiv. Perspektiv på landet Sverige, på svälten under 1800-talets mitt, på klassamhället som rådde men det sätter också fart på tankarna om hur essentiellt byggandet av folkhemmet var och i förlängningen funderingar på hur vi har det idag. Läsningen ger en extra dimension för oss som själva utvandrat, inte lika långt bort och inte lika definitivt som Karl Oskar och Kristina på sin tid, men det räcker faktiskt att ha bott utomlands ett par år och uppfostrat barn i ett annat land än där man är född, för att känna Kristinas hemlängtan och sorg i varje por av kroppen.Jag minns förvånansvärt mycket och många saker har hängt kvar i huvudet sedan dess. Att Kristina klagade på Karl Oskar för att han blandade in engelska i svenskan, till exempel. Kristina visste väl inte att det kallas kodväxling och är helt normalt när man lever med två aktiva språk i sin vardag, men det visste å andra sidan inte jag heller de första femton åren i diasporan. Jag skäms fortfarande inför min inre Kristina när jag blandat in tyska i svenskan när jag pratar med svenskar. Jag minns också förbluffande tydligt att Kristina saknade de ljusa vår- och sommarkvällarna i Småland. Hon tyckte att det blev mörkt så snabbt i det nya landet. Nu tror jag inte att skillnaden är lika stor mellan Svenljunga och Hamburg som mellan Småland och Minnesota, men jag har känt av detsamma och har varje gång faktiskt tänkt på Kristina.Heja dig som läst hela sviten! Läste också Raskens i skolan, och har alltid föreställt mig att jag ska läsa mer, men omfånget förskräcker. Din utgåva är mycket vacker med broderierna.
Hans böcker har översatts till flera språk, bland annat hans utvandrarepos och Raskens för att nämna några. Han är mannen som alltid stod på de svagas sida och han är den vars verk fortfarande lever kvar, fast han har varit död i över 40 år. Han är Vilhelm Moberg.Studierna ledde till arbete på olika lokaltidningar där han skrev artiklar om livet i hembygden under signaturen Ville i Momåla. Under värnplikten i Växjö slog Mobergs upprorsanda ut i full blom. ”Kasernlivet kändes för mig som ett oerhört intrång i den mest självklara av en människas rättigheter: rätten till frihet, frihet i både psykisk och fysisk bemärkelse.” Den satiriska kåserisamlingen I vapenrock och linnebyxor (1921) tillkom medan han satt i arresten.
Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige gavs ut 1949–59 och har bara i Sverige sålt i över två miljoner exemplar. Här möter läsaren den strävsamme hemmansägaren Karl-Oskar, drängen Robert som drömmer om rikedom och oberoende, sockenhoran Ulrika som söker ett liv i värdighet och kretsen kring frikyrkopastorn Daniel i Kärragärde som flyr undan religiöst förtryck i Sverige. Den mest ömsinta gestaltningen är kanske den av Kristina, som aldrig finner sig tillrätta i det nya landet och plågas av längtan hem till barndomens astrakanapel. Berättelserna spreds till nya generationer genom Jan Troells filmatiseringar på 1970-talet och genom Björn och Bennys musikal Kristina från Duvemåla från 1995.
Under 1950-talet var Moberg aktiv i den svenska samhällsdebatten, inte minst när han avslöjade allvarliga fall av korruption inom rättsväsendet i de omtalade Haijby- och Kejneaffärerna. Han var också en hätsk motståndare till monarkin och publicerade sina ståndpunkter i skriften Därför är jag republikan (1955). Efter värnplikten arbetade han på en lokaltidning i Vadstena, där han träffade Margareta Törnqvist. Paret gifte sig 1923 och kom att få fem barn, bland dem dottern Eva som blev journalist och författare. Visste du att den svenska sångerskan Jenny Lind upplevde en närmast fanatisk idoldyrkan i London? Eller att kung Karl XIV Johan aldrig lärde sig att tala svenska?
Mobergs sista stora projekt blev Min svenska historia, ett verk som skildrade historien ur ett allmogeperspektiv. Tanken var att det skulle bli fyra delar, men efter att Moberg drabbats av sjukdom orkade han inte skriva färdigt mer än två.
Leveranstiden är 3-5 arbetsdagar vid order före kl 12. Böckerna skickas som A-post vid vikt upp till 1 kilo, och som paket över 1 kilo från vårt lager i Falun.Efter kriget tog han itu med romansviten i fyra delar om 1800-talets svenska emigration till Amerika. Han reste med familjen till USA och ägnade flera år åt att läsa Amerikabrev och dagböcker, söka i arkiv och besöka utvandrarbygderna. Skrev gjorde han i Kalifornien, där han bodde med sin familj vid havet. Moberg tog dagligen långa simturer mellan arbetspassen, en vana han blev beroende av och höll fast vid livet ut.
Utmärkande för pojken Vilhelm under folkskolan var hans stora läshunger. Han slukade allt han kom över och fick redan som trettonåring en novell publicerad i en tidning.Den 8 augusti 1973 hittades Vilhelm Moberg drunknad nära sitt hem på Väddö i Roslagen. I köket låg en handskriven lapp med texten: ”Klockan är tjugo över sju, jag går att söka i sjön, sömnen utan slut.
”Han älskar att gå lite släpigt – har man gångna generationers knäande soldattramp och dröjande bondekliv efter plogen i sina ben, då trippar man inte fram på Strandvägsvis.”
Mobergs sista roman med emigranttema, Din stund på jorden (1963), handlar om en äldre svensk man som från amerikansk horisont ser tillbaka på sitt liv. I berättelsen anar man det vemod inför livets korthet som präglade Moberg under hans sista levnadsår. ”Jag fasar oerhört för den dagen jag inte längre kan arbeta”, sa han till en vän. ”Då finns det ju absolut ingenting kvar att leva för.”
Vilhelm Moberg föddes i ett soldattorp i Moshultamåla, som fjärde barnet i en syskonskara på sju. Fadern var knekt och modern bonddotter. Trots att familjen var fattig skildrade han sin uppväxtmiljö med värme: ”En stickelbärsbuske, en surapel med ett skatbo, en bäck, där gäddorna stod sömnigt gapande […] det var ting fulla av under för barnets friska, nyöppnade ögon.”Efter skolan hyste Moberg, som nu arbetade i skogen och på glasbruk, planer på att emigrera till USA. När modern – vars samtliga sex syskon hade utvandrat – bönföll honom att inte åka gick han med på att stanna kvar i Sverige på villkor att han fick läsa på folkhögskola.
101 historiska svenskar tar med läsaren på en spännande resa genom 800 år av historia. Vi får möta en brokig och fascinerande skara människor, allt från författare och uppfinnare till idrottsmän och politiker. Även några bovar finns med.
Det är från detta småländska landskap som Karl-Oskar och Kristina bryter upp för att söka ett bättre liv i Amerika i Mobergs stora utvandrarepos, ett av den svenska litteraturens mest älskade verk. Det är också här som budkaveln manar till uppror mot utländska 1600-talsfogdar i romanen Rid i Natt! (1941), som Moberg skrev efter att Nazityskland hade ockuperat våra nordiska grannländer. Samtidigt som Vilhelm Moberg var en inkännande skildrare av svenskt allmogeliv var han en hetlevrad debattör som stred mot samtida orättvisor och rättsröta.
Pärlbandet av porträtt skapar tillsammans en berättelse om Sverige, från medeltid fram till våra dagar. Boken ingår i den populära serien 101 historiska… och är skriven av journalisterna Sara Griberg och Lars Edling.
Att pappa Karl Gottfrid i Moshultamåla var förebilden för den starke, bullrige och gladlynte knekten Rasken var tveklöst. Till och med soldatnumret 132 stämde.Det är i den romanen som äldste brodern Sigfrid dör i kammaren klockan tjugo över sju om aftonen. Exakt samma klockslag som Mobergs själv gick för att dränka sig utanför sommarhuset i Roslagen den 8 augusti 1973, efter att ha skrivit ett avskedsbrev till sin hustru: Att sonen dessutom tidigt visade intresse för teater och i en Stockholmstidning låtit sätta in annonsen ”Ung dansant man med fördelaktigt utseende söker engagemang som förste älskare vid bättre sällskap”, var förstås inte heller bra. Säger Birger, som i stället kan blicka ut över ett grannhus som länge hyste syskonparet Rundqvist, som i alla år handmjölkade korna, vägrade skaffa elektricitet ”för det drar bara till sig åskan” och gömde sex miljoner kronor i kaffeburkar under golvtiljorna.Generationsklyftan var monumental och det är knappast märkligt att Vilhelm Moberg omsider skaffade sig en hustru som var mammans motsats: intellektuell, beläst och modern.
Hur var Vilhelm Mobergs barndom?
Vilhelm växte upp i mörkaste Småland, i det som kallades ”fattigsverige”. Han hade sex syskon. Tre av barnen nådde mogen ålder. Han och familjen flyttade till moderns barndomshem 1907 , en mindre gård i byn Moshultamåla i Algutsboda socken. Cachad
Visst måste mor Ida ha varit stolt, när sonen kom hem från första skoldagen och visat sig vara den ende i klassen som redan kunde läsa och – inte minst – rabbla långa stycken ur Bibeln utantill.
Vanliga frågor – Kontakt – Prenumerera – Mina sidor – Kundservice – Nyhetsbrev – Om cookies – Upphovsrätt – Avtalsvillkor – Personuppgiftspolicy – Adform GDPR Opt-out
Greta Mobergs mor drev pensionat i Vadstena och parets dotter Birgitta, född 1930, har berättat om de allt mer sällsynta besöken i pappans barndomshem:Visserligen var mamma Ida det enda av sju syskon som i n t e emigrerade. Men hennes uppväxt var minst lika karg som Kristina i Duvemålas. Under svältåret 1868 tvingades hon ut att plocka knoppar från hassel och ljung för att mala ner i nödbrödet. Ty för ”storstarken med folkviseögonen”, som vännen Ferlin kallade honom, var Duvemåla symbolen för friheten. Ordet ”måla” betyder just ”utmätt område” som gavs till frigivna trälar på 1200-talet. Hos den östgötske utvandraren Andrew Petersons dagböcker fann han ovärderliga fakta om de första utvandrarnas redskap och grödor, och termer som ”sättlament”, ”skvatta” och ”drafta”*.Numera är ”Rundqvistska gården” museum och rymmer bland annat kopian på liggaren från Hotel Laguna i Kalifornien, där ”Vilhelm Moberg, Sweden” präntade sitt namn, innan han satte sig att skriva Din stund på jorden.
”Det finns ingen människa jag beundrar så mycket som min mor, för hon var en helgjuten karaktär” skrev Vilhelm Moberg. ”Men jag ogillar nästan allt som hon gjort.”
Han älskade det varma Kalifornien lika starkt som han ogillade researchresorna till svenskbygderna, vars kalla vintrar tvingade honom att bära tre (!) lager kalsonger.
Från sin egen erfarenhet hämtade han Roberts öronproblem (Moberg led själv av tinnitus) och fick rådet av sin hustrun och fembarnsmamman Greta att stryka meningen där Kristina ”viker sig dubbel” i födslosmärtor, vilket förstås är en fysisk omöjlighet för en gravid kvinna.
Som etablerad författare förde han en ständig kamp mot både rättsröta, byråkrati och sina egna inre demoner – som både dämpades och fick näring av läsarnas reaktioner.
Eller den konservative riksdagsmannen Axel Mannerskantz, som reagerade så starkt mot det grovkorniga språket att han förpassade boken till sin värmepanna.
Än i dag kan gårdens nuvarande ägare Birger och Ingrid Appelqvist möta läsare som faller i gråt när de inser att Kristina blott är en uppdiktad person – eller vill höra Ingrids berättelser om när Vilhelm Moberg besökte hennes barndomshem:En notis i en gammal tidning gav historien om en bonde som slagit ihjäl två oxar för att i deras varma kroppar försöka rädda sina söner undan en snöstorm. Den information som du lämnar här kommer att behandlas i enlighet med vår personuppgiftspolicy. Vi rekommenderar att du läser den innan du går vidare. Vilhelm Mobergs mor läste aldrig andra böcker än Bibeln och katekesen. Romaner var för de förtappade. Hela sitt liv skulle modern bära på en skräck för att hennes anhöriga, inte minst sonen, skulle hamna i helvetet.Nej, verklighetens Kristina från Duvemåla utvandrade aldrig till Amerika. Bakom romanfiguren dolde sig Vilhelm Mobergs egen mamma Ida – det enda av sju barn som blev kvar i Sverige. – Mamma ville duka i finrummet, minns Ingrid, med då sa han ifrån: ”Får jag inte dricka i köket, så blir det inget kaffe!” Han var noga med att inte verka förmer än andra, fast han var så berömd. Vad författaren däremot i n t e avslöjade var att Kristina var namnet på en hemlig älskarinna, född Wågberg 1917 i Varberg, och att hans romanfigur innan dess var tänkt att heta Anna.Vill du lyssna på en berättelse om Vilhelm Moberg och platsen där han föddes så hittar du det i appen Storyspot. Ladda ned appen Storyspot där appar finns. Sök på Mobergstenen. Lyssna och både njut och lär.
Vem begick självmord?
Två tredjedelar av de som avled i suicid 2022 var män. I befolkningen 15 år eller äldre var suicidtalet (antal suicid per 100 000 invånare) 21 för män och 8 för kvinnor. Suicidtalet för män och kvinnor tillsammans var 14. Skillnaden mellan könen ökar med stigande ålder.
Eldningsförbud utfärdat i flera län i landet! På grund av den höga brandrisken i skog och mark har Länsstyrelsen i flera län beslutat om eldningsförbud utomhus. Mer information på lansstyrelsen.se! Läs merSoldattorpet där Moberg växte upp finns inte längre. Det revs 1924. Mobergs föräldrar fick sju barn och det var bara några som levde till vuxen ålder. Det berättas hur fattigt de hade det i soldattorpet. Barnen fick vara inomhus på vintern för de hade inte några riktiga skor. Sommartid fick de vara ute utan skor fram till hösten då frosten kom. Toaletten var en grop i skogen. Vilken resa Moberg gjorde under sin levnad! Det var 1970 som sockenborna reste stenen. Den ligger vackert på en liten kulle. Besök den gärna och insup atmosfären!Han var stor och stark och bråkig och kom från Småland. Och han skrev böckerna om Kristina och Karl Oskar. Det är ungefär vad gemene svensk vet om nationalikonen Vilhelm Moberg, säger författaren Jens Liljestrand. För att öka på kunskapen och nyansera bilden av Moberg har han skrivit biografin ”Mannen i skogen”.Vilhelm Moberg har kanske mer än någon annan format bilden av den svenska emigrationen till Amerika. I våra arkiv finns flera berättelser från verklighetens Karl-Oskar och Kristina.
Samtidigt var Karl-Oskar och Kristina och deras resesällskap inte representativa för hela den svenska emigrationen. De hör hemma i den inledande fasen då många av emigranterna var bönder från landsbygden som reste i sällskap med familj och släktingar, och sökte sig till Mellanvästern för att leva som nybyggare och bönder. Med tiden blev det vanligare att utvandra från städer och att söka sig till amerikanska städer för arbete inom exempelvis industrin. Det blev också vanligare med ensamflyttar och utvandrarna blev yngre. Du kan läsa mer om detta på sidan Emigrationen till Amerika.
Karl-Oskar och Kristina och deras färdkamrater utvandrade från Ljuders socken och utvandringen från just Småland var hög under hela emigrationsperioden. Även rörelsekartans Carl kom från det ”steniga Småland” och han utvandrade till Amerika år 1896 (tillsammans med sin pappa som för övrigt hette Karl Oskar). Så här berättar han:”Familjen på skeppet ser USA”. Kristina (Lisa Carlehed) och Karl Oskar (Gustav Skarsgård) i Erik Poppes filmatisering av Utvandrarna från 2021. Foto: John Christian Rosenlund.
